Januarisammanfattning

2013 läste jag 52 vuxenböcker. Jag läste därutöver pedagogisk litteratur och ett stort antal barn- och ungdomsböcker.

Under 2014 års första månad har jag läst en (1) roman. Å andra sidan har jag genomfört 21 stycken träningspass, piloxing, löpning, salsa, bugg och framför allt promenader.

Av detta kan man dock inte dra några som helst slutsatser.

I mål med min mil

Där satt den! Efter tre löpturer per vecka i tolv veckor sprang jag milen idag. Jag har inte hoppat över en enda gång, men sista veckan spillde över i det som rent strikt skulle vara måndagen i vecka tretton...

Jag tror jag kan göra en del på tiden, öva lite explosivitet och styrka i vader och vrister. Dessutom sprang jag mellan ca 16:30-17:30 när solen fortfarande var stark. Om exakt två månader är det Midnattsloppet! Dags för ett nytt mål.

VårRuset 2013

Mitt första lopp avklarat!

Jag slog inte personbästa. Det gick inte för det var 12 000 kvinnor till på banan. Jag som verkligen ogillar att inte kunna hålla min egen takt hittade ändå ett eget sätt att ta mig fram. Lite ryckigt, men funktionellt. Jag hann inte titta så mycket på de vackra omgivningarna men jag såg bandet av kvinnor framför och bakom mig när stigen gjorde en sväng, som en orm som ringlade sig fram genom landskapet, och jag hörde vår kollektiva andhämtning.

Det var en mycket coolare upplevelse än vad jag hade trott att det skulle vara, med trevlig stämning och en peppig Blossom Tainton i alla högtalare. När jag kom i mål stängde jag av pulsklockan på exakt 5 km (väl uppmätt bana) och 32:22 minuter, tog emot medalj och goodiebag och bad en tjej ta en bild av mig. Nöjd och belåten!

Skrytmoster

Nu börjar jag bli lite pirripirri inför kvällens VårRus. Ska tunnelbanan gå? Kommer jag att välja rätt startgrupp? Även om jag är på hugget så kanske det är en massa damrumpor ivägen, som startar i fel startgrupp eller lägger krokben med sina stavar. Tänk om jag inte sätter nytt PB, som jag gått och skrutit om till höger och vänster.

Det blir Modesty Blaise/Craft-setet, keps på, cerise naglar, attityd och jävlar anamma. Min första tävling om man bortser från att jag faktiskt var med och gick banan runt 1999. Man får medalj för det också, men det här är mitt första springlopp. Heja mig!!

Ögonsvett

Allting är bra med benhinnor, knän, fötter, kondition och motivation. Jag brukar pricka lagom varma kläder. Löparkarriären går bra, MEN...

...jag har ett problem. Jag svettas groteskt mycket. Man gör väl det när man springer, men jag har alltid gjort det. Foton från barndomen visar en rödkindad, rund och glad krabat med svettiga hårslingor kletade runt huvudet. Jag hade tunt hår då. Nu har jag tjockt hår och är vältränad, vilket sägs göra saken ännu värre. Arvet kommer från fädernet. När pappa spelade badminton så droppade han från näsan så planen var alldeles prickig och både han och jag svettas när vi äter stark mat. Han på flinten, jag under ögonen.

Jag har tidigare mest lidit av mitt svettande när det är väldigt varmt (N.Y. förra sommaren, Grekland) och när jag dansar. Salsa eller bugg spelar ingen roll. Det kommer ut genom håret på mig och det är fruktansvärt pinsamt att slänga svettigt hår i ansiktet på killen man dansar med. Eller värst - när det flyger loss svettdroppar från håret och hamnar i ögonen på dem. Har hänt.

I löpningen är jag från topp till tå dressad i funktionsmaterial och så värst mycket närkontakt är det ju inte. Då får jag det i ögonen istället. Det här har varit ett problem de senaste veckorna och jag måste se till att ta bort ögon-make up innan jag springer, för att undvika att se ut som en tvättbjörn när jag kommer hem. Jag har kollat på pannband och kepsar på sista tiden och igår slog jag till. H&M hade svarta, tvättbara sportkepsar för 79 spänn, så jag slog till på två stycken. Både svettabsorption och solskydd. Jag provsprang en idag. Perfekt! Hårmanen ut genom hålet där bak. Jag ser mer och mer ut som den sportiga brud jag faktiskt har blivit, men har lite svårt att få ihop med min identitet.

