Söndagsgåtan

Hur får man en moster att hoppa cirka en decimeter upp i luften?

En systerson ringer precis när Matthew McConaughey jagar en satanistvåldtäktsmördare med ärrat ansikte och läskiga intentioner i någon sorts borgruin i avsnitt 8 av 8 i första säsongen av True Detective som mostern inte sett tidigare och nu ser på datorn i stress före klockan 21 för att hinna slå på tv:n och se del 2 av 2 i Arne Dahl på svt.

Tecknade människor

Ibland händer det att jag ser människor som ser ut som förlagan till tecknade figurer.

Jag minns en vikarie på en skola där jag jobbade. Hon var den exakta kopian av illustrationen i en tyskabok. Då och då har jag haft elever, som ser ut som jag tänker mig att Dennis, Kalles kaviar-Kalle eller solstickan-pojken skulle göra om de kom till liv.

Idag har jag sett en man som verkade tecknad av Olof Landström. Jag hade nästan svårt att inte le i munterheten över att stöta på en livs levande (och något tjockare) bror till Farbrorn som inte vill va' stor.

Split vision

Så här såg det ut hemma hos mig klockan 15. Så här klockan 16:30 kan jag konstatera att Sverige är på väg att vinna VM-semifinalen mot Finland. Under tiden har ett litet frö placerats i min hjärna av SVTplays eftersnack, Anders Gärderud och 64 000 svettiga, men glada kämpar: Jag kanske ska sätta upp "Springa Göteborgsvarvet" på min att-göra-innan-jag-dör-lista.

Okej, jag sätter även upp "Skaffa en platt-tv på sisådär 40-50 tum" på samma lista.

Boken är bättre än filmen, bevis femtielva

Jag fick tag i Åsa Larssons två första deckare med Rebecka Martinsson som huvudperson och läste raskt den första - Solstorm. Idag såg jag filmatiseringen från 2007, med Izabella Scorupco i huvudrollen. Jag gillade boken och jag gillar Izabella, men om jag var Åsa Larsson skulle jag vara grymt besviken.

Det är inte "Okej, de fick ta bort lite här som inte fick plats." Det är ingenting som stämmer. Vissa viktiga personer finns inte. Saker händer på fel plats. Rebeckas minnen av sin farmor och det vackra med Kiruna hoppades över helt. En isfrostig relation är småmysigt omtänksam. De som dör blir inte mördade av samma personer i filmen som i boken och inte på samma sätt. En brand finns i filmen, som bara planeras men aldrig utförs i boken. Dock finns den med på omslaget av den pocket jag läst. Kraftkällans kyrka finns inte på riktigt i och för sig, men den är långt ifrån det församlingshem med gradänger som är kyrkan i filmen och som jag undrat hur ful "hästhuvudet" Anna-Maria Mella var egentligen. Det betonas många gånger i boken hur ful hon är, men bra och smart. I filmen är hon jättesöt.

Näe, jag var arg hela filmen. Jag är redan en bit in i andra boken Det blod som spillts. Gott så. Jag håller mig till mina egna bilder.

Strutsmentalitet

Veckan har dragit igång med full fräs, utvecklingssamtal, löpning, tandläkarbesök, Biggest Loser både måndag och tisdag och sista perioden av Sverige- Danmark i hockey-VM hann jag visst klämma in.

Det är under sådana lägen jag läser som mest. Jag känner igen mönstret. Många läser när de har mycket fri tid, på semestern exempelvis. Jag läser som någon desperat verklighetsflykt på resan till jobbet och i sängen tills jag verkligen måste sova åtminstone sex timmar. Förstås beror det även på tillgång och just nu har jag många bra böcker som jag är sugen på att läsa. Igår läste jag Kristina Appelqvists De blå damerna, den fjärde mysdeckaren från Skövde på kort tid. Se här. Idag har jag läst Torka aldrig tårar utan handskar, del 2, av Jonas Gardell. Jag grät på exakt samma scener som i SVT:s fantastiska filmatisering.

SYTYCD bästa avsnittet

Dagens avsnitt av So You Think You Can Dance kan vara det bästa avsnittet någonsin! Avsnitt 12, säsong 9 - lägg det på minnet.

