När du får oväntad present

Nu för tiden är det så smidigt att handla på nätet. Jag gör det ofta. Det är lätt att jämföra priser på olika sajter och man får avisering via sms, så man slipper åka hem för att hitta en avi på dörrmattan och måste gå ut igen till det ICA man nyss åkte förbi.

Idag hade min hårtoning kommit, som jag inom parentes köpte för 88:- istället för 159:- och så var det fri frakt. Det kändes som om jag fick sms:et två gånger under dagen, men när jag dubbelkollade på väg till ICA så var det två olika och det andra var från adlibris. Det kan ju bli fel också, i den fantastiska dataåldern, så tillsammans med expediten kollade vi att det verkligen var till mig. Det var det, men för ytterligare säkerhets skull öppnade jag det i butiken. I paketet låg Bodil Malmstens Så gör jag och en följesedel med mammas namn och adress.

Vad glad jag blev! Hon hade läst här på bloggen att jag ville ha boken och busig som hon är så beställde hon den hem till mig. Jag blir alltid glad av presenter, särskilt helt oväntade, men mest blev jag rörd över omtanken. Den känslan är fin.

Slav under nostalgin

Utlandssvenskar ska alltid ha tag i Kalles kaviar, Wasaknäcke och saltlakrits. I alla fall säger myten det. Jag har kommit på att jag har vissa saker "hemifrån" som jag uppskattar lite extra när jag kommer hit.

I morse vaknade jag i syrrans utkylda gillestuga till fiskmåsskrän och tut från Kinnekulletåget (vid obevakade järnvägsövergångar). Nostalgiskt på nåt sätt och jag glömmer att det är så, när jag inte är här. Under min vistelse här lär det bli både Fifflers-baguette, Birgers-glass och saltgurka.

Egoboost och tillbakakaka

Det går inte att sticka under stol med att det är härligt att känna sig efterlängtad, men den bästa längtan är den ömsesidiga, precis som med alla former av kärlek. Jag kommer idag!

Barnen

Jag är förkyld, men Busen smäller högre. Han opererade bort sin blindtarm igår kväll. När jag skulle somna hade jag alla möjliga jobbiga tankar om att se barn sövas ner och rullas iväg på bårar. Syrran har sett båda sina söner sövas ner och säger att det inte är så farligt. Det kanske värre när man inte är där.

Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att jag tappar bort mina syskonbarn eller elever. Det finns så mycket hemskheter som kan hända dem. Jag vet att man inte kan leva i skräck för allt som skulle kunna hända. Jag vet att det goda, roliga och bra överväger. Men det är läskigt ändå. När jag har tänkt klart allt det hemska och läskiga så brukar jag ändå kunna vända känslan av maktlöshet till dess motsats. Jag kan faktiskt göra någonting för att barn ska få det bättre. Jag kan vara världens bästa moster. Jag kan visa att jag bryr mig. Jag kan få en flicka eller pojke att tro på sig själva genom att hjälpa dem se sina framsteg. Jag kan ge en kram eller lite vuxentid. Allt det där gör jag varje dag och det gör faktiskt skillnad. Ibland glömmer jag bort att det är en av de bästa sakerna med att jobba med barn. Bäst att jag påminner mig ibland.

Frukostformat

Igår åt jag frukost framför datorn.

I morse vaknade jag strax före nio på morgonen av att två grabbar (med täcknamnen Busen och Snubben) gosar sig ner bredvid mig på madrassen på golvet. Från köket luktar det kaffe och rostat bröd. Min svåger uppenbarar sig i vardagsrumsdörren i vita målarbrallor och bar överkropp. Han väcker sin lillebror, som sover på soffan, och hojtar till syrran och mig att kaffet är klart. Snubben har varit och hämtat en skinkskiva i köket, som han dinglar med framför mig och Busen.