Svettig skitunge.

Svettig sportkvinna.

Fortsatta tempoexperiment

Vecka 9 av 12 och idag var det dags för veckans tredje pass, som alltid är sammanhängande löpning utan att gå. Idag skulle jag springa 45 minuter och eftersom det har gått så bra i veckan tänkte jag nog att jag borde kunna hinna åtminstone 7,5 km. I onsdags blev det 7 km på 44 minuter och då gick jag 2x2 minuter under passet. Jag är ju rädd att ta i för mycket och "spränga mig", men en erfaren löpare sa till mig i onsdags: "Äsch, det är ju bara att gå. Du klarar ju att gå.", vilket är sant. Jag kan gå hur långt som helst och hon, hon springer Stockholm Marathon nästa vecka.

Så jag iväg. Det var soligt, varmt och lite blåsigt ute. De första 2 km låg jag en bra bit under 6 minuters-tempo och den tredje på 6:08, sedan började det bli jobbigt. Jag gick en bit här och där för att få ner andningen och dricka några klunkar. Det känns lite nederlagsaktigt att gå, men summan av kardemumman blev ändå 6,87 km på 44 min och snittempo 6:25.

Efteranalysen ger vid handen att jag ätit för dåligt. Det var väl duktigt att jag inte drack vin och fredagsmös igår, men jag åt sista gången vid 17-tiden. I morse åt jag lite och drack stora glas med vatten ca 1½ h innan jag skulle springa, men det kändes i musklerna att det behövdes mer bränsle.

När jag kom hem eftersvettades jag något helt galet, men nu två timmar, en dusch och en stadig äggfrukost senare mår jag toppen.

En vin vin situation

När jag är i en soff-locks-period, säg i november, så kan jag äta smågodis och choklad nästan dagligen, bara mackor till middag och dricka rödvin varje fredag. Idag valde jag bort att gå förbi Systembolaget. Jag ska springa imorgon bitti och vill liksom ha de bästa av förutsättningar.

Jag vill alltså leva mer hälsosamt ju hälsosammare jag lever. Slantarna jag sparar ska gå till ett par nya löparskor. Imorgon blir det i och för sig något glas på stan med en kompis, bara så jag inte blir slav under min nya last träningen.

Split vision

Så här såg det ut hemma hos mig klockan 15. Så här klockan 16:30 kan jag konstatera att Sverige är på väg att vinna VM-semifinalen mot Finland. Under tiden har ett litet frö placerats i min hjärna av SVTplays eftersnack, Anders Gärderud och 64 000 svettiga, men glada kämpar: Jag kanske ska sätta upp "Springa Göteborgsvarvet" på min att-göra-innan-jag-dör-lista.

Okej, jag sätter även upp "Skaffa en platt-tv på sisådär 40-50 tum" på samma lista.

Ovanför molnen står himlen på glänt

De som känner mig, och vet vad jag håller på med, missuppfattar inte frasen: "På måndag går jag in i vecka 9." Min löparkarriär är min egen lilla bäbis.

Idag såg jag mig nästan utifrån, kanske från den satellit min pulsklocka står i förbindelse med. Det var lite dimmigt ute. Först kallt om mina bara armar, sedan fuktigt och mysko. Benen pinnade på under kroppen med lagom små steg. Axlarna sänkta och armarna böjda med löst knutna händer. Jag läste någonstans att man kan sticka ut tummen mellan pek- och långfingret för då blir det svårare att knyta handen. Så tummen ligger där. "Korsetten" är åtdragen så ländryggen skonas. Jag drar åt extra hårt om jag känner mig trött. Det är oerhört meditativt att springa. I många år har mina långa promenader fyllt den funktionen, men jag sorterar banne mig ännu bättre på hjärnkontoret när jag springer och efter löprundan känner jag mig kreativ och effektiv och tar itu med en massa saker.