Alla numren var fantastiska. Ljussättningen är prisbelönt och man förstår lätt varför. Koreograferna är så begåvade. Alla solonumren var perfekta för var och ens stil. Cat Deeley, eller SVJ (Stora Vänliga Jätten) som min kompis och jag kallar henne, hade efter några veckor med tvivelaktiga outfits smällt till med den snyggaste spetsklänning jag sett på länge och urtjusigt, vågigt hår. Gästjurymedlem var min favorit Jesse Tyler Ferguson. Ingen av mina favoriter åkte ut.

Är det medelåldern?

Jag är 43 år och får väl betraktas som medelålders. Många av mina jämnåriga har barn i 20-årsåldern och blir snart mor- och farföräldrar. Mina eventuella barn är inte ens födda än. Bortsett från det där med barn och generationer, så fattar jag inte vad som hände mellan 28 och 43. Det är inte så att jag glömmer allt som hänt och allt jag gjort under de  åren, men när gled jag in i medelåldern?

Idag läste jag i SvD att Mauro Scocco fyllde 50 i veckan. Det kändes konstigt. Allra konstigast kändes det dock för några år sedan (närmare bestämt 2008), när kusinen och jag var på bio och såg filmen Små skandaler/Easy Virtue. Det är en jättebra film, se den, men var förberedd på att där spelar Colin Firth/Mr Darcy/en av världens finaste män föräldrageneration till Jessica Biel (född 1982).

Ur led är tiden. Det är väl bara att hänga med. Jag har inte behövt börja med läsglasögon än och det är jag glad för, jag som läser så mycket.

Magi i mörkret

Ett av mina favoritställen i New York är Bryant Park. Jag hade läst lite om parken på deras hemsida, bland annat för att vi ville gå på utebio och så bodde vi dessutom nära. Vi var där flera gånger och drack kaffe, tittade på folk och läste tidningar i deras Reading Room.

Förra måndagen (ack, för en vecka sedan) visades The Wizard of Oz. Filmen skulle börja vid mörkrets inbrott, ca 21. Vi kom dit 20 och det var smockat! Jag höll på att ge upp innan filmen ens hade börjat, men skam den som ger sig. Vi stod och hängde på en stenmur och kollade genom buskarna, men efter halva filmen kom en kille och sa att deras sällskap skulle gå och vi kunde ta deras stolar. Känns knappast som något som skulle hända i Stockholm...eller så är jag bara drabbad av newyorkarnas trevlighet. Det var riktig sing-a-long-bio med alla naw på rätt ställe och applåd när häxan dog och senare även när hennes häxsyster gick samma öde till mötes.

Och på Youtube hittade jag en film om hur man gör om man vill ha plats på gräsmattan: http://www.youtube.com/watch?v=jD1k2Zkq-Ec

Note to self: next time, be there at 5 pm!

80-talet, det ljuva

På nyårsafton 1989 gick ett radioprogram som hette åtta timmar åttiotal. Delar av det spelade jag in. På kassettband.

Nu har åttiotalet kastat sig över mig igen, i långt mer än åtta timmar. Det började en ny tv-serie, Eighties, på SVT i fredags och Macken började gå i repris. Eighties ska ta upp ett år i taget under tio avsnitt. Första avsnittet handlade alltså om 1980 och hette "Synth eller hårdrock?" (jag var varken det ena eller det andra). Macken är från 1986. Jag blev tvungen att se båda på svt.play på lördagen, eftersom jag såg filmen Flashdance från 1983 på Sjuan under fredagen. På lördagen lyckades jag dessutom lägga vantarna på både andra och tredje boken av Haruki Murakamis 1Q84, som utspelar sig 1984. Dallas ska komma tillbaka.

Här kommer tre spaningar ur Flashdance, som skvallrar om att det var lite annorlunda då:

När Alex och Nick har varit på date och han ska köra henne hem, så låser han upp (manuellt) på passagerarsidan. Alex hoppar in och böjer sig över förarsätet och ploppar upp låsknappen så Nick kommer in.