Ute i köket står radion på. Båda smågrabbarna springer runt i kalsonger och hyvlar ost och möblerar om så att alla ska få plats. Busen vill sitta bredvid mig och sitter en stund i mitt knä, så stor han är (8½ nu). Svågern kokar ägg och frågar om jag vill ha kokt eller stekt. Vi eldar lite i brödrosten, pillar äggulor ur äggen, byter mackor och skickar saltet till Snubben som har små, små bitar av äggskal överallt runt sig. En ljusblek januarisol tar sig nätt och jämnt över grannhusets tak. Syrran har inte riktigt vaknat än och jag förstår på henne att det här inte riktigt är det ordinarie söndagfrukostscenariot. Rätt vad det är ska svågern och hans bror iväg och tapetsera i deras syrras hus.

Båda de här frukostarna var väldigt mysiga, på sitt sätt, och det är aldrig så tomt och tyst hemma hos mig som när jag just varit hos dem.

På G

Årets vecka 1 är inte till ända än. Ändå vill jag trycka på "save" och spara den här känslan. Jag har gjort bokslut och det innebär bland annat att jag får syn på allt kul och bra som har hänt. Annars är det lätt att bara tänka att "2011 var ett mellanår och jag mådde skit", vilket jag i och för sig också gjorde, men man kan välja vad man sätter strålkastaren på, eh? Den här veckan har jag fattat några viktiga beslut och kommit igång med träningen och just som jag tänkte börja sluta spana på män, så tror jag bestämt jag har hunnit en liten flirt också.

Inatt sov jag bra. Jag gick upp och satte på mig gamla vinterjackan och mössa. På med powermusik i mobilen och en snabb 40-minutare runt i mitt kära bostadsområde. Jag tycker verkligen att jag inte kunde bo på något bättre ställe! Det var några minusgrader, ett pyttelager med snö och sol i mina ögon. En supervacker koltrast med sin gula näbb tittade på den galna människan som marscherade förbi i tacksamhet och kärlek till livet. Heja mig!

Victoria hjärta Daniel

Idag gifter sig Victoria och Daniel. Bortsett från det faktum att jag alltid har tyckt om att titta på vad kungligheterna har för kläder och smycken så har jag följt just det här brudparet mycket på grund av den kärlek som de utstrålar.

Ända sedan förlovningsdagen har jag sett på dem med varma, lyckönskande ögon. Jag grät när de satt i förlovningssoffan, jag grät under deras festkonsert igår. Den var helt fantastisk och det vet jag ju: musik+känslor=tårar, rys och knotter. Jag grät i morse när jag läste om folkets stöttning (jubel) av Madeleine, när hon klev ut på röda mattan på Hötorget. Bland alla kungliga gäster kunde man se ögonkast och handpåläggningar, som man inte ser annars. Jag blev till och med rörd av statsministerns tal till brudparet och hans smekningar av Filippas armar när alla gäster kommit till Skeppsholmen.

Love is all around. Den här kärleken är av en sort som gör mig helt oförmögen att känna avundsjuka eller missunnsamhet. Jag uppfylls bara av hopp - om att kärlek på det här sättet finns. Den smittar och påminner människor om att uppskatta den kärlek de har och känner.

Jag har alltid trott att om jag någonsin gifter mig så kommer jag att gråta mig igenom hela dagen, men kanske inte. Kanske är lyckan så stor att man bara ler, som Victoria. Trygg i förvissningen. Dessutom har jag på senare år klarat både att läsa bibelord på min brors bröllop och att hålla ett improviserat tal på farmors begravning utan att gråta, så det ska inte få stoppa mig.

Denna dag hyllar jag kärleken och önskar alla att få uppleva den. Särskilt mig själv.

Baba Alling Glans

Jag är ju i allmänhet förtjust i långa killar, men det finns en sak som smäller högre än höjd över havet. I själva verket finns det en hel rad saker, men den jag tänker på nu är humor.

