Enastående eller ensamstående

Jag träffade en bekant i fredags. Hon har startat en klubb för singlar, där bara singlar som bor själva och inte har barn ska få vara med. Hon har tröttnat på alla singelaktiviteter som bara syftar till att para ihop folk. Det här ska vara mer ett nätverk, där man kan prata med andra singlar om singelskapets fram- och baksidor. Till exempel om man vill kolla på tv ihop med nån eller bor åt samma håll som någon i klubben och måste jobba över så kan man ringa och be dem köpa en limpa innan affären stänger.

Jag kan visserligen lacka ur på vissa saker ibland, som att man måste göra allting själv och att man inte har nån att kommentera roliga saker på tv med (om man inte pratar i telefon med en kompis genom en hel film), men jag insåg medan vi pratade att jag varken har behov av eller tid för en sån klubb!

De senaste 3 dygnen har jag:
- varit på kulturkväll med Ecpat med bland annat Åsa Jinder, som sjunger fantastiskt vackert (vilket jag inte visste innan)!
- varit på vårens elevutställningar på Beckmans, Forsbergs och Berghs.
- varit ute en kväll och kollat in skor/skornas bärare... (hann med 3 olika ställen).
- städat lägenheten (för jag gjorde aldrig det den där andra gången när jag skulle).
- haft nattgäster.
- träffat alla mina syskon i lite olika konstellationer.
- varit moster.
- varit på 25-årsparty, sjungit Singstar och kommit halvdåligt till i quizen om syrran som hon själv satt ihop.
- sovit för lite för det bodde en glad bäbis här som ville vara vaken klockan 06.00.
- hjälpt min bästa kompis att flytta tillbaka möbler efter en golvslipning.

I veckan har jag bara lite salsa och after work vad jag vet än så länge...

Snygga skor

Jag har fått en ny hobby! Att kolla folks skor. En kompis till mig kollar alltid killars skor och hon tycker att valet av skor säger en hel del om dess ägare. Vi var ute i fredags. Bland annat på Hotellet, som brukar vara trevligt, men så här en löningsfredag i maj var ganska vedervärdigt. Värsta uppvisningen av handväskor, frisyrer, solglasögon, solbrännor och näsor i vädret. Inte en enda kille som tittade lite extra på mig! Skittrist! Det roligaste var faktiskt att kolla in folks skor. Vinnare den här kvällen blev en kille som hade ett par skitsnygga, diskreta, men ändå tuffa boots till sin kostym.

Sedan förstår jag ju att det är uppenbart att förutsättningarna till att etablera ögonkontakt med män minskar om man tittar på deras fötter. Eller är det ungefär som med killar som tittar på ens tuttar istället för ögonen...? Det gäller alltså att göra det med finess och inte vrålblänga.

Systrar och syskonbarn

Min minstaste lillsyrra har fyllt 25 och ska ha kalas idag. Detta innebär att min andra syrra kommer till stan och hon har sambon och Lillen med sig. Han blev halvåret häromdan och jag har bara sett honom när han var en vecka och sedan när han var en månad. Jag är en dålig dålig moster, men jag tröstar mig med att han förhoppningsvis inte kommer att minnas min försumlighet när han växt upp.

Det känns som att det här 25-årspartajet blir startskottet till en riktig familjesommar som kommer att innehålla både brorsans bröllop och mammas 60-årsdag. Men en sak i taget - ikväll blir det party och kanske lite Singstar... och så ska jag fylla mitt hjärta till brädden med kärlek till mina syskonbarn.

Rödgrön röra

Om det är någon station på Stockholms tunnelbanenät man bör undvika att åka fel kring så är det Slussen! Se exempel:

Rätt sätt: Åk röd linje från Östermalmstorg. När du kommer till Slussen - kliv av, promenera över plattformen, ta grön linje för fortsatt färd söderut.

Mitt sätt: Åk röd linje från Östermalmstorg. Bli fascinerad av en konstig tjej på sätet mittemot och kom till sans först vid Mariatorget. Spring ut ur vagnen och över till andra sidan. 2 minuter senare kommer ett tåg åt hållet du just kom ifrån. Åk en station. När du kommer dit måste du ta rulltrappan upp och sedan ner igen för att komma till rätt spår. Fortsätt sedan färden söderut med grön linje.

Bush Camp

Just hemkommen från det närmsta en tjänsteresa jag kommer. Lite arbete...

...och lite vila. Man blir faktiskt trött av all frisk luft. Trots att jag är från landet är jag en tvättäkta stadsbo - en sån som blir mer trött av sol och vind än av avgaser och stress. Fast jag medger att det är olika sorts trötthet. Och så hade jag teckningsblocket med mig. Det var kul att få fart på de gamla takterna!

3 är en spaning!

Jag har börjat lägga märke till silversprängda och gråhåriga män. Som med så mycket annat som man uppmärksammat finns plötsligt dessa män överallt. Jag är lite avis, för jag tycker att män grånar så mycket snyggare än kvinnor.

Sluta borra!

Ibland kan man se rubriker i tidningen som lyder ungefär: "Har ni renoverat sönder kärleken?". Svaret på den frågan är: "Nej, men grannsämjan!".

Paret ovanpå mig har en lika liten lägenhet som jag (42,5 kvm) fast de bor två i sin. De har renoverat, skrapat, borrat och dunkat i snart ett år nu. Nu är klockan 21.10 och det sågas för glatta livet. Tidigare var han ute på balkongen och skrapade nåt och sedan vattnade de blommorna så det rann ner på min balkong där det hänger tvätt. Blir de aldrig klara? Hur står de ut? Den här lägenhetsstorleken är på gränsen till för liten för mig.

Jag hör dem aldrig gräla eller prata eller nåt annat heller för den delen, men en söndagkväll i slutet av förra sommaren hörde jag följande "konversation" genom mitt öppna sovrumsfönster:
-Killekillekillekill!
-Hahohahihihi!
-Å, killekillekillekill!
-Iiihhihihihi!
osv.

Och jag vet fortfarande inte vilket som är den värsta upplevelsen!

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete!

Städning är något jag bara ägnar mig åt om det är absolut nödvändigt, vilket det tyvärr är nu. (men jag har ändå tagit mig tid att slå mig ned vid datorn, hehe) De flesta som känner mig kan nog inte tro att jag har så stökigt hemma och faktum är att jag är lite förvånad själv för jag är en person som det är ordning och reda på i alla andra situationer. Det är inte det att jag inte gillar när det är fint...det är bara att jag inte ser någon som helst njutning i själva städandet. En del människor gör ju det...har jag hört.

Om jag fick råd och möjlighet att betala någon för att städa och laga mat så skulle jag göra det. Det är mina två tråkigaste saker alla kategorier. So sue me!

Baba Mahatma Gandhi

Jag gjorde två såna där tester som många bloggare gör på similarminds.com.

Jag blev nån film jag aldrig har hört talas om och den berömda ledare jag liknade (inte rent utseendemässigt, dock) var Gandhi!

Badmode

Tacka vet jag att vara så där 6-7 år och kunna bära upp antingen en mörkblå baddräkt med flodhästar i turkos och orange eller en randig liten sak i orange, brunt och vitt tryckt på ett terylen/goretexaktigt material. På bild finns tyvärr inte min första bikini (som kom nån gång i 8-9-årsåldern) av knallgrön, lite glittrig frotté i trekantsmodell. Den utvidgades i vatten, kan jag säga, och det blev då lite småknepigt att hålla själva trekanterna på plats. Vad ska man ha på stranden i år...?

Mamma har tagit det första kortet. Det kan jag bombsäkert säga, för hon hade alltid ett finger med på sina bilder.

Jeeeeerk

För mindre än en vecka sedan påminde min kompis mig om att jag sagt ja till att gå med och kolla på några som hette Jeerk och att det var idag. Jag visste inget om dem mer än att det skulle vara en dansgrupp, fast jag litade på hennes goda omdöme. Den enda förväntning jag hade inför kvällen var att de kanske var som Bounce eller Stomp.

För det första var det på Nalen, som är en tjusig plats. Jag satt och tittade i taket, men sedan släcktes lamporna och det drog igång och jä-lar vad de var bra! Det var inte bara stepp och rytm. De var bra på att sjunga också och agera, prata, spela på flaska och jösses vilken kondis de måste ha. Allt hängde ihop och som den "gamla teaterräv" jag är tycker jag det är kul att se hur de har löst byten och in- och utgångar. Jag skrattade, njöt och beundrade om vartannat. Det var minsann annat än Tomas N. som hade bänken framför mig i 8:an och som man helst av allt ville dunka en kartbok i huvudet på för han trummade jämt och på allt!!!

De kör imorgon också om nån har missat dem. Fantastiska! Roliga! Skickliga! Rytmiska! Vilken simultankapacitet! Jag är grymt imponerad och kär i alla fem!

Vuxentillgänglighet Junibacken

Har idag varit på Junibacken med Busens familj. Det var premiär för oss allihop och vi var mäkta imponerade, trots att Busen var lite avvaktande innan. Utanför fanns den mest vidsträckta barnvagnsparkering jag någonsin skådat. Här kommer en rapport ur vuxenperspektiv:

Hit, men inte längre! Trots Busens uppmaningar att jag skulle komma och titta lyckades jag inte klämma in min lekamen riktigt överallt. Ibland fick jag nöja mig med att titta in genom fönstren. Nedanför skorstenen där Emil krupit upp ådrog jag mig en rejäl klassisk sträck-och-vrid-låsning i nacken. Jag rekommenderar att du sticker in kameran och tar en bild istället om du är över 104 cm.