Idag sprang jag 45 minuter i sträck, veckans långlopp. Jag hann 7 kilometer i 6:25-tempo. Jag (tävlingsledningen på hjärnkontoret, rättare sagt) har börjat umgås med tankar på att kanske kunna klara milen under 60 minuter inom en hyfsat snar framtid, för jag håller igen när jag springer i nuvarande tempo. Jag vill lära mig hur min kropp fungerar och jag vill inte få håll, mjölksyra eller andnöd. På slutet tog jag den långa backen hyfsat enkelt. Visst hjärtat slog hårdare, men det är inte många veckor sedan jag kallade den "jävla mördarbacke".

På måndag är det bara en vecka kvar till "Krossa 28:31" (PB på 5 km i skrivande stund):

Powerpuffpingla

Idag var det veckans långpass/sammanhängande tid i 40 minuter. Jag höll ett tempo på 6:33 och då kändes det som om jag höll igen hela tiden. Å andra sidan blev det aldrig jobbigt. 5:56 höll jag när jag slog senaste rekordet på 5 km. Slutsatsen är väl att jag kan öka. Brorsan pratade om att man kan beräkna tempo och sluttider på olika lopp, men jag har googlat en halvtimme utan framgång.

Igår köpte jag ett nytt löparset från Craft. Efter viss tvekan slog jag till på en knallcerise överdel som matchade tajtsens ränder. Förut bad jag nästan om ursäkt för mig själv, när jag kom flåsande. Nu inser jag att jag springer bättre om jag är lite snygg samtidigt. I den här outfitten känner jag mig nästan som en superhjälte. Blixten blev som en ledstjärna!

Goda kroppsminnen

Pass två, vecka sju och jag var fast besluten att hitta ett tempo som ger mig ett bra kroppsminne av hur det ska kännas när det känns bra. Jag sprang-gick 15+2+15+2+10 idag, totalt 44 minuter och tempot snittade på 6:30. Det verkar vara ett lagom tempo för mig när jag ska springa lite längre. Ett tempo under 6 min/km funkar bara om jag springer under 5 km...än så länge, jag kanske blir snabbare. På lördag är det dags för veckans sammanhängande pass, 40 minuter utan gång. Det känns verkligen bra, det här.

Nog med nörderi, här lite andra betraktelser från morgonen:

Jag är ledig idag och ska åka och handla korta löpartajts, dock känner jag mig lite rädd för de allra kortaste. Jag tänker vita, dallrande lår...mina ben är snyggast helt täckta i svart, gärna i ett material som lyfter och håller in.

Vilken skillnad på grönska bara sedan i måndags! Jag är så tacksam att jag inte är pollenallergiker. Jag har kanske en ganska ful löprunda just nu (Sockenplan-Svedmyra-Tussmötevägen-Årstafältet), men jag behöver inte åka till Kungsträdgården för att se körsbärsblom. De finns vid Årstafältet också.

De har fortfarande inte sopat bort allt grus, men där det är nysopat flyger man fram. Lite samma känsla som när jag var liten och cyklade på nyasfalterat. Man är först och inget är i vägen.

Två män cyklade förbi mig och ropade "Heja, heja!". Det var kul. Jag ropade "Tack!", men sedan såg jag att jag ökade i tempo av de glada tillropen. Kan bli jobbigt under till exempel Midnattsloppet om jag är så lättflirtad, bäst att jag håller mig till tempot jag har bestämt.

Det verkar som om svett inte håller samma salthalt som tårvätska, för aj vad det sved i mina ögon på slutet.

Omständigheter

Idag var första passet på vecka sju av tolv: springa 15 min, gå 2, springa 10, gå 2, springa 10. Glad i hågen kutade jag iväg. Jag försökte hålla nere tempot, för när jag glatt springer på i början blir jag alltid trött på slutet, men jag har upptäckt att det inte är lätt att springa långsamt. Mina ben är för långa. Solen sken och idag hade jag kortärmad funktionströja och trekvartstajts.

Fem minuter in i de sista löpminutrarna fick jag min första mjölksyra sedan jag började springa. Jag blev jättetrött. Då gick jag faktiskt en minut innan jag sprang de sista fyra igen. Under den där minuten tänkte jag att det kanske inte var så konstigt. Vi hade friluftsdag idag. Jag har varit ute i solen, gått med 26 ungar 3 km till och 3 km hem ifrån platsen där vi hade orientering, ätit en rätt klen matsäck (jämfört med vanlig lunch) och försökt efterdricka vatten när jag kom tillbaka till skolan. Med detta i tankarna kände jag mig i slutänden fett nöjd och eftersvetten rann länge i mitt solanfrätta anlete.