På en annan date vill Alex provocera Nick och frågar honom om han har fantiserat om att ha sex i en telefonkiosk.

I den berömda slutscenen kommer Alex in i danssalen och går fram för att sätta på musiken, som hon naturligtvis har på en LP-skiva.

Reklamutbrott

Vad är det här för snuttifieringssamhälle?! Allt annat än mindfulness och att vara här och nu.

Eftersom jag sett Biggest Loser Sverige, Let's Dance, den nya serien Alcatraz (dubbelavsnitt) samt nyhetsmorgon idag så kan man förstå att det är TV4 jag pratar om. Jag tror att de snittar på ett reklamavbrott var åttonde minut. Avbrotten är så korta att man inte hinner borsta tänderna eller vattna blommorna. Efter reklampauserna i Alcatraz fortsatte serien bara rulla utan förvarning. I morse skulle jag kolla nyhetsmorgon, för jag känner Charlotte Hågård, som skulle vara med ca 9:15. Hon fick komma på ca 9:21 och blev sedan abrupt avbruten för att de skulle ha reklam innan nyheterna.

Min kompis såg Alcatraz-avsnitten på TV4 play och jag tänkte att det ska jag också göra så slipper jag reklamen...men där är det tydligen ännu värre och samma där, rätt vad det är fortsätter själva programmet.

Vad vill de? Att man ska se bara dansklippen från Let's Dance och inte hela programmet? Nej, oj, det är visst reklam i klippen också.

Let's Dance - säsong 7

Igår började sjunde säsongen av Let's Dance. Jag brukar få en favorit redan i första programmet och den brukar hålla i sig. Vals och cha-cha-cha är väldigt olika, men jag fick ändå favoritvittring. Jag har fyra favoriter i skrivande stund och presenterar dem här i inbördes ordning:

Marcus Schenkenberg - den första som stack ut i gårdagens program. Samlad, stark, förde vackert i valsen. Jag är mycket svag för bra förare. Jag har aldrig haft en plansch på honom och dreglat över, men kroppen han har byggt var verkligen med honom igår.

Anton Hysén - vilken fart, vilken show, vilken rumpa, vilken dansglädje i kroppen, vilket flirtande med Tony Irving.

Camilla Läckberg - snygg dans, snygg klänning, men lite för mycket ångest och prestationskrav för att nå ända in i mitt hjärta.

Helena Paparizou - skitsnygg dans, men på något sätt hade jag förväntat mig det.

De som förvånade mig mest gick alltså mest in i hjärtat. De dansare som får sin deltagare att skina likaså. Det är något så omtänksamt med att lägga en passande koreografi.

Programmet är uppbyggt kring fruktansvärt många reklamavbrott och det finns bara en positiv sak med det - att jag får se salsafriend Björn och min första salsalärare Elena sponsordansa. Jag skrev till Björn i morse att de får visserligen inte dansa mycket, men det är snyggt häng i bilderna och det bästa av allt: de får dansa i alla programmen och kan aldrig åka ut.

Säg omeleeett

Syrran tipsade om den här. Hon trodde först det var en stillbild, men sedan såg hon det sneglande ögat.

En ny varulv i stan

Igår såg jag klart säsong 3 av True Blood och här följer senaste mansrapporten: Bill har halkat ner lite, Eric har klättrat en rejäl bit upp och jag har fått en ny favorit - varulven Alcide.

Han är så där mörk, lång och snygg som jag inte kan motstå och hans rollfigur är trevlig. Om man bildgooglar honom (eller bara ser serien) så får man se väldigt mycket av en lite väl deffad sixpack, men det får jag väl stå ut med.

Och här kommer ingen bild, eftersom det var då blogger satte igång att bråka. Alcide heter egentligen Joe Manganiello och är klart lik Keanu Reeves, min gamla goding.

Kommissarie Banks

Hur har jag kunnat missa att Peter Robinsons böcker, av vilka jag har läst alla, har filmatiserats och gått som tv-serie på SVT i somras!?

Nu får jag en ny chans, för på lördag sänds det första av ytterligare tre avsnitt. Kommissarie Banks heter serien och 21:30 är tiden. Jag är lite skeptisk, eftersom "min Banks" inte ser ut som i trailern.