Vuxendiskriminering! Det fanns dock gott om sittplatser för mammor, pappor och mostrar som behövde vila. Fin utsikt också. Och då menar jag utomhus. Syrran gjorde en Prusseluskan-min när jag sa att det kanske fanns en och annan singelpappa att spana på.

Störst behållning hade jag av Sagotåget, som inte alls var nåt tåg utan en sorts vagn på räls och i linbaba. Jag är väl för sentimental för sånt, för jag fick rys på låren flera gånger och grät faktiskt. Pinsamt nog precis när resan var slut, så tag med näsduk om Bröderna Lejonhjärta brukar ha den effekten på dig också.

Iakttag också att många barnföräldrar har ett mycket oförutsägbart rörelsemönster. Detta kan tas i beaktande när man ska försöka bära sin bricka från kassan till bordet i den för övrigt utmärkta kafeterian.

Lyxdygn

Det finns en sällsynt, välgörande sömn som jag kanske bara upplever 4-5 gånger per år. Nätterna då jag får uppleva denna sömn har ofta föregåtts av en fysiskt tröttande dag, till skillnad från mental slutkördhet. De innehåller inte så mycket drömmar och gör de det så är det inga jagande, stressande drömmar. När jag vaknar efter en sån natt slår jag bara upp ögonen och vet att jag är utsövd, avslappnat tung och redo för nya spännande utmaningar. En sån sömn har jag haft inatt!

Så hade jag också en superduperdag igår. Jag hade tagit en av mina lediga dagar och njöt i fulla drag, var ute i solen, promenerade runt, hängde med kompisar, besökte en utställning och lite nya kvarter där jag aldrig varit förut, åt lunch på stan mitt på dan (en sällsynt lyx för mig), äcklig latte på Medborgarplatsen (men det är ett kul ställe att kolla på människor på) och specialgod glass på Nytorget. Jag tog nummerplåtarna 584, 585 och 586 i vittnes närvaro och drack lite rödvin på kvällen när jag utmattad kom hem.

Varför kan inte livet alltid få vara så...

Telefon-lur

Samlarsporter

I förrgår spottade jag nummerplåt 583. En liten avcheckning kanske kan vara på sin plats, så här på andra sidan mitten. Jag skulle inte kunna sluta titta nu, det har blivit en vana, men så pass mätt har jag blivit att jag har svårt att se att jag skulle börja om efter 999.

Jag hörde om en ännu galnare samlarsport. Den går ut på att man ska samla ihop en hel kortlek, 52 kort. Det var en tävling omgärdad av regler. Man får inte ta en hel kortlek på ett Black Jack-bord till exempel, eller ens en hel halv som någon kastat ifrån sig i vredesmod. Man får inte knycka spader knekt eller ruter fyra hemma hos en polare, bara för att man behöver just de korten. Jag, som inte kan minnas att jag någonsin sett ett enda ensamt spelkort ligga och skräpa tycker att detta verkar vara en extremt svår sport, men prova gärna. Nån som hört talas om andra spännande samlarsporter?

Inte Italien

Jag har varit på många intressanta ställen med kören - Helsingfors, Lindenholzhausen, Åtvidaberg. Imorgon drar delar av kören till Italien, men vi som inte har tid, råd eller möjlighet att följa med blir kvar i Stockholm. Detta sörjer jag naturligtvis, men jag ska ta mig dit förr eller senare på egen hand. Det är bäst att inte tänka på de lyckostarna.

Jag försöker fokusera på att jag gör miljön en tjänst genom att inte flyga. Det får mig att känna mig så mycket bättre.

Goda föresatser

Den här bönen finns lite här och där på nätet. Det går bra att göra egna tillägg. Även om den är på skämt, så får den mig att tänka på alla goda föresatser jag har varje ny dag...och jag tänker att jag alltid kan sikta på stjärnorna, så hamnar jag kanske i grantopparna.

Dear God, (Goddess, Mother/Father, Creator, Mighty Universe)

So far today I have done all right.
I have not gossiped.
I have not lost my temper.
I have not been greedy, grumpy, nasty, selfish, proud or overindulgent.

But in a few minutes, God, I am going to get out of bed ...

Collietiken

Titta på det ordet en gång till medan det står lösryckt ur sitt sammanhang:

Collietiken

Det var där mina ögon fastnade på baksidan av ett mjölkpaket i morse. Nästa ord var Lassie.

Tunga saker

Jag har en vän som är singel ungefär lika ofta (läs: sällan) och lika länge (läs: kortvarigt) som jag har förhållanden. Med detta i åtanke kan det kanske vara lite svårt att se att det är hon som har myntat följande uttryck: "Män - de är bra att ha till att bära tunga saker och blanda goda drinkar!". Jag har varken varit gift eller sambo, men jag kan för min del tänka ut mycket roligare saker att ha en man till...

Fast ibland är jag beredd att skriva under på det där med tunga saker. En full matkasse i uppförsbacke igår och två vändor med tidningar och annat skräp till returcentralen idag har nästan fått mig att börja fundera på att skaffa en sån där man. Jag är trött på att släpa tunga saker hit och dit. Men så tänkte jag ett varv till och insåg att det faktiskt inte är en man jag behöver i så fall, utan en bil. Och tänk vilka armmuskler jag får på kuppen!

Och några bilder...

Bilderna får ett eget inlägg för de brukar alltid krångla till det:

Kullerstenar - vackra, men besvärliga att gå på.

Riddarholmsdagen 2007

Jag är inte speciellt intresserad av jippon, men när jag fick se i tidningen att det skulle vara Riddarholmsdagen kunde jag inte motstå. Min relation till Riddarholmen ser ut ungefär så här: aldrig satt min fot där, men åkt förbi tusentals gånger och så vet jag lite om vilka som ligger begravda i Ridarholmskyrkan.

Idag har varit min kulturdag, för efter Hagelbäckutställningen blev det Riddarholmsdag. Jag strosade runt lite, kollade folk i 1600-talskläder, köpte brända mandlar, besökte Gamla riksarkivet som var fantastiskt vackert, gick en sväng till Birger jarls torn (som dock inte var öppet) och avlyssnade en liten minikonsert med medlemmar ur Drottningholms Barockensemble.

Det var en riktig nära-livet-upplevelse! Jag satt på första raden och lät mig bara omslutas av Bachs Air och Vivaldis Våren. Jag fick närapå tårar i ögonen. Det var så starkt och så vackert och livemusik kan aldrig, aldrig ersättas av inspelningar! Jag kände hur lugn jag blev och alla minna sinnen skärptes. Jag kände hur kallt det var inne i kyrkan, jag hörde musiken, jag såg från musiker till musiker allteftersom de hanterade sina instrument. Miljön var så vacker där, mitt bland alla döda kungar och drottningar.

Från Druvan till russin

En stor fördel med Stockholm är det rika kulturutbudet. En nackdel är att jag tenderar att bli slapp av detsamma. Det var likadant när jag bodde i Göteborg. Den 3 februari (!) startade Johan Hagelbäcks russinutställning på Stockholms Stadsmuseum. Imorgon är sista dagen och idag fick jag ändan ur vagnen.

Det är jag glad för. Jag har diggat Kcäblegah Nahoj (som han kallade sig) sedan ungdomsprogrammet Druvan och senare hans filmjölksanimationer. När jag surfade runt efter lite fakta om honom hittade jag massor av saker som jag inte ens visste att han låg bakom.

Russinutställningen var riktigt rolig. Jag gick där och fnissade för mig själv. Där kan man se russinens liv från fortplantning till ålderdomshem (där de sköts om av unga vindruvor) och död. Han måste ha haft riktigt roligt när han kom på alla idéerna. Men det var vackert också. Han hade gjort tavlor med abstrakta mönster och russin som mosaik, mörka kaliforniska russin i kontrast till gulaktiga sultanrussin. En del började bli lite dammiga så här i slutet av utställningsperioden.

En liten tavla var fräck och rolig, men medför eventuellt att jag inte kommer att vilja äta kalaspuffar igen. Det är ett russin som står bredvid ett gäng kalaspuffar som hoppar hage på en skolgård och kallar dem "Jävla fittor!"

Bilden har jag lånat från Zenit.

Fredagens fingerfärdigheter

Är det bara jag som brukar roa mig med musmarkören när den är en liten hand med ett pekande pekfinger? Och passa på att peta kungen i näsan, Ola Salo mellan benen eller någon lustfyllt utsträckt bikinimodell i armhålan?

Jaja, jag har aldrig påstått att jag inte är lättroad.

Bulk-Baba

Jag åt förra veckan tillsammans med ett salsagäng. Killen som hamnade bredvid mig är en smal snygg-och-vet-om-det-kille. Han beställde en ceasarsallad för som han sa, och jag citerar ordagrant: "Jag deffar." Jag trodde verkligen att han skojade, men det gjorde han nog inte, för nästa gång han öppnade munnen sa han "Beach 2007.". Jag tittade på honom för att se om han log och visade att hans uttalanden dröp av självironi, men icke. Sedan berättade han att det var han och fyra killar som körde deffar-tävling inför sommaren varje år och de hade gjort det i 10 år. Det var ju ganska kul att hålla en sån tradition vid liv, även om jag personligen tycker att det finns skojigare saker att tävla om.

Men jag blev lite inspirerad. Jag måste deffa. Den här våren har inte varit sig lik. På höstarna brukar jag gå upp lite, men det tröstar jag mig med att det är stenåldershullet man måste ha för att klara den bistra vintern. På vårarna, däremot, har jag alltid gått ner. Fast inte våren 2007 tydligen. Det är inte så att jag gått upp jättemycket, men vinterspäcket hänger liksom kvar. Det är alltså läge att deffa. På Wikipedia lärde jag mig just att motsatsen heter bulk. Så det är alltså bulkat jag har gjort hela vintern. Låter faktiskt lite äckligt.

Jag vet varför också. Jag är stressad och trött och inte så lite missnöjd med ett och annat. Inte så att det är storkris på något speciellt område, snarare lite småkris på många fronter. Det är för mycket just nu och då förfaller jag till dåliga vanor för att jag inte orkar och bristen på ork som jag får av att ha dåliga vanor leder till att jag inte orkar bryta spiralen och skaffa goda vanor. Voilà, så skapas en ond cirkel.

Mysko

Jag har en obehaglig misstanke...det kan vara så att någon har nyckel till min lägenhet och att denne någon är här och sprider ut mina tillhörigheter i lägenheten när jag är borta. Hur kan det annars se ut som det gör? Jag är ju aldrig hemma!

Samma cirklar

Förra helgen var jag ute med ett gäng kompisar. I allra högsta grad mot min vilja hamnade vi på Sturecompagniet. Jag betraktade det och betraktar det fortfarande som olycksfall i arbetet (med mitt nöjesliv) och en engångsföreteelse. Jag kände mig ganska bortkommen, men vi kom i samspråk med en ung man i vita jeans, mörkgrön pikétröja och bakåtslickat hår, som ändå var rätt trevlig - och max 21. Vi kan kalla honom Stekar´n.

I lördags efter vårt "gig" fick jag skjuts till Odenplan för att ta tunnelbanan hem och inne i vagnen var jag på väg att spontant heja på en ung man som såg bekant ut. Han hade vita jeans, turkos pikétröja och rutquiltad jacka. Jag hann svälja hejet med ett leende och han såg inte ut att känna igen mig. Vår käre Stekare, minsann, hoppade av på Hötorget.

Idag var jag på väg från salsakurs och stod just i begrepp att kliva på rulltrappan ner vid Fridhemsplan. Upp från perrongen kommer Stekar´n åkande i sina vita jeans.

Okej, 3 gånger på drygt en vecka. Analys, tack, och inte nån enkel variant med att mina drömmars man bara äger ett par byxor och gärna åker grön linje.

Berusad konsert

Det blev en härlig konsert! Så himla kul att jobba utifrån ett tema, som vi gjort i vår. Arbetsnamnet var ju "kär och galen" men blev till "Berusa er" av kärlek och ingenting annat. Text från Höga visan. Vi arbetade oss igenom både uppvaktning och kärlekens baksida och hade faktiskt lyckats hitta en visa av Olle Adolphsson som handlar om vardagens kärlek (Siv och Gunne). Det enda som egentligen oroat mig lite innan var ett "paket" där herrarna först skulle sjunga "Kom du ljuva hjärtevän" och gå ned på knä framför damerna, som sedan skulle svara med tangon "Din kyss av eld" med oss tre andra-altar på melodin. Dels blev jag så skrattig när herrarna kom emot oss och föll ned på knä, dels går den väldigt lågt och vi har ju dessutom haft en tendens att sjunka, men det gick alldeles utmärkt och blev ett kul nummer. Jag visar här nedan en bild, men jag har av anonymitetshänsyn dekapiterat mina kära körkolleger. Min högerarm syns längst ut till höger i bild.

Motsträvig

Repetitioner ligger framför mig hela dagen idag och sedan är vi några ur varje stämma som ska avsluta med ett "gig" på en middag. Det är alltid kul att komma ut och göra sånt.

Det är kul att sjunga, men jag kände mig något motsträvig när jag klev upp (läs: jag bubblar inte direkt av kreativitet, ork och lust) men det tar sig skulle jag tro. Det är ändå en av mina främsta energiladdare och det är en kul konsert som ligger framför oss.

Tjolahopp!

Fredagsdeklaration

Jag vill veta mer vad jag vill - inte vad jag inte vill. Jag vill vara på väg till snarare än bort från. Jag vill inte sitta fast, jag vill bubbla av kreativitet, ork och lust.

Silversalsa

Jag har salsat in mina silverglitterskor idag. Efter 1½ timmes dans kände jag ändå kläm i tårna, men det gör man ju med alla högklackade. Klacken behöver en ny sula också, för den som medföljde från butiken är bara en hårdplastbit som är livsfarligt hal. Guldskorna kanske hänger löst. Har inte bestämt mig helt ännu. Men de tog ett steg närmare att bli behållna i och med att silverskorna höll måttet.

Ur rent ekonomisk synvinkel - ytterligare en faktor att ta i beaktande när jag avgör guldskornas öde - kan jag meddela den första glada datarelaterade nyheten på mycket länge, nämligen att jag lyckats sälja mitt ickekompatibla RAM-minne på Blocket. Förlorade bara 300 och det kan jag väl ta då.

Dags att stänga av datorn och försöka komma ner i varv.

Notpluggarnoja

Om förra veckans körrepetition var en katastrof så var det bara en liten kris den här gången. Vi sjönk inte lika mycket hela tiden. Jag kan de flesta texterna, men nu har jag börjat att glömma hur det ska låta. Irriterande nog har många sånger liknande strofer och textrader, men som låter liiite olika varje gång. Ibland går det upp på slutet, ibland ner. Ibland är det punktering och för att retas lite extra ska bara sopranerna sjunga första tonen på vissa ställen och vi ska falla in sedan. Allt det här har jag kunnat, men nu känns hela materialet som en slajmklump, konturlöst och ofokuserat. Jag kan ge mig f-n på att det ändrar sig från gång till gång!

Som tur är är vår dirigent kär igen efter några års singelskap och han är så himla mycket roligare då. Och så fick jag komplimanger (om utseendet, inte sången, ytligt men härligt) från en av de skäggiga basarna, så repet var inte helt misslyckat. Ja, och så vet jag ju vad jag behöver öva mer på inför konserten...ALLT typ!

En något missriktad hämndaktion

Slog på tv:n för sent och missade Lunds studentsångare idag! Jag som brukar kolla varje år. Som "hämnd" tänker jag därför nu återge min favoritversion av studentsången med Povel Ramels text från 1948:

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,

Låt honom plöja i ungdomens fåror.

Fem gamla hjärtan i sprit har jag.

Å´en ljus elefant i ett snår,

Inga stoppar den

i vårat linneskåp.

Loppor tär vår vän,

som idisslar en sko när vi snyta en rund liten hund

där den här lilla bagaren bor -

där den här lilla bagaren bor.

Hursa?

Busen kan göra karriär som omskrivare av texter. Han har fått lära sig om Carlsson Linné på förskolan :D

Varning!

Nu är jag lack! Är det nån som vet hur man kan få bort den där irriterande explorervarningsrutan som ploppar upp varje gång man försöker skriva ho...det är så långt man brukar hinna (hotmail var det farliga ordet)? Den visar sig dessutom inte alltid. Finns det ingen funktion som är ungefär som "visa inte det här meddelandet igen"?

På tal om datastrul - som börjar bli min personliga specialitet - stod månaderna ute i högermarginalen på min blogg igår på italienska och en annan dag på engelska.

Magi och fantasi

En leende grabb väckte mig med ett milt "hej" idag...

...jag har sovit hos Busen. Han fyller snart 4 och har stora planer för framtiden. Han ska bli häxa, eller han är redan häxa. Sedan en tid tillbaka har han dragit in mig i planerna. Han pratar om "vi". När jag klev upp i morse (då sov häxans föräldrar fortfarande) hade han ritat en teckning med vårt häxhus med två kvastar parkerade utanför. Godnattsagan jag läste för honom igår handlade om en snäll häxa och han kom med förbättringsförslag. Hur vi minsann skulle ha fladdermöss och grodor i vårt häxhus och förtrolla de som kom nära vårt hus. Jag tror jag kvalade in som häxa för 1-2 år sedan när han hade pratat om häxskor som sådana som Moster Baba hade.

Jag älskar Busens fantasi. Det finns inga begränsningar. Lite som min egen faktiskt...

Shoe-poholic

Det är bara en fråga om prioriteringar, eller hur...

Jag skulle bara lämna tillbaka en topp som jag köpte i fredags. Det var inte meningen att jag skulle gå in på Wedins. De har ändå inga skor som passar mig, i synnerhet inte festskor och särskilt inte snygga, högklackade guld-, silver- eller glitterskor. Så egentligen undrar jag varför jag ens slogs av tanken att prova. Ibland är det bara skönt att veta att de verkligen inte passar så man kan slå dem ur hågen.

20 minuter senare stod jag i Gallerians gång med en kasse fylld med två skokartonger. De kostade tillsammans vad jag brukar ge för ett par skor. Det är öppet köp. Nu när jag kommit hem med dem och provat är jag redan kär. Jag kanske kanske lämnar tillbaka guldparet, men jag behöver lite råd. Man kan svara:

a) Behåll båda paren! Perfekta salsaskor. Det är du värd.
b) Behåll bara silverparet. De glittrar mest (helt i glitter).
c) Behåll bara guldparet. De glittrar inte fullt så mycket (bara på några remmar, samt klacken).
d) Lämna tillbaka båda - även om de tillsammans kostade mindre än ett RAM-minne!
e) eget alternativ


Här kommer bilder:

Guldfiskminne

Jag har aldrig fött barn. Jag undrar om det är "som att skita ut en soffgrupp", som Babben en gång sa. I så fall undrar jag hur kvinnor som fött barn gör det igen och kanske upp till 3-4 gånger. Det sägs att man glömmer, att det är en sån positiv upplevelse och att endorfinerna flödar.

Nu på morgonen kan jag faktiskt förstå denna "glömska" lite grann. Jag vaknade på morgonen och fick förklaringen till ryggont, trötthet, svullna vrister, molande i magen och att jag grät en skvätt till nån actionserie på 6:an häromdan. Det stavas PMS. Hur kan jag förundras över att andra kvinnor glömmer sina obehag vid förlossningar när jag inte ens har koll på min egen månatliga cykel!? Den mänskliga hjärnans förmåga till förträngning är fantastisk!

Söndagsslö

Jag har i princip inte gjort någonting idag. Det mesta av tiden har jag spenderat i min fåtölj iklädd fleecetröja och mjukisbrallor. Jag har läst nästan en hel roman och sovit en timme mitt på dan, också detta i fåtöljen. Jag har nästan känt mig sjuk, tung i kroppen och seg, men på ett avslappnat, skönt sätt. Lite bakis var jag i och för sig, för jag var ute igår och gjorde helt otippat trakten kring Stureplan osäker!

Ibland när jag har sådana här söndagar (för det är oftast söndagar) så är jag stressad över att jag inte gör något vettigt eller så är jag låg och deppig. Känslan idag kan jag bara sammanfatta med avkopplad och lugn. En härlig försmak inför semestern.

Nananana-nineteen

Jag har varit ledig idag och haft en supersoft dag på stan. Där la jag märke till alla studentmössor. Vi hade inte sån där mösspåtagning på min gymnasieskola.

Jag tänkte mest att det alltså är så här ungdomar i 19-årsåldern ser ut nu för tiden. När jag själv var i den åldern kunde jag oftast pricka åldern på mina jämnåriga. Nu tycker jag det är jättesvårt att veta hur gamla ungdomar är. Bara att jag kallar dem för ungdomar är kanske ett tecken (på nånting). Jag var inne i en affär idag, där de spelade så hög musik så man fick skrika. "Hur kan ni jobba i det här?!" skrek jag till hon som tog betalt. "Man vänjer sig." skrek hon "Vi kan ju sänka om vi vill!". Tack för den!

Det var som igår jag själv var 19. Vid närmare eftertanke föddes dagens 19-åringar det år jag tog studenten.

Monsterbabe

Hahaha! En kille på mitt jobb satt och kollade mail på lunchen. Han såg en sida som verkade intressant uppe i adresslisten. www.monsterbabe nånting.

Jag vet inte om han blev glad eller besviken när han tittade in i mina betraktande ögon, men överraskad blev han nog. :)

Tre fåtöljer

Ikväll har jag varit och lyssnat på min käre bror när han hade en spelning. Det var på en okej tid (han gick på ca 21.10) när man ska upp och jobba dagen efter. Ibland spelar han "nån gång efter 23" som betyder 01.30 i värsta fall. Jag blir alltid så stolt över honom när jag står där i publiken.

Nåväl, anledningen till att jag startade datorn när jag egentligen borde gå rakt i säng är ett roligt samtal jag fick på vägen hem. Det var en kvinna som frågade om två fåtöljer som jag skulle ha ute på annons. Jag råkar ha en fåtölj ute på Blocket, så jag sa det. Nej, hon skulle ha två och beskrev dem och priset. Jag vidhöll att jag bara har en fåtölj i min annons och såg framför mig hur hon skrivit upp flera olika telefonnummer och blandat ihop dem. Hon hade nog fått fel nummer menade jag. Då nämnde hon stället där jag bor och min farbrors namn (han bor två kvarter bort, men hon bröt på spanska så det tog ett tag innan jag fattade). Till slut började jag lägga ihop pusslet. Min farbror håller på och flyttar och det kändes med ens rimligt att han har två fåtöljer till salu. Hon ville gärna ha hans telefonnummer. Jag brukar inte dela ut folks telefonnummer till främmande, men det kändes okej nu. Jag frågade hur hon fått tag på mitt namn och nummer. Det hade hon hittat på Eniro. Det var ju tur att hon hittade annonsörens brorsdotter, men så bor vi också nära varandra och har ett mindre vanligt efternamn. Sedan skickade jag ett sms till farbror och informerade honom om att jag lämnat ut hans nummer.

Lite provision vore kanske på sin plats...

Money money money

Jag vill verkligen inte att månaderna ska vara en enda väntan på den 25:e, men ibland blir det så ändå hur mycket jag än planerar och budgeterar.

Skulle inte jag vinna på en skraplott eller gifta mig rikt eller åtminstone bli sambo eller kombo för att få lite extra över eller en semesterkassa värd namnet? Just nu är den uppe i 300 spänn och det räcker inte ens till en enkelbiljett till där-jag-kom-ifrån.

En ner och tre upp

Några tisdagsbetraktelser:

- Körrepet idag, så här nära inpå heldagen i söndags och den stundande konserten, kändes allt annat än roligt. Ingenting kändes som om det satt ordentligt och vi sjönk som stenar hela tiden. Jag vet att det alltid brukar vara så, men det känns ändå skakigt. Förra veckan var jag så stolt att jag övat in allting utan noter. Det är väl just det när folk börjar släppa noterna sjunger alla försiktigare och det blir osäkert och trevande. Det är bara att skaka av sig.

- Fåglarna kvittrade glatt och det var inte helt mörkt när jag gick hem från bussen, ca 21.23.

- Jag tog nummerplåt 570 idag!

- Jag köpte två av mina favvogodisar idag. De finns inte i alla godisaffärer, men jag vet var man ska leta. Det ena godiset är chokladbananer med stel gelémarmelad inuti. Det andra är mintkyssar (vita, platta, hårda med en chokladklick uppepå). En gång var brorsan med när jag handlade de sorterna och han sa att det var tantgodis! Inte är det väl så?

Minnet som var utsänt för att pröva mig

1 GB RAM-minne är inte stort. Rent ytligt är det ca 13x3 cm. Jag vet inte så mycket om såna här minnen. Språkkonstapel Baba har inte ens lyckats utröna om det stavas RAM eller ram, om det är bindestreck eller ej. En sak vet jag dock vid det här laget...att köpa 1 GB minne är att be om problem.

Kort resumé: Jag köpte och satte in 1GB minne. Allt funkade. Jag var stolt. Efter 2 veckor funkade det inte längre. Ingen fattade något. Massiv felsökning. Till slut visade det sig vara det nya minnet.

Sedan dess har följande hänt: Jag åkte till databutiken för att byta minnet eller få pengarna tillbaka. Detta trots att för lång tid eventuellt gått och trots att det var använt, men jag hade fått killen i affären att skriva på kvittot att även bruten förpackning fick bytas. Detta eftersom han var osäker på om han gav mig rätt minne. Och detta, i sin tur, trots att jag hade med mig exakta uppgifter om min dator för att få rätt minne.

Jag kom dit och fann butiken igenbommad, papper för alla fönster, men det stod åtminstone "vi skyltar om" och inte att det var stängt för gott. Jag ringde upp, men växeln var stängd. Nästa dag kollade jag butikens hemsida, som också var stängd för tillfället. I helgen fick jag dock upp information om att butiken ska upphöra och att utförsäljningen började idag.

Idag hade jag med mig minnet. Först var jag i Liljeholmen. Jag tyckte att det var ovanligt mycket folk där och mycket riktigt var det stopp i tunnelbanan. Jag fick gå till de extrainsatta bussarna. Här någonstans började jag tänka att jag kanske skulle åka hem istället och ta reklamationen imorgon när jag ändå ska in till stan, men jag åkte. Bussen släppte av mig vid Zinkensdamm. Jag ner i tunnelbanan. Ganska snart kom ett tåg, men det skulle först tömmas (på alla glada resenärer som inte kom längre) sedan fyllas (med oss som ville mot Centralen) och slutligen stå stilla en lååång stund. Här någonstans började jag titta på klockan och undra om jag skulle hinna till 18.00. Tåget gick i uppskattningsvis promenadtakt till Mariatorget där det blev stående väldigt länge för det var ett tåg framför (sa de i alla fall). Vid Slussen slängde jag mig av. Ett tåg gick precis, men nästa kom 1 minut senare. Ca 17.50 var jag framme och kutade upp till butiken. Papperet för fönstren satt kvar och stora anslag där man kunde läsa "Total utförsäljning 11-16".

Vad ÄR det här?! Jag jobbar 11-16. Hungrig och stressad hade jag kuskat tvärs över hela stan för att hävda min rätt och allt helt i onödan.

Imorgon ska jag ringa och prata med dem och som av en händelse är jag faktiskt ledig på fredag så jag försöker ha förtröstan. Det kommer väl att lösa sig. Hur var nu den där kinesiska berättelsen om mannen och hans son...

Rätt svar

Det var körrepetition som var rätt svar på gissningstävlingen. Jag är helt slut, men på ett helt annat sätt än av vanlig trötthet. Den här kommer sig av total fokusering och koncentration och känns ändå som ett skapande. Jag sjöng allt utan noter idag, vilket bådar gott för konserten om två veckor. Så är jag ju också alt-fiskal, något som jag tar på stort allvar.

Gissa söndagssysslan

Det jag ska göra idag skulle kunna ha varudeklaration som följer:

Starkt energigivande, ökar fokuseringsförmåga och syretillsättning, kan ge både fysiska och psykiska välbefinnandebiverkningar, tages i 5-timmarsdos tillsammans med 20-30 glada medmänniskor och mycket vatten.

Chi san - släng dig i väggen! Ja, jag har i och för sig helgarderat med en hutt av den varan också :)

Problem?

Det är inte hur du har det utan hur du tar det.

är ett citat jag borde spika upp det i taket ovanför sängen för det känns extra viktigt att jag har det för ögonen just nu. Jag vill i samband med detta citat också återge en berättelse av Liu An, även känd som Huai-Nan-tse. Den är ur "Te enligt Nasse" av Benjamin Hoff och handlar om ifall "bra" nödvändigtvis är bra och "dåligt" nödvändigtvis dåligt och huruvida ett problem egentligen är ett problem:

"En gammal man levde tillsammans med sin son i en övergiven fästning högst upp på en kulle. Deras enda värdefulla ägodel var en häst.
En dag sprang hästen bort. Grannarna kom för att visa sin medkänsla. ´Det var verkligen olyckligt!´sa de. ´Hur vet ni det?´frågade den gamle mannen.
Nästa dag återvände hästen, och han hade med sig flera vildhästar. Den gamle mannen och hans son stängde in dem bakom porten. Grannarna skyndade över. ´Det var verkligen bra!´sa de. ´Hur vet ni det?´frågade den gamle mannen. Nästa dag försökte sonen rida en av vildhästarna, föll av och bröt benet. Grannarna kom över så fort de hört nyheten. ´Det var verkligen illa!´sa de. ´Hur vet ni det?´frågade den gamle mannen.
Dagen efter kom armén förbi och tvingade byns unga män att bli soldater för att kämpa i ett land långt bort mot de nordliga barbarerna. Många av dem skulle aldrig komma att återvända. Men sonen kunde inte följa med, för han hade brutit benet."

Det är mycket som snurrar i knoppen på Baba just nu, men med de här orden för ögonen ska det väl gå bra.

Hemjagad

Trots min stora trötthet och på det massage (som gjorde mig ännu mer såsig+illamående) släpade jag mig ut på after work istället för att välja "tv-soffan over and out".

Det var jättetrevligt och jag kom hem först nu, jagad uppför sista backen med andan i halsen av skräck för 3 rådjur som bor här och en våldtäktsman som härjade här för ca en månad sedan. Söderortspolisen kunde inte säga mer än att han inte var gripen och att "jo, överfallsvåldtäkterna ökar ju när det börjar bli varmt". Det är ju skönt att veta, som ensam kvinna med en ekonomi som inte täcker taxiresor vid minsta tripp utanför hemmet efter mörkrets inbrott.

Sov gott! And be careful out there!

Slutkörd

Det här är tråkig och ouppiggande blogginfo, men jag måste få utlopp för känslan av att jag aldrig har varit så här trött. När jag ser mig i spegeln tittar någon som ser ut som en tvättbjörn tillbaka på mig. Fast den här tvättbjörnen har blanka ögonlock. Ingen Blutsaft, ingen salsa kan pigga upp min urlakade hjärna och min kraftlösa lekamen. Att jag fortfarande är vaken 21.03 beror enbart på att jag tvättar och min tvättmaskin behöver hållas fast medan den centrifugerar, vilket den borde börja med när som helst.

En tjej på salsan sa idag att jag såg annorlunda ut. Jag hänvisade till att jag hade uppsatt hår, men nu slår sanningen mig med full kraft. Hon har nog aldrig sett mig så här slut.

lånad från Wikipedia

Statistik

Jag bevakar prisläget på bostadsrätter i mitt område och hittade följande intressanta statistik på Hemnet. En mäklare har en liten informationsruta med "Utmärkande livsstil i detta område". Kan ju vara kul att veta vad det är för område man flyttar in i. Skulle också vara kul att veta var gränserna går i samma område. I det här fallet ligger bägge husen på min gata.

Hus 1 har förklaringen:
26% är 36-49 år
46% är ogifta
62% är ensamstående utan barn

Hus 2 (nästnästa hus på gatan) har förklaringen:
39% är 25-35 år (observera att åldersspannet ej är samma som tidigare)
64% är ogifta
83% är ensamstående utan barn

Visst är det fantastiskt vilket varierat område jag bor i!?

Felsägningar man minns

Jag såg Bertil Karlefors på TV4-nyheterna tidigare ikväll. Trots att han rapporterade från något så allvarligt som dödsskjutningarna på universitetet i Virginia så kan jag inte låta bli att dra på smilbanden varje gång jag ser eller hör hans namn. Jag tänker givetvis på den gången Petra Nordlund påade honom med namnet Bertil Falukorv.

Ondska

Jag har under min högst ofrivilliga datorfrånvaro läst de fem första böckerna för i år. Tre av dem har varit av John Connolly.

Min bakgrund är så här: Jag gillar inte science fiction. Jag har dock läst Liftarens guide till galaxen och någon bok av Neil Gaiman. Jag gillar Harry Potter. Jag tycker att John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" är för mycket. Jag älskar deckare och psykologiska thrillers. Jag är uppfödd på sagor och bibliska berättelser. Jag gillar sammanträffanden och magi i vardagen och är inte helt säker på att jag inte tror på spöken. Karma tror jag i alla fall på. När Profiler gick på tv tyckte jag att det var läskigt och bra.

Med den bakgrunden läste jag först "De som dödar". Den var bra och äcklig, inte så mycket svarta änglar och demoner. Sedan fortsatte jag med "Den vita vägen" där det var lite mer av den varan. Idag har jag läst ut "Onda män" och jag har fortfarande ståpäls! Alla Connollys böcker är oerhört välskrivna och ganska komplicerade på ett invecklat sätt, som ändå knyts ihop på slutet. Jag har sträckläst dem allihop för man bara vill veta hur det ska gå. Det hade aldrig funkat att läsa dem under lång tid. Man skulle tappa bort alla namn och personer och deras betydelse. För att inte tala om att lyssna på dem som hörbok. De innehåller också mycket våld. Jag avskyr våld och gottande i avskurna halsar och tortyr, men det är den formen av våld som finns i de här böckerna. Man tappar räkningen på antalet döda efter ca 40-50 sidor. Människor offras för enkla upplysningar, för att inte efterlämna vittnen eller för djävulska lustar hos onda män och kvinnor som klivit över alla trösklar. På något sätt övertygar Connolly mig om att alla dessa mord är nödvändiga. Det skildrar ondskan och oftast slår det tillbaka på dem själva till slut.

Jag blev förvånad över att jag gillade de här böckerna så mycket. De förenar min förförståelse om ont och gott, myter, övernaturligt, hur ödet hinner ifatt en och massa frågeställningar om livet. Och jag hade det spännande på vägen.

ISBN:
91-7001-215-6 (Den vita vägen)
91-7001-381-0 (Onda män)

Vad ska man göra med armarna?

När man är på en middag, till exempel en 40-årsfest eller ett bröllop, så brukar det ju vara ganska tyst och stelt till en början för att så småningom lossna.

När man är på en konsert brukar det på sätt och vis vara likadant. När bandet börjar spela står alla lite i skymundan och rör sig i smyg till musiken. Så småningom vågar publiken närma sig scenen och dansar lite mer. Så var det på den här konserten jag var i fredags och det känner jag även igen från när min kör gjort "julsjungningar" ute på stan. Då står nästan ingen nära och lyssnar. Som väl är brukar vår publik oftast sitta och då finns det begränsningar på hur långt bort från kören de kan sitta!

Så här brukar det vara, men även när jag väl står närmare scenen och diggar så har jag och har alltid haft ett bekymmer. Vad ska man göra med armarna?! Jag hade inget instrument att hålla i, jag hade heller ingen öl i handen, jag hade inga fickor att köra ned händerna i, jag vill inte stå med armarna i kors, inte heller med armarna hängande som döda fiskar utmed kroppen. Jag försökte tänka salsa - när vi tränar utan att dansa i par så är grundhållningen att ha böjda armar i mopedkörarfattning i maghöjd. När man klappar händerna i takt går det bra, men det gör man ju inte hela tiden. Visst är det löjligt? Ju mer jag tänkte på det desto mer medveten blev jag om hur andra stod. Till och med sångarna stod faktiskt ganska mycket med armarna rakt ned.

En annan rolig betraktelse: Varför måste alltid roddare/tekniker ha halvlångt flottigt hår eller hästsvans samt skägg och runda glasögon, plus ibland buffligt beteende? Dessutom tror jag aldrig jag varit på nån konsert i den här storleken utan att de vid något tillfälle "måste" upp på scenen mitt under konserten för att fixa nån mikrofon eller nåt. Är de själva i hemlighet hemskt sugna på att stå på scenen, eller vad?!

Två ställen på F

Jag träffade en väninna och hennes två väninnor på Flyt igår(en restaurangbåt som ligger mellan Gamla stan och Slussen). Vi satt ute och jag fick den första förnimmelsen av sommarkväll. Sedan gick väninnan och jag till Fasching och tittade och lyssnade på ett bra band som körde härlig 80-talsfunk.

Följande roliga saker hände igår:
Jag kom och promenerad från Gamla stans tunnelbaneuppgång mot Flyt. Det sitter alltid massa människor där. Jag gick förbi tre fyllegubbar. Den ene, som stod upp, hälsade svajande på mig. "Hej hej!" sa jag och fortsatte. Då hörde jag en av de andra ropa: "Vad lång du var!". Tell me something a little less obvious, please...

Väninnans väninna berättade om en tjänsteresa hon och hennes kvinnliga chef gjort. Alla hotellrum var slut i staden, så de fick åka till närmsta mindre stads stadshotell. När de kom fram sent på kvällen började tjejen i receptionen med att säga att de redan hade checkat in. När de fått förklara att de kommit precis så löstes den förväxlingen. Sedan frågade receptionisten - och det här är alldeles sant även om det låter som hämtat ur en billig amerikansk tv-deckare - "Ska ni betala för hela natten?".

Hälsa och tur i spel

Så...nu har min lilla dator varit på hälsocheck och det var väl tur det. Det var visst inte något med nätaggregatet som en av supportkillarna så bestämt hävdade utan det nya minnet som spökade. Det var inte kompatibelt. Nä, tack, det var inte jag heller!!! Ska man få äta upp att man är en självständig (ung tänkte jag skriva, men det beror allt på vad man jämför med) kvinna, som försöker fixa och greja lite själv?! Tydligen. Nu hoppas jag bara att det ska gå bra att reklamera minnet jag köpte och få ett som är kompatibelt. Observera att sammanlagt 4 av mina vänner och bekanta fått agera chaufförer åt denna krassliga lilla krabat, men nu har den fått se både Hägerstensåsen och Sickla.

Annars - och det är säkert för att allt annat kärvar - så går det utomordentligt bra på nummerplåtspaningsfronten! Igår tog jag 550 på förmiddagen. 551 och 552 stod på ett avstånd om mindre än 100 meter från varandra på kvällen. I morse såg jag 553 och 2 stycken 555:or, men de gilldes ju inte då. I eftermiddags på väg för att hämta datorn stod en 554 och visade fronten för mig. Då tänkte jag att jag aldrig skulle se en 555:a till idag...men det gjorde jag. Jag började uppspelt att berätta hela den här harangen för min kompis (den fjärde chauffören). Då möter vi 556. Jag blev nästan inte glad, för så mycket tur i "spel" kan inte vara nyttigt.

Systervinnarskallar

Jag glömde tillägga att det naturligtvis var fråga om utklassning i Rappakalja igår. Jag var på mitt tredje varv innan syrran och hennes sambo gått ett.

Idag tog hon dock en ful revansch. Vi lekte "ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju, tysta leken börjar nu". Busen och hans pappa straffade ut sig genast, medan syrran och jag stod emot alla försök att lura oss till att prata. Vi dukade av frukosten, borstade tänderna och höll tyst hela tiden. Jag var rent av imponerad av mig själv. Att hålla tyst är inte ett av mina mest framträdande drag... Till och med när Busen frågade om jag ville ha en tatuering (självhäftande) var jag tyst. Och även när Busens pappa frågade om min kamera var bra för att få mig att försäga mig. Då ringde min mobiltelefon. Typiskt! Jag muttrade något på väg för att svara. Det var synd, för då förlorade jag. Syrran hade tagit sin sambos telefon och ringt upp mig. Allt för att vinna. Visst är det lågt?! Eller som hon sa: "Ibland räcker det inte att vara envis. Man måste vara smart också! Jag ville vinna!"

Morrrr! Det kommer nog ingen påskhare till en så stygg liten syster!

Rappakalja

Nej - datorn ännu ej inlämnad, men...
Jo, jag är hos Busen med mamma och pappa och lånar deras dator.

Vi har spenderat långfredagkvällen med att spela "Mera Rappakalja". Det var länge sedan sist, men det är så himla kul. Det roligaste är att försöka gissa och utesluta vilka syrran och hennes sambo skrivit. Ibland är det omöjligt, både att veta vem som skrivit vad och vad som är rätt. Vem skulle kunna tro att "blädda" är västgötska för att leta efter bär i buske genom att böja undan grenar?! (tilläggas bör att vi är västgötar alla tre)

Om man får Casper på tärningen läser man istället förklaringen och deltagarna ska gissa ordet. Så här bjuder jag på två förklaringar och våra ord. Vilka är de rätta?

Förklaring 1: Hjälmtyp från 1700-talet.
a) strabask
b) protenic
c) morion
d) orta

Förklaring 2: Finlandssvenskt ord för hörn, vrå.
a) krype
b) lipsi
c) jukka
d) kamurka

Uppdaterat den 11 april med svar på ordtestet i årets lågskoleprov: förklaring 1 - c, förklaring 2 - d.

Suck

Nej, min dator är inte snäll än. Nu kan det vara något med eltillförseln eller moderkortet.

Herregud, det låter som ett rymdskepp i fara!

Vila i frid B

Min lilla farmor bor på ett äldreboende, på en avdelning för senildementa. Hon fyllde 88 förra veckan. Jag har inte sett henne på säkert 2 år. Hennes kropp är frisk och kry, men inte hjärnan.

På samma äldreboende, fast på en annan avdelning, har hennes man bott. Han är min "plastfarfar". Han har varit klar i huvudet hela tiden, men mycket mycket sjukare än farmor. Han har haft astma och stroke och allt möjligt. Nu hade han visst lunginflammation också.

I morse fick jag ett sms från pappa att han dog tidigt i morse i sviterna av allt detta. Det känns så sorgligt. Jag blir ledsen för två saker. Det ena är att min far- och morföräldrageneration håller på att försvinna (vilket innebär att min föräldrageneration står på tur), dels för att han fick bli gammal (skulle också fyllt 88 snart) men inte fick vara frisk och glad hela livet. Och sedan tänker jag på min lilla farmor och vad som ska hända med henne nu. Änka för andra gången, kanske helt ovetande om det. Min lilla farmor som alltid var så stark i nyporna och handlingskraftig när jag var liten. Pappas lilla mamma. Vad ska hända med henne nu?

Uppkopplad igen!

Jag känner mig visserligen som Bambi på hal och tunn is, men jag har fått tillbaka min dator och än så länge verkar den funka. Den hängde sig naturligtvis med en gång när jag skulle installera mitt säkerhetsprogram, men nu så ska det väl vara lugnt. Jag får installera om skrivare och kameraprogram lite pö om pö, så den stackarn inte blir helt chockad.

En sak har jag lärt mig under datorfrånvaron i alla fall. Att jag ska begränsa tiden jag sitter här och ugglar. Det får vara nog med sådant nu. Jag ska börja köra som jag gjorde på den gamla goda modemtiden - skriva listor på de sidor jag behöver kolla, göra det och sedan logga ut och leva i verkliga livet den mesta tiden.

Något litet gott

Nu är inte min dator hos mig längre. Den har kommit till första anhalt på sin väg mot återställande. I morse fick jag skjuts av en arbetskamrat med datorn i baksätet. Nu befinner den sig på min arbetsplats för vidare forsling till annan arbetskamrats pojkvän. Om jag finge önska skulle jag ha min lilla dator hos mig igen före helgen, men det är nog inte rimligt...särskilt inte när logistiken räknas in.

Två goda saker har dock hittills kommit ur det hela:
1) Igår kväll blev jag sugen på att gå och lägga mig strax efter 21 och läsa 1½ timme. Har inte läst en enda skönlitterär bok än i år. Till och med denna (Mossvikenfruar) påbörjade jag förra året.
2) Jag åkte ju alltså bil till jobbet och på en annan tid än vanligt och detta medförde att jag såg en grön bil med nummerplåt 534. Lite plåster på såren.

Teknikfreak (med betoning på freak)

Det är aldrig roligt att tvingas inse att man är beroende av saker. Men här kommer en bekännelse: Jag saknar min dator! Jag behöver den! Jag kan inte blogga, inte maila, inte sköta mina Tradera-affärer, inte kolla SL:s hemsida. När båset är tomt saknar man kon. Jojo, det stämmer kan jag meddela.

Diagnosen så här långt är att det inte är Windows och inte hårddisken. En kompis pojkvän tyckte, i spontan telefonsupport, att jag mest verkade behöva pep talk. Det var i lördags förmiddag. I lördags kväll tog dock mina utvägar slut och mitt begränsade datorkunnande gav sig tillkänna. Nu ska datorn fraktas hem till denne pojkvän. Garantin på datorskrället löpte nämligen ut för 44 dagar sedan!

14 mars - en dag ur verkligheten

En liten rapport från verkligheten en onsdag i mars:

Jag är trött, in i märgen trött. Den stora vårtröttheten satte in innan omställningen till sommartid i år. Idag ska jag köpa järn, för jag utgår ifrån att jag behöver fylla på reserverna. Saken blir inte bättre av att det går billarm på nätterna, så jag vaknar och inte kan somna om. Drömmer mycket och förvirrat, men jag minns nästan inget av det när jag vaknar.

Jag har problem med datorn. Teknikstrul tar mycket av min energi, men nu har jag lyckats spara allt av värde (bilder och dokument) så ikväll ska jag installera om Windows. Hoppas det går bra. Det måste gå bra.

Det är supermycket på jobbet. Positiva saker, men icke desto mindre, stress. Jag har haft huvudvärk (5:e dagen nu), spänd nacke och den här hemska yrseln som jag får när jag stressar. Ingen salsa eller sång i världen kan råda bot på detta som jag finner stressande och jag kan inte hoppa av när hjulet spinner som mest.

Jag har tagit rätt många bilnummer det sista. Är uppe i 533 nu!

Solen skiner idag.

Jag känner mig på det hela taget rätt glad, men lite splittrad.

Over and out!

Mognad?

När jag var 11 kunde jag inte se ett avsnitt av "Lilla huset på prärien" utan att gråta.

När jag är 37 kan jag tydligen inte se ett avsnitt av "Stilakuten" med stilpoliserna Trinny & Susannah utan att gråta.

Vårsalong

Vårvädret höll inte hela vägen, men idag har jag varit på Liljevalchs vårsalong. Jag tog Djurgårdsfärjan dit med solglasögon på och promenerade Strandvägen därifrån i duggregn. Det är äkta vår, det!

Jag brukar försöka gå på vårsalongen. Det är inspirerande och påminner mig om när jag gick på gymnasiet. Vi hade EP - estetiska programmet - på vårt gymnasium och det kom en massa "djupingar" från andra ställen och gick där. Jag var lite avvaktande nyfiken och fascinerad av dem. En del gick kedjerökande i svarta rockar och med rödkantade ögon, en kille bara målade giraffer hela tiden och såg ut som en pirat och en del såg helt normala ut faktiskt. Själv gick jag någon sorts utökad bild och var också med på vårutställningarna. Väldigt blandat och ganska mycket experimentellt kunde det vara och så tycker jag att konst ska få vara. Det jag gillar bäst är konst som jag skrattar av, blir nyfiken av, som får mig att tänka eller som är vacker. Det jag inte gillar är konstiga installationer, köttslamsor, avhuggna rådjurshuvuden och äckligheter, foton på övergiven landsbygd och fula teckningar som gör mig arg.

Jag skrattade några gånger idag och jag drabbades av habegär (fast inte just den tavlan) åtminstone en gång. Och så blir jag supersugen på att sätta igång att skapa. Varför gör jag inte det? Jag ska nog hitta på nåt sätt att förlösa den där skaparkraften som bor inne i mig.

Egendomliga saker

Jag ber om ursäkt Moster Mjölgumpa och Prinsessmamman, som båda givit mig samma utmaning. Jag har inte kommit in på min dator och nu när jag gör det så är det bara för att hänvisa till detta inlägg. Visserligen gällde denna utmaning ovanor och egenheter, men där har ni allt det egendomliga jag har att komma med. Jag gör fortfarande allt utom att titta under sängen innan jag går och lägger mig. Jag köpte en ny när jag flyttade förra året och den går nästan ända ned till golvet så ingen skulle få plats!

Jag utmanar inte 6 personer utan lämnar utmaningen öppen för alla som är intresserade :)

Rena bedrägeriet

I vårt nyligen uppdaterade virusprogram på jobbet finns en liten list högst upp där det står omväxlande "Bedrägeriövervakning är på" och "Inget försök till bedrägeri upptäcktes".

Tänk vad praktiskt om man hade en inbyggd sådan scanner som fungerade på människor.

(sedan tycker jag att det är fantastiskt roligt att de använder så stora ord för även om det faktiskt är bedrägeri det handlar om så låter det så maffigt)

Restaurang Ostmackan

Idag kan mormor få ringa och fråga om jag har ätit ordentligt, för det har jag. Jag har lagat fiskwok med paprika, rödlök, vitlök och ingefära. Nu sitter jag här och smuttar på en kopp hett vatten med ingefära i. Det är ett tips från en i min kör. Jag har (med mycket nedslående resultat) försökt dra ned på min kaffekonsumtion, men problemet är att jag inte gillar te så mycket. Ingefära funkar, fast jag var tvungen att söta lite...

Matlagning ja, ett trist kapitel i mitt liv. Jag älskar mat, men jag tycker inte att det är så kul att laga den. Varför ska jag stå och hacka och fixa och laga mat som jag sedan äter upp på 5-10 minuter? För att inte tala om disken. Och planeringen. Fisken köpte jag igår och var tvungen att komma ihåg att ta fram för att tina i morse. Vitlöken som jag hittade i kylskåpsdörren hade börjat gro, men det fanns åtminstone hemma. Jag tror att det beror mest på att jag bara lagar till mig själv. Periodvis är jag jätteduktig och det blir ju alltid över så jag kan frysa in och ha nästan färdig mat när jag kommer hem från jobbet, för då är jag alltid vrålhungrig och inte ett dugg upplagd för att ställa mig och laga mat. Finns det ingen så blir det mackor. Säg inget till mormor...

Jag kan laga mat. Jag har en hyllmeter med kokböcker och plastfickor med utrivna recept. Säkert hälften av böckerna kommer från min GI-period på ca 6 månader. DÅ lagade jag mat. Jag har jättefina grytor och ändamålsenliga redskap (ingen riktigt bra kockkniv dock). Det är bara så tråkigt. Jag äter ju ofta ute så jag lär inte få skörbjugg och jag äter faktiskt lagad lunch med mycket grönsaker varje dag under veckorna.

Ibland är det synd att man inte är Jennifer Lopez eller Madonna eller en av de tre tenorerna och kunde anlita en privat kock... Jag vet ju precis vad jag vill äta om jag skulle orka. Det skulle jag beställa och allt skulle vara klart när jag kom hem från jobbet.

Månförmörkelse

Å, jag ser och följer förmörkelsen av min kompis månen, men det verkar uppenbarligen vara något man ska uppleva i realtid, inte försöka fånga på bild. Här nedan visar jag den bästa bilden jag tagit den senaste timmen. Jag kan inte se att den är så röd, men det skulle den tydligen bli av att bara solnedgångar och soluppgångar på jorden belyser den. Visst låter det vackert!?

Det är bättre nu

För ungefär två år sedan var det någon som hade den stora fräckheten att påstå att jag kunde räknas som medelålders, något jag protesterade starkt emot. Nu får jag lov att hålla med. Inte är jag någon ungdom och inte någon ålderdom heller. Det är bara det att jag har tyckt att själva ordet klingar lite illa, men att vara medelålders är fantastiskt!

Nu är inte jag 40 än på ett par år, men mitt liv som medelålders kvinna är så annorlunda mot vad jag trodde det skulle bli. Mina medelålders väninnor som alla är några år yngre eller äldre än 40 är alla välutbildade, snygga, smarta, fantastiskt roliga tjejer. Många är ensamstående och har ännu inga barn. De som lever i förhållanden verkar nöjda med det.

Jag skulle inte säga att man är färdigmogen, lugn i alla situationer och har släppt alla hämningar bara för att man närmar sig 40. Däremot skulle jag säga att vi sitter på en massa erfarenheter från relationer, yrkesliv, att vara kvinna, att vara människa. Jag kan tala för mig själv och säga att i vissa sammanhang känner jag mig mycket mer ohämmad nu än för 10 och absolut för 20 år sedan, medan jag önskar att jag kunde vara det ännu mer i andra sammanhang. Jag reser mig fortare efter besvikelser och nederlag. Jag har större förtröstan till livet. Jag är mer nöjd med mig själv och med hur jag ser ut. Jag gör val som är bra för mig, utan att köra över andra.

Personlig utveckling är coolt! Att leva i nuet är det enda rätta. Ett av mina favoritcitat är:

Gräset är grönt där man är, bara man vattnar det.

Stort och litet

Livet är som det är, precis som den här bloggen. Jag kan glädjas globalt, men också mycket mycket lokalt.

Idag är jag glad att de gripit Uwe Kolbig i Tyskland. Det är han som är misstänkt för att ha våldtagit och mördat den lille pojken som jag skrev om tidigare.

Jag är också glad för att jag hittat nummerplåtarna 525, 526 och 527.

Recept på en lyxig dag

Jag har haft en sån där skön och lyckad tjänstledighetsdag igen. Här är receptet:

Blanda:
sovmorgon
hann läsa tidningen
grattis-sms på namnsdagen (ej mitt första namn)
ringde en kompis på Barnombudsmannen
fotvård
nya stövlar med 50% rabatt
lunch med kompis
fika med kompisar
524 körde förbi fiket
fixat med ögonintyg och foton till att förnya körkortet
såg inte ut som en häst på passfotot
mannen i passfotoaffären behövde bara ta om några gånger
köpte blommor på Hötorget (en ranunkel - flera ranunklar?)
grejat lite hemma
sålde en auktion på Tradera
tagit det lugnt

Några små bittermandlar för att göra anrättningen mindre slätstruken:
vädret har varit grått och gatorna sörjiga
det ser ut som om jag har en svart prick på ena framtanden på passfotot
min marsbudget innehöll egentligen inte nya stövlar
eftersom jag inte har jobbat gick jag inte med på after work ikväll

Det hemskaste hemska

Jag tänkte att jag skulle blogga om något lite roligare än dödsrunor idag, men så råkade jag surfa in på Aftonbladets hemsida och fick syn på den här artikeln. Nu sitter jag här och känner mig så förbannad, äcklad och sorgsen att jag mår illa. Mord är någonting fruktansvärt. Våldtäkt är lika fruktansvärt. Det är svårt att säga vilket som är värst för offret. Men båda dessa vidriga brott på en gång och mot ett barn gör det så avskyvärt att jag nästan inte kan ta in det. Att med syltkakor lura med sig en leende liten pojke för att våldta och mörda honom. Hur sjukt är inte det? Vad har den mannen själv varit med om?

Jag kan inte vara alla barns moster och skydda dem, men nu tror jag banne mig att måttet är rågat för Moster Baba. Jag måste göra någonting för några barn, börja någonstans, engagera mig. Annars tror jag att jag exploderar!

Dödsrunor

Jag tänker mycket på vilka val jag gör i livet. Jag vill ha ett bra liv, som känns meningsfullt och rikt och där jag är i balans. Just det här med valen är intressant tycker jag. Man gör ständigt val och fattar beslut (runt 30 000 läste jag nånstans) varje dag. Ibland är det tydliga, väl begrundade val med plus- och minuslistor och ibland gör vi dem omedvetet utifrån gamla mönster, erfarenheter eller magkänsla.

Jag har läst en bok som heter "Du styr ditt liv" av Jan Kallberg. Det var inte så mycket nytt i den för min del, men det kanske kan vara det för andra som inte funderat så mycket på att leva det liv man vill och vara öppen för det livet har att erbjuda. En sak intresserade mig. I början av boken uppmanas man av författaren att skriva sin egen dödsruna. Man ska sätta sin dödsdag som till exempel sin 68-årsdag och skriva som att man levt utifrån den normala, förväntade planen. I slutet av boken kommer en liknande uppgift. Den här gången ska man skriva sin dödsruna utifrån det liv man vill leva och sätta dödsdagen vid 82 års ålder, med argumentet att man lever längre om man har kul.

Det här kanske låter lite bisarrt, men jag brukar läsa dödsrunorna. Ibland gråter jag en skvätt, men oftast - och särskilt nu sedan jag läste den här boken - tycker jag att de är så platta och tråkiga. De brukar inledas med personens namn och ibland dödsorsak och sedan vilka den döda eller döde efterlämnar. Sedan handlar dödsrunorna nästan uteslutande om personernas yrkeskarriär. Eventuella positiva egenskaper är sådana som varit meriterande inom yrket. Detta kan kanske förklaras av att de som skriver dödsrunorna ofta är arbetskamrater och jag tror att det finns vissa begränsningar i vad man får skriva i dödsrunor.

Banne mig att jag ska skriva en dödsruna som jag vill ha den och sätta igång att leva med den som mål och där är jag stolt över att redan vara en bit på väg.

ISBN: 91-7241-114-7

The Centralstationen

En anledning till den trötthet jag känner idag kan vara att Busen samtalade med mig från 06.10 i morse. Han inledde med orden "Är du vaken?" och en stund senare hörde jag honom säga att han inte hörde vad jag sa (antagligen för att jag typ sov!). Då sa jag att jag behövde sova lite till och han låg och filosoferade för sig själv, jag hörde att han mumlade lite ibland. Jag somnade naturligtvis inte om utan efter ett tag fick han krypa ner hos mig på madrassen och gosa.

Jag skulle ändå upp rätt tidigt och ta tåget hem till frissan. Suveränt att få en lördagstid där och skön behandling inklusive färg. Jag halvslumrade på tåget, vilket inte gjorde mig piggare, men sedan kom jag till Stockholms Central och där ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar - kolla på människor. Jag köpte en stor latte och satt med denna täckmantel/uppiggande dryck och spanade. Det är så himla kul och varje gång jag gör det tänker jag att jag ska åka oftare till Centralen och sätta mig med ett block och bara skriva ned personskisser och låta fantasin skena kring vilka de är, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Särskilt på en plats där människor möts och skiljs, ska någonstans eller kommer hem blir det en särskild dynamik. Jag gillade ju The Terminal - filmen där Tom Hanks bor på en flygplats och det är kanske ingen slump.

Barnvakt

Jag är barnvakt åt Busen ikväll. Det är så himla roligt och mysigt. Jag önskar jag fick tillfälle att vara det oftare, men syrran och hennes sambo är helt enkelt ute för lite.

Kvinnor som är mödrar brukar säga att sedan de fick barn har de blivit extra blödiga och ser faror överallt. Detta - kan jag meddela - är inget som är förbehållet mödrar. Det funkar alldeles utmärkt för mostrar också. Om något skulle hända Busen (eller Lillan eller Lillen)...nä, jag vet inte vad jag skulle göra. Och blotta tanken på hur många barn som blir utsatta för olika hemskheter och försummelser gör mig djupt bedrövad och fruktansvärt upprörd. De som är så tillitsfulla och håller på och lär sig om världen.

Nu ska jag gå och lägga mig på en madrass nedanför hans säng och somna till hans andetag.

Får jag sitta i ditt minne

Av irriterande anledningar, som jag inte orkar gå in på just nu, befann jag mig på Norrmalm idag. Så gjorde även dagens tredje 523:a! De regnar över mig.

Jag har också köpt och stoppat i (nästan alldeles själv) 1 GB RAM-minne i min dator. Jag trodde det var mitt bredband som var söligt, men det visade sig att jag bara hade 192 MB i RAM-minne och det är tydligen lite... Ja, vad vet man? Huvudsaken med en dator är att den går att blogga med!

Jakten på 523

När jag förra veckan såg en bil med nummerplåt 522 susa förbi mig gladdes jag både för den och för den enkla 523:an som jag visste var den "bodde". Jag har gått förbi den många morgnar. Det är en ljusblåmetalic Saab. Nästa morgon gick jag den vägen, fylld av tillförsikt. Jag skulle bara se den en gång till för att få räkna den. Då stod den inte där!

Nåja, skam den som ger sig, jag gick samma väg nästa morgon. Ingen 523:a. Då började några dagar av försök till att överlista den lömskingen. Jag gick parallellgatan istället och kikade in på alla tvärgator och parkeringsplatser. Ingen 523:a.

Igår var den dag som ödet grinade mig allra mest i ansiktet. Bara på vägen hem från jobbet såg jag 023, 323, 423, 823, 323 en gång till och 623 för att avrunda med en 522, som jag redan har, men ingen 523:a så långt ögat nådde, vilket är ganska långt nu i takt med ökad mängd dagsljus.

I morse tänkte jag ta nya djärva grepp och gå en annan väg. Jag har bra variation på vägar till jobbet, det blir aldrig långtråkigt. Ca 1½ minuts rask promenad från hemmet står en 523:a som om inget hade hänt. Skylten var ren och fin. Ingen snömodd eller frost som täckte den. Jaha, tänkte jag, här har du antagligen stått hela tiden och fnissat åt mina fåfänga försök att hitta dig!

Jag gick vidare och funderade på att jag skulle kunna blogga om den här upplevelsen. Jag skulle kanske kunna få folk att förstå att nummerplåtsamlande är som livet självt. Man får inte vilja något för mycket, men när man slappnar av kommer det till en. Där gick jag i dessa tankar när en stor långtradare kom frustande i den backe jag gick. Med nummer 523...

Kategoriserande kategorisering

Nu har jag valt ett utseende på bloggen som kan få hålla ett tag. En liten bild på mina ständigt vakande ögon fick vara med. Och så har jag ägnat helgen åt att dela upp mina över 300 blogginlägg i kategorier. De ligger här ute i högerspalten under Etiketter.

Det var inte lätt ska jag säga. Jag har skrivit ut alla mina inlägg månadsvis, så först satte jag mig med dem och började spåna på etiketter som skulle kunna funka. Det blev ganska många och raskt insåg jag att jag skulle få klumpa ihop vissa närliggande ämnen. Jag vill att det ska vara lätt att överblicka, annars är det ingen mening. Det är ingen hemlighet att jag gillar ord så jag bestämde mig för att försöka skriva så många etiketter som möjligt som allitterationer - till exempel Verbala vändningar, Smil o skratt och Babas betraktelser.

En sak som förvånade mig var hur ofta jag har kommenterat vädret! Som om jag skulle behöva syssla med sån "polite conversation", men det är ju för att vädret påverkar mitt humör och känslan för dagen så oerhört mycket. Inte så mycket temperaturen, men tillgången på sol. Som idag när solen nästan sken fortfarande vid halv fem! Underbart!

Under ombyggnad

Okej! Om du kliver in här de närmaste dagarna får jag be dig ha överseende med att jag håller på och bygger om lite. Just nu är det väldigt färglöst, men det ska bli ordning på det. Hav förtröstan! Det försöker jag ha. Jag kan inte garantera att du blir räknad heller, för min susnet-räknare verkar ha kommit bort i röran. Dessutom har text bestämt sig för att flyta ihop i gamla inlägg och strunta i mina kommandon om nytt stycke.

Förhoppningsvis lär jag mig lite mer om datorer av bara farten. Så var det ju med bilar. Tänk vad jag lärde mig om urladdning av batterier och lameller som osade under de år jag hade bil.

Å andra sidan gjorde jag mig av med dem...

Språkkonstapel Baba

På senaste tiden har jag av flera, av varandra oberoende personer, blivit tipsad om Språkpolisens blogg. Några gånger har jag varit inne och kikat, men idag plöjde jag igenom hela. De där personerna hade rätt. En blogg helt i min smak.

Irriterande med det hela är dock att upptäcka att jag stavar fel till schysst och att alla hjärtans dag ska stavas med litet a i alla. Schysst nog tänker jag inte ta någon som helst hänsyn till att schysst ska stavas shyst, sjyst eller möjligtvis juste. Det är för inarbetat för mig. Personligen tycker jag att shyst ser galet ut!

När jag skrev mitt inlägg på alla hjärtans dag blev jag faktiskt tveksam och slängde ett öga i DN. Där hade de skrivit med stort A - faktiskt! Nu vet jag dock bättre. Min nya husgud är Språkrådets hemsida. Det är verkligen inte lätt att vara källkritisk nu för tiden. Googlar man på ett ord får man upp allt möjligt och det mesta är ogranskat. De flesta träffarna är på bloggar faktiskt. Min "analoga" (av papper och med bokrygg) SAOL är från 1991.

Det bästa av allt är att jag har en aktuell liten språkstrid om huruvida det heter biblan eller bibblan. Jag är ivrig förkämpe för bibblan och jag har rätt enligt Språkrådet! (plats för segerdans) Det här är viktiga saker. Att sedan min mobiltelefon protesterar när jag vill skriva idag och inatt och inte i dag och i natt kan jag stå ut med, för jag vet ju att båda är accepterade. Jag talar dock inte om för samma mobiltelefon att den står för den rekommenderade stavningen. Istället lägger jag i tysthet in min stavning i ordlistan.

Civilstånd: ogift

Jag har ganska mycket galghumor (somliga kanske skulle kalla det rustning eller annan armering) rörande mitt civilstånd och jag tänkte brodera lite på det ikväll.

Jag är singel, som det