Därför vill jag härmed tillkännage två killar som har dispens om andan faller på (jag tror de är upptagna nämligen): Det är Morgan Alling och Johan Glans. Jag tycker att de verkar helmysiga båda två.

Höstglöd önskas

Nu är den där tiden på året igen. Den då jag vill ha nån att hålla i handen medan jag sparkar i lövhögar eller mysa med framför min bras-dvd (i brist på öppen spis). Hösten är värsta singelårstiden. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas.

Det är inte riktigt rumsrent att erkänna att man längtar efter nån. Folk blir nervösa och börjar ha åsikter om att det väl inte ska vara så svårt och att jag inte får vara för kräsen och att det minsann inte är någon dans på rosor att leva i en relation om jag trodde det. (Have I heard it before...)

Jag drömmer vidare. Jag har för sjuttsingen bara sett bras-dvd:n en gång!!

Ner med onyanserade singeldefinitioner

Ikväll satt jag med fossingarna i en balja framför tv:n, zappade och hamnade på tvåan på SVT precis när en dokumentär började. Det visade sig att det var första delen i en serie av sex om och med en kvinna som heter Jennifer Fox. Den hette En fri kvinnas bekännelser.

Jag kände så klart igen en del, men inte en del. Hon, Jennifer, är 42 (jag är inte där än) och bor i USA (ett land jag aldrig varit i) och har två älskare (jag har två färre) och massor av vänner (det har jag också) och vill hitta ett sätt att leva sitt liv (vem vill inte det) och så vill hon uppenbarligen dokumentera alltihop (på film - inte i blogg).

Medan jag satt där och tittade fick jag exakt samma grå, sorgsna, unkna känsla som jag brukar få när singlar framställs på film. Det är ändå Jennifers egen film, men det blir sorgligt som första scenen i Bridget Jones när hon sjunger "All by myself" i pyjamas eller som hela filmen "Underbar och älskad av alla" av och med Martina Haag. Allting ska handla om att gå i mål, vilket är lika med att bilda par, skaffa barn och bli accepterad av samhället. Annars är man en patetisk uddaperson som kommer att dö ensam.

Å andra sidan har jag aldrig känt igen mig i den vilda, fräscha, sexgalna och härliga singelbilden som målades upp framför allt för några år sedan och framför allt av kvällspressen. Lite Sex and the City-aktig. Men vad har hänt med alla de där singelpinglorna i filmen? Jag ska inte avslöja för er som inte sett den...men ni som gjort det, ni vet.

Mitt liv är bra och jag är min egen familj. Jag är lycklig. Helt fri är det väl ingen som är. Visst längtar jag ibland efter att dela livet med en man, men delar livet gör jag redan med många andra.

Det där skrev jag nästan i ett svep. Blev visst lite upprörd... Dokumentären var rätt bra annars. jag ska nog se de övriga delarna.

Smarta ungar

Jag har ju yrkeserfarenhet av barn från sju år och uppåt och det har varit fantastiskt att se barn lära sig saker. Vad jag dock inte riktigt har fattat förrän nu är hur smarta yngre barn är.

Visst kämpar de från allra första stund med att lyfta nacken, söka ögonkontakt, resa sig efter fall på fall. Men sedan har jag trott att åldrarna från ungefär två till sju är ganska tråkiga. Men icke! Förra veckan var jag dagmammamoster åt Lillan, 4, och Lillen, 1½, och nu har jag haft Busen, 5, hos mig i två dagar. De minns saker, de har slutledningsförmåga, de förstår bus och ironi, de hör och ser allt.

Idag har jag varit och lämnat tillbaka Busen till sina föräldrar, men det blir alltid så tomt hemma hos Moster efter att han har åkt. Vi har busat och gosat och pratat. Samtalsämnena har bland annat varit Tour de France, Kronprinsessans födelsedag, busstrejken, kläder, räkning, döden och att äta salt när det är varmt ute.