Rödkindad

Först varma, röda rosor på kind av spansk grammatik och hjärnans språkcentrum på högvarv.

Sedan kalla, röda kinder av språngmarsch i snömodd. Svårt att hålla hastigheten, men allt slirande i modden ger säkert högre förbränning.

Snart blir det mera rött - True Blood, andra säsongen, avsnitt 5.

Snyftigt

Sådär ja, en vecka full av ös krönt av gråtfest till Biggest Loser Sverige. Idag fick några av deltagarna ringa hem till sina kära.

Den som grät mest var jag.

True Blood - The Complete First Season

Äntligen har jag börjat se första säsongen av True Blood. Med en takt av två till tre avsnitt åt gången har jag nu bara en dvd kvar innan jag måste låna de andra säsongerna. Jag får lite Twin Peaks-vibbar, fast ändå inte.

Alla jag känner gillar Alexander Skarsgårds rollfigur Eric bäst, men jag tycker Bill är ett snyggo. 173 år gammal, tittar mycket under ögonbrynen, har polisonger och gillar att ligga nedgrävd på kyrkogårdar. I övrigt en sympatisk man. Inte helt olik Mr. Darcy, undantaget kyrkogårdarna.

Tv utan tv

Jag tittar faktiskt väldigt lite på tv. Tillräckligt lite för att min pyttelilla tjock-tv aldrig verkar vilja lägga av så jag kan köpa en platt och slimmad sak att hänga på väggen.

Två serier följer jag dock under våren och det är Bröderna Reyes på svt och Biggest Loser Sverige på 4:an.

Men får tjock-tv:n vara med och se viktminskningsprogram och följa spanska intriger? Nä, jag ser båda serierna på datorn, på respektive kanals play-funktioner. För det är så väldigt praktiskt att kunna se dem när man vill.

Snuttigt

Jag har två tv-program i veckan, som jag ser om jag är hemma: "Ensam mamma söker" och "Bonde söker fru". Ändå retar jag mig hela timmen det pågår och "Bonde söker fru" är nog värst.

Det är reklam. Det är blänkare om vad som ska komma i avsnittet. Sedan en snutt program. Därpå en snutt om vad som kommer efter pausen och så reklam igen. Efter reklamen en snutt av det som komma skall. Så en snutt program, o. s. v....

Oerhört tröttsamt, snuttifierat och inte så mycket här och nu, men vad gör man inte för kärleken?

"Alla har läst den!"

Jag blir alltid skeptisk till böcker och filmer som toppar listor, vinner priser och har lästs av "alla". Ibland har jag rätt, ibland fel och ibland lite mittemellan.

Det är inte ofta jag går på bio, men den senaste månaden har jag lyckats klämma både "The King's Speech" och "Black Swan". Ser man på - två Oscarsvinnare. Båda var så bra som ryktet sa, och "Black Swan" bättre. Jag såg den igår och bär med mig den idag, vilket är ett gott betyg. Jag hade hört att det var ett psykologiskt drama, men det var mer än så. Mer vill jag inte säga, men jag stämmer in i uppmaningen: "se den".

När det gäller läsning är jag en tvättäkta periodare. Jag kan läsa en roman om dagen, släpa tegelstenar med mig vart jag går och läsa klart en bok fast det är långt efter läggdags. Sedan läser jag ingenting i ett par månader. Två böcker som stått på min lista över böcker att läsa har varit "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" och "Igelkottens elegans". En har jag precis läst ut. Den tog tid att komma in i, förmodligen på grund av mitt inbyggda motstånd mot bestsellers. Sista tredjedelen sträcklästa jag och när den var slut ville jag ha mer. En fick jag i pocket i julklapp. Den fick följa med till London och hem utan att jag läste i den. Fram och tillbaka till jobbet också, så jag är glad att det är en pocket. Den är småtrevlig och jag har för avsikt att läsa ut den någon gång, men jag bara tänker Paasilinna-härmare hela tiden.

Gissa vilken som är vilken och läs sedan den braiga. Den som fick mig att le och gråta.