Extra knäckande i det hela var att jag blev omsprungen av en kille i Guns N' Roses-t-shirt, cargoshorts med fickor och nån sorts platta tennisskor, men jag tänker att han är en sån där som sticker ut en gång för att se hur det känns och blir så slut så han inte orkar fler gånger. Dessutom hade han ännu vitare ben än jag.

Varma ben och lite för het hjärna

Två konstateranden efter morgonens löprunda:

1. Hög tid att lägga undan fleecetajtens. Nu verkar våren någorlunda stabil och man blir ju fasligt varm av att springa. För varm i fleecetajts och dubbla överdelar...även om det behövdes häromdan när det blåste och jag längtade efter vantar.

2. Dags att sluta med vinnarskallefasoner på träningsrundorna. Idag var det dags för veckans sammanhängande pass (utan gång inlagd) och jag skulle springa 35 minuter. Målet är att orka längre och längre och hitta ett bra tempo, men jag hade bara "slå PB på 5 km" för ögonen. Jag lyckades med det (28,31) men i gengäld orkade jag inte springa 6,30 minuter till efteråt med mindre än att mina lungor hade exploderat.

Löparnörden

Varje träningsblogg med självaktning ska väl ha skrytbilder av hurtbullen ifråga. Den här är tagen 8:01 på morgonen idag, 1:a maj. Kroppen trodde det var vardag och väckte mig halv sex, så jag passade på att gå upp och äta och dricka lite. Sedan somnade jag om tills alarmet ringde och upp och ut 5,5 km.

Det var en alldeles underbar löprunda. Helt tyst ute. Man kunde inte höra det vanliga bakgrundssuset av tung trafik långt bort. Jag mötte bara några hästar, några som sprang och några som promenerade. På Årstafältet var rätt många hunddressörer och några golfspelare stod så klart och slog på driving rangen.

Det är vi som är nördarna och vi gillar't!

A goal without a plan is just a wish

I vår ska jag springa VårRuset med jobbet. Det blir årets första lopp. Idag anmälde jag mig till Tjejmilen i september. Målet med min löpning i år, är ju att jag ska springa några lopp.

Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är en löpare. Efter cirka 24 års uppehåll började jag lufsa och insåg att varken knän eller benhinnor tog stryk. Just nu följer jag det perfekta löpprogrammet, som jag hittade i en bok utgiven av iForm. Det heter "Från 5 till 10 km på 12 veckor" och innehåller enbart löpning varvat med rask gång. Jag tänker att jag behöver få kilometrar i kroppen, sedan kan jag börja träna intervall och fartlek.

Jag är envis som en åsna när jag är så där målinriktad. Det är mig man får träff på om man googlar "allt-eller-inget-mentalitet". Under mina första fem veckor av programmet har jag hoppat över piloxingen två gånger, sprungit samma dag som buggkursen (för mycket), samma dag som salsa på kvällen (för eftersvettigt). Jag har sprungit med syskonbarnen när jag barnvaktat dem och nattgästande mamma och pappa fick vänta lite på frukosten när de sov över här.

Det är ingen slump att jag började nu, för det känns som om alla springer. Jag diskuterade VårRuset med en av mina vänner som sprungit det förut. Jag hade en idé om att då skulle jag nog kunna få lite extra tävlingsnerv och ta de fem kilometrarna på under halvtimmen. Hon sa att det inte var någon bra idé, eftersom det är så mycket folk. Hon rekommenderade att jag gjorde det på en egen löprunda. Dessutom springer inte hon för att slå tider, utan för att hitta flow. Det ena utesluter väl inte det andra, tänker jag. I morse klämde jag 5 km på 29,30.

Istället för omdömen

Den här veckan snittar jag på en roman om dagen så långt. Jag läser ut dem vid halv ett på nätterna, vilket gör att jag sover för lite. Just nu har jag extremt mycket på jobbet, så det är väl någon sorts flyktbeteende.

Sa jag att jag sprang 6 km i måndags och lika långt idag också?