Lillan var mäkta förgrymmad på mig förra veckan. Hon pillade på några pigmentfläckar på min arm:
- Vad är det för nåt?
- Det är sånt man kan få när man blir gammal. (sa jag nog mest för att inte oroa henne)
- När blir man gammal?
- Jaa...det är olika vem man jämför med. Om jag jämför med gammelmormor så är jag inte gammal, men om jag jämför med dig så är jag ganska gammal...
- Men! Du svarar ju inte på frågan. När blir man gammal!?

Farmor

Efter veckans två första roliga inlägg blir det här ett riktigt sorgligt. Min lilla farmor dog idag. Hon har bott på en demensavdelning och stadigt blivit sämre, men på slutet gick det ganska fort.

Min farmor var yngst av femton barn och är alltså den lilla bäbisen i sin mors famn på det här fotografiet, som hon hade hemma när jag var liten. Nu lever ingen på det fotot längre (kanske togs sommaren 1919). Men vi lever kvar - deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sov gott lilla farmor! Jag önskar dig ljus och frid!

Alla stjärtans dag

Jag gillar verkligen inte att tidningar, tv, tunnelbanan, radion och nätet är fullkomligt nedlusade av reklam för att KÖPA saker att ge varandra på en särskild dag. Vad är det för fel på att tala om för sina nära och kära att de är just nära och kära när som helst? Dessutom tänker jag på alla som inte får en ros eller ett kort (och nej, jag menar inte mig själv för jag har fått flera hälsningar och ett paket idag). Många skolor har ju förbjudit att eleverna uppvaktar varandra för att undvika utfrysning.

Men det var extrapris på röda tulpaner, som jag köpte till mig!

Uppsagt mosterskap

Det första jag gjorde när jag kom hem idag var att ringa Busen. Min Buse-abstinens är alltid som värst när vi precis har setts och varit tvungna att dela på oss igen.

Jag älskar den där ungen så himla mycket och hela familjelivet som jag bjuds på hemma hos syrran. Fast två gånger under helgen när galoscherna inte riktigt passat den unge herrn så har han sagt: "Då är inte du min moster längre!". Trodde han, ja!

How to win my heart

Det ringde i min telefon i torsdags eftermiddag. Det var en kille som undrade om jag ville komma till honom på lördagkvällen och titta på hans lyxkök och gosa lite.

Inte nobbar man Busen 4½ år! Lyxköket är en julklapp och jag antar att det står någon häxkittel där och bubblar.

(Så ska jag titta på hur stor bulan på Busens mamma har blivit...)

Sluta hånglas!

Den fina bilden på Häxan Surtant är lånad från SVT.

Idag känner jag mig som Häxan Surtant.

Och det är för att det hånglas för mycket på stan! Kan man inte få gå i lugn och ro på stan utan att folk är kära mitt under näsan på en i tid och otid. Puss älskling! Fattar de inte att det är värre att vara singel på hösten än på våren? Nu ska alla paren snart gå inomhus i höstrusket och hångla framför brasor, men först ska de rosenkindade gå på promenad i stan och hålla handen och sparka i lövhögar. Dessutom är det ju förkylningstider! Hålla på så där! Värst var det igår på tunnelbanan. Jag var på väg hem, medan alla par var på väg på parmiddag med en blomsterkvast under armen. Det var trångt och jag stod inträngd mot ett dörrpar. Fem centimeter framför mig ställde sig en tjej. Hennes kille pussade henne så nära mig att hade tåget krängt till hade han kunnat träffa mig istället.

Ibland är det synd att man är så väluppfostrad...

Den stad som fått allt

Jag drabbas emellanåt av hur vacker staden Stockholm är. Ganska ofta faktiskt. Igår var det dags igen. Det var så fint att jag inte ens kom mig för med att dra fram kameran. Mitt undermedvetna sa nog till mig att jag skulle se till att njuta i nuet istället...

Jag hade varit på Djurgården och tog 23.15-färjan över till Slussen. Där stod jag i fören och såg alla husfasader avteckna sig mot den inte helt mörka himlen. Gula ljus glimmade från fönster och gatlyktor. Det var inte precis en ljum sommarkväll, men jag frös inte heller. Jag bara njöt av att bo i en så vacker stad.

Förra veckan såg jag Allsång på Skansen på tv hemma hos mamma och pappa och drabbades av akut hemlängtan varje gång kameran gjorde svepningar ut över Stockholm och då var jag ändå bara hos dem i 8 dagar. Det är väldigt fint där också, men Stockholm är hemma!

Efter

Det var ett perfekt bröllop igår och så helt i deras stil.

De var så fina och såg så nöjda och lyckliga ut och trots att jag tror att alla grät under själva vigselakten så släppte det snart med alla begåvade människor som sjöng och höll tal och brudparets egen version av brudvalsen, som ingen visste om mer än en koreograf. Senare på kvällen riggades en scen upp och brorsans gamla band återuppstod i sin helhet och körde två bejublade gamla hits helt orepeterat men med mycket hjärta och känsla.

Det var verkligen det bästa och roligaste bröllop jag har varit på!

Inför

För cirka 20 minuter sedan åkte min bror och hans best man (för övrigt en kvinna) iväg för att lägga sista handen vid festlokalen och göra sig själv färdiga för fotografering och vigsel. Den blivande bruden är hos frissan nu.

Själv har jag sovit på soffan i vardagsrummet, vägg i vägg med uterummet. Uterummet har tak av plaströr och det har regnat precis hela natten, men jag har sovit gott av det ljudet.

Nu sitter jag här vid mammas dator med en kopp kaffe. Mamma och pappa sover fortfarande. Jag känner mig sentimental av alltihopa. Att befinna mig mitt i familjen och om bara några timmar få vara med om vårt första bröllop. De första nerverna har börjat ge sig till känna i form av ilningar i magen när jag tänker på att jag ska läsa ett bibelord under vigseln samt hålla tal tillsammans med syrrorna. Hittills har jag varit underligt lugn. Syrrorna är i upplösningstillstånd, pappa satt med sitt tal till sent igår och brorsan var som en spänd fjäder när han dök upp igår kväll.

Jag räknar helt enkelt med att gråta mig igenom denna dag, för det kommer att vara nästan smärtsamt vackert med all the love around och fina sånger och tal, men jag blir inte den enda som kommer att ha näsdukar i beredskap. Ändå (och kanske just därför) tror jag att det kommer att bli det bästa bröllop jag någonsin varit på.

Puss brorsan!

Lånade storasyrror

Jag vill ingenting annat än att få gå på semester just nu, men ännu några dagar måste jag jobba.

Ikväll har jag träffat mina två "storasystrar". De är mina äldsta vänner. Jag har inga barndomsvänner eftersom vi flyttade en del när jag var liten. De här vännerna går i alla fall 20 år tillbaka och den ena har jag faktiskt sjungit ihop med i samma kör för längre sedan än så. Det var musikskolans kör och den var hur stor som helst när alla grupperna hade konsert tillsammans så det är inte så konstigt att jag inte visste vem hon var då. Det roliga med de här tjejerna är att vi har flyttat ungefär samtidigt. Ett tag bodde vi alla tre, eller åtminstone två av oss, samtidigt i Göteborg och nu bor alla här i Stockholm. Praktiskt!

Det är så skönt med de här gamla vännerna som man bara kan vara med. Man uppdaterar lite från gång till gång, men så mycket är känt och behöver inte förklaras. Tillfällena när vi kan komma loss på en gång alla tre är lätträknade, men idag gick det ju vägen.

Jag är trött och inte så samlad märker jag, men det var ungefär vad jag ville ha sagt. Alla systrar är bra. Kram på er!