Vad har du i väskan?

Mina handväskor har bara blivit större med åren, vilket tyvärr medfört att jag har möjlighet att bära runt på fler saker. Säg inget till min sjukgymnast...

Det här är dagens innehåll minus mobiltelefonen, som jag tog kortet med. Väskan är inte med på bilden men den är av läder och har nitar och väger också en del. Bananerna lassade jag ur på jobbet och paraplyet och handskarna vill jag helst ta ur och bara behålla solglasögonen. Annars är där inget som jag direkt kan undvara. Obs - Compeedförpackningen innehåller öronproppar.

Röd dag

Faktiskt helt oavsiktligt, men idag blev alla mina Instagrambilder röda.

Utan Candy Crush Saga i tio dagar - the experiment

Jag tycker att det är trevligt att ha några spel på mobilen, som man kan spela när man väntar på bussen, men eftersom jag känner till mitt tidigare, till besatthet gränsande, intresse för spel som Tetris och olika Bejeweled-varianter så borde jag inte hämtat Candy Crush Saga. Jag vet det nu.

Jag har haft detta spel på mobilen sedan början av juli förra året och har kommit till level 235. När jag skaffade en iPad Mini i höstas hämtade jag genast hem det till den också. Ikonen ligger överst till vänster på skrivbordet. Där har jag kommit till level 168.

Eftersom jag har sjukdomsinsikt har jag bestämt att något måste göras. Vändpunkten kom när jag började räkna på antal timmar (!) varje dag, som går åt till detta spel. Snacka om sockerberoende! Med start idag börjar 10 dagars frivilligt Candy Crush Saga-avhållsamhet.

Januarisammanfattning

2013 läste jag 52 vuxenböcker. Jag läste därutöver pedagogisk litteratur och ett stort antal barn- och ungdomsböcker.

Under 2014 års första månad har jag läst en (1) roman. Å andra sidan har jag genomfört 21 stycken träningspass, piloxing, löpning, salsa, bugg och framför allt promenader.

Av detta kan man dock inte dra några som helst slutsatser.

Apan Baba

Min mamma myntade en gång begreppet "Alla mörka skönheter har mustasch.". Eftersom min mustasch överlevde fem laserbehandlingar så går jag på mammas linje.

En av sommarens otacksammaste och tråkigaste uppgift är att hålla efter benbehåringen. En rakning håller inte många dygn och måste tajmas in med brun-utan-solandet, så jag inte rakar bort den lilla konstgjorda färg jag har.

Så här sitter jag nu och kollar yr.no om det är idé att raka och smörja benen idag. Det är så man önskar sig tillbaka till stenåldern.

Mitt bästa ljud

Det finns ett ljud som fyller mig med sommarkänsla och frid och det är blåst i lövträd. Särskilt när det kommer en vindpust och liksom vänder alla blad i träd efter träd så ljudet kommer närmare och sveper vidare. Det finns inget störande moment (smaskande, prassel) eller hårt (tryckluftsbussdörrar, skrik, smällar) utan bara milt sus. Om jag blundar så kan jag fortfarande befinna mig på min balkong eller så ligger jag i hängmattan på mormors och morfars stugtomt sommaren 1983.

Vänta lite nu

Nu har jag gått på sommarlov, men de senaste veckorna har varit stressiga och jag har inte orkat läsa på kvällarna. Däremot har pocketversionen av Bitterfittan av Maria Sveland åkt med i väskan och idag läste jag ut de sista sidorna. Det är ovanligt att snabbläsande jag läser böcker så pass utdraget, men i det här fallet passade det bra att göra det. Det gav mig tid att stanna upp och må illa över sådant hon skriver om, känna igen situationer eller tänka ut hur jag ska förhålla mig till ett och annat nästa gång jag ställs inför det. Bitterfittan vaknar ofta i mig, trots avsaknad av man och barn. För att inte tala om när jag försöker hitta en trevlig man.

Det som jag känner igen mig mest i är det här med hur nästan skrattretande det blir om en kvinna är lika ogenomtänkt och spontan som en man när hon till exempel lägger fram ett förslag på jobbet eller söker jobb som expert på Skolverket. Då är det väl något som är skumt. När jag läste Tusen gånger starkare av Christina Herrström kom samma känsla över mig. Att det blev skrattretande och nästan överdrivet när huvudpersonen Saga klev in och gjorde exakt som killarna. Men någon måste börja. Det kan man också säga tusen gånger - alla tjänar på jämställdhet. Och vågar man inte själv kan man stå i andra änden och vägra gå på blufförslag eller säga "vänta lite nu" och reagera.

I skolans värld, där jag befinner mig när jag inte är på sommarlov är det oftast väldigt mycket kvinnor i personalen. Ändå har jag många gånger sett manliga kolleger erkännas för sina förslag, tas på allvar med en pondus som inte tillskrivs kvinnor på samma sätt och komma undan med slarv eller att inte ha gjort det de ska. Vi har en kvinnlig träslöjdslärare på min skola, men annars är det väl traditionellt där man hittar män i skolan: i träslöjden, bland lärarna på högstadiet (sällan på låg, där jag jobbar), vaktmästare, it-ansvarig, kock och rektor. Fast det är klart - status och lön har ju gått ner sedan det blev allt fler kvinnor som blivit rektorer.

Sociala medier - got to love them

Jag chattar med min kompis på fejjan. Hon tipsar mig om några bra tweets. Plötsligt frågar hon:

- Är du i Vasastan?
- Haha. Står det det? Jag sitter hemma i soffan och läser och stretchar insida lår. Just krigsmålat naglarna cerisa inför VårRuset.

Vad gjorde vi före sociala medier, positionering (och felpositionering ;)),  incheckningar i realtid, ständiga uppdateringar om vad vi gör och äter och all underbar svengelska? Jag skickade ett mms på krigsmålningen. Bilden tagen innan jag topsade spillet.

Ovanför molnen står himlen på glänt

De som känner mig, och vet vad jag håller på med, missuppfattar inte frasen: "På måndag går jag in i vecka 9." Min löparkarriär är min egen lilla bäbis.

Idag såg jag mig nästan utifrån, kanske från den satellit min pulsklocka står i förbindelse med. Det var lite dimmigt ute. Först kallt om mina bara armar, sedan fuktigt och mysko. Benen pinnade på under kroppen med lagom små steg. Axlarna sänkta och armarna böjda med löst knutna händer. Jag läste någonstans att man kan sticka ut tummen mellan pek- och långfingret för då blir det svårare att knyta handen. Så tummen ligger där. "Korsetten" är åtdragen så ländryggen skonas. Jag drar åt extra hårt om jag känner mig trött. Det är oerhört meditativt att springa. I många år har mina långa promenader fyllt den funktionen, men jag sorterar banne mig ännu bättre på hjärnkontoret när jag springer och efter löprundan känner jag mig kreativ och effektiv och tar itu med en massa saker.

Idag sprang jag 45 minuter i sträck, veckans långlopp. Jag hann 7 kilometer i 6:25-tempo. Jag (tävlingsledningen på hjärnkontoret, rättare sagt) har börjat umgås med tankar på att kanske kunna klara milen under 60 minuter inom en hyfsat snar framtid, för jag håller igen när jag springer i nuvarande tempo. Jag vill lära mig hur min kropp fungerar och jag vill inte få håll, mjölksyra eller andnöd. På slutet tog jag den långa backen hyfsat enkelt. Visst hjärtat slog hårdare, men det är inte många veckor sedan jag kallade den "jävla mördarbacke".

På måndag är det bara en vecka kvar till "Krossa 28:31" (PB på 5 km i skrivande stund):

Lånebokens baksida

Det finns egentligen bara en dålig sak med låneböcker. Man vet aldrig var de har varit innan, eller med vem.

Skrivspaning

Som jag har undrat när jag ska få tummen ur och skriva "på riktigt" och inte bara blogga. Vad väntar jag på? Gör bara. Puttarna i rätt riktning kom i grupp om tre och antagligen precis lagom när det är dags.

Ungefär i samband med bokmässan i höstas hörde jag för första gången talas om en tidning som hette Skriva. Jag gillar den på Facebook och för någon månad sedan gjorde jag slag i saken och tecknade en prenumeration. Den verkar mycket lovande.

Jag har haft ögonen på en bok av Bodil Malmsten, som heter Så gör jag och handlar om skrivande. Bodil var med i Go'kväll och pratade om boken. Redan då kände jag att det här nog är en bok jag vill äga. Nu har jag lagt vantarna på den på biblioteket och jag hade rätt. Det är en bok jag vill äga. Mycket matnyttigt, som jag vill kunna återvända till.

En annan av mina "likes" på Facebook är LitteraturMagazinet. För sådär två veckor sedan startade de en mötesplats för skrivintresserade, med skrivarskola, forum och artiklar. Gissa om jag är med där. Och jag gör faktiskt övningarna.

Tre är en spaning, så det skulle kunna sluta där, men en fjärde bonusspaning kan jag bjuda på: Jag träffade min bror i fredags. Han följde mig till tunnelbanan när jag skulle åka hem och jag pratade lite om mitt skrivande och mina skrivardrömmar. Brorsan har aldrig visat intresse för mitt bloggande och han är redan fullt upptagen med övriga sociala medier. Idag har han startat en blogg. Jag säger inte att det är syrrans förtjänst, men han kan inte heller stoppa orden.

Befriad

Före klockan tio denna röda dag har jag redan blivit skjutsad två vändor till återvinningscentralen, jag har pumpat cykeln, bäddat med nya lakan och nu kör jag en maskin tvätt.

Jag känner mig helt lätt och befriad. Äntligen är jag av med två års ihopsamlade gamla tvättkorgar, sopsäckar, ett set med utemöbler, gammalt elskräp och färgpytsar. Det är ju inget jag ser dagligen, för det har stått nere i källarförrådet, men det har stått på min att göra-lista och det har varit så belamrat där nere att jag knappt får in mina resväskor och annat som jag verkligen behöver ha där.

En del i den befriande känslan ligger nog i att jag blev erbjuden hjälp av en kompis, som hyrt bil för att slänga skräp och åka till IKEA. Jag tycker att det är jobbigt att be om hjälp och vara till besvär, så när någon frågar om de får hjälpa mig blir jag så glad och tacksam.

Goda kroppsminnen

Pass två, vecka sju och jag var fast besluten att hitta ett tempo som ger mig ett bra kroppsminne av hur det ska kännas när det känns bra. Jag sprang-gick 15+2+15+2+10 idag, totalt 44 minuter och tempot snittade på 6:30. Det verkar vara ett lagom tempo för mig när jag ska springa lite längre. Ett tempo under 6 min/km funkar bara om jag springer under 5 km...än så länge, jag kanske blir snabbare. På lördag är det dags för veckans sammanhängande pass, 40 minuter utan gång. Det känns verkligen bra, det här.

Nog med nörderi, här lite andra betraktelser från morgonen:

Jag är ledig idag och ska åka och handla korta löpartajts, dock känner jag mig lite rädd för de allra kortaste. Jag tänker vita, dallrande lår...mina ben är snyggast helt täckta i svart, gärna i ett material som lyfter och håller in.

Vilken skillnad på grönska bara sedan i måndags! Jag är så tacksam att jag inte är pollenallergiker. Jag har kanske en ganska ful löprunda just nu (Sockenplan-Svedmyra-Tussmötevägen-Årstafältet), men jag behöver inte åka till Kungsträdgården för att se körsbärsblom. De finns vid Årstafältet också.

De har fortfarande inte sopat bort allt grus, men där det är nysopat flyger man fram. Lite samma känsla som när jag var liten och cyklade på nyasfalterat. Man är först och inget är i vägen.

Två män cyklade förbi mig och ropade "Heja, heja!". Det var kul. Jag ropade "Tack!", men sedan såg jag att jag ökade i tempo av de glada tillropen. Kan bli jobbigt under till exempel Midnattsloppet om jag är så lättflirtad, bäst att jag håller mig till tempot jag har bestämt.

Det verkar som om svett inte håller samma salthalt som tårvätska, för aj vad det sved i mina ögon på slutet.

Let's go crazy

Mina systrar var med mig en gång när jag skulle "köpa 3 betala för 2" nagellack och de skrattade åt min beslutsvånda, eftersom de tyckte att jag ändå valde tre nästan likadana. När jag radar upp hela min palett kan jag se vad de menar. Jag går aldrig långt från Las Vegas, min favorit, nummer sex från vänster. Det turkosa längst till höger har jag bara använt en gång.

Let's go crazy är också namnet på nummer tre från höger. Klicka på bilden och njut av hela spektrumet i närbild.

En blöt spaning

Det började med att jag lade mina handdukar i tvätten igår. Tanken slog mig att jag kanske borde hänga in nya med en gång, men jag tänkte att jag märker väl att det inte är några där när jag ska duscha. Nej, det märkte jag inte. Jag gjorde våta fotspår genom hallen och bildade en hel liten pöl i klädkammaren.

Senare fick jag vända nere i porten och springa upp efter ett paraply, eftersom det regnade.

Slutligen går jag danskurs den här helgen. En hel dag med foxtrot och imorgon en hel dag med bugg. Jag svettades och blev nedsvettad.

Tvärtomkänslor

Igår var jag på dagsutflykt i Stockholms norra skärgård med ett gäng arbetskamrater. Det var mulet och regnigt, men vi rymdes alla inne i den 18 ton stora motorbåten/flytande sommarstugan. Vi pratade och skrattade, fikade, grillade och drack vin. När ljuset började försvinna styrde vi tillbaka till marinan. Jag satt och tittade på det blåaktiga skymningsvackra. När jag kom hem var jag helmosig, stensomnade 21:30 för att vakna vid 8:10 i morse.

En underbar, avkopplad dag. Jag vaknade utvilad. Ändå känner jag mig låg idag.

Likadant för några veckor sedan. Jag slutar hyfsat tidigt på måndagar och hann hem och sitta på balkongen i två timmar och läsa och dricka kaffe i fortfarande värmande höstsol. Den mysiga stunden slutade med att jag började tänka på massa jobbiga saker och på kvällen var jag helt deppig.

Kan det vara så att i bakvattnet av de härliga stunderna simmar demoner, som blir extra stora och fula i kontrast mot det fina?

Gissa mässan

Mitt pendeltåg  passerar Älvsjömässan varje dag. På morgnarna är det ingen action, men på eftermiddagarna och särskilt onsdag, torsdag, fredag är det desto mer spännande.

När tåget rullar in på stationen brukar det stå en massa folk där. Min självpåtagna uppgift är att gissa mässan. Ibland är det lätt, särskilt om man tjyvläser på kassarna som folk bär på. Idag var det svårt. Det var mest män, ganska sammanbitna, inte så mycket kostymer, kassar som jag inte begrep loggorna på. Svaret får man när dörrarna stängs och tåget rullar in mot Stockholm. Då kan man läsa vilken mässa som pågår på en stor digital skylt. Idag stod det bara: SKYDD.

Jag kollade Stockholmsmässans hemsida och det är en mässa för Säkerhet, Brand & Räddning. Arrangeras parallellt med Nordic Safety Expo. Så nu vet ni det.

Är det medelåldern?

Jag är 43 år och får väl betraktas som medelålders. Många av mina jämnåriga har barn i 20-årsåldern och blir snart mor- och farföräldrar. Mina eventuella barn är inte ens födda än. Bortsett från det där med barn och generationer, så fattar jag inte vad som hände mellan 28 och 43. Det är inte så att jag glömmer allt som hänt och allt jag gjort under de  åren, men när gled jag in i medelåldern?

Idag läste jag i SvD att Mauro Scocco fyllde 50 i veckan. Det kändes konstigt. Allra konstigast kändes det dock för några år sedan (närmare bestämt 2008), när kusinen och jag var på bio och såg filmen Små skandaler/Easy Virtue. Det är en jättebra film, se den, men var förberedd på att där spelar Colin Firth/Mr Darcy/en av världens finaste män föräldrageneration till Jessica Biel (född 1982).

Ur led är tiden. Det är väl bara att hänga med. Jag har inte behövt börja med läsglasögon än och det är jag glad för, jag som läser så mycket.

Glatt bankkonto - ledset lyckokonto

Igår åkte jag till Liljeholmen, för att shoppa i gallerian där. Jag tänkte mest titta, eftersom jag inte gått i affärer på hela hösten, men jag skulle titta extra efter vanliga svarta långbyxor och en mittemellanjacka. Metodiskt jobbade jag mig igenom alla klädbutikerna. Det var i och för sig trevligt, men vanliga svarta långbyxor fanns ingenstans. Efter tre timmar åkte jag hem med ett par tajts och en flaska vin.

Varför är det på detta viset? När jag inte ska ha något, då hittar jag massor.

Early birds

Klockan var kvart i nio när jag gav mig ut på löprunda. Inte supertidigt, men det är ändå lördagmorgon och jag tänker att många skulle vilja ha sovmorgon.

Och vilka är uppe och ute? Joggare och hundägare är självskrivna, men sedan är det småbarnsföräldrarna. Två unga föräldrar, som såg alldeles nyvakna ut och var rufsiga i håret, satt och kurade på en lekplats medan deras barn glatt lallade omkring med en spade i handen. En pappa lärde sitt barn att cykla på en stump av den nedlagda Årstalänken. En drake seglade på himlen över Årstafältet och följde man snöret fann man ytterligare en pappa med sitt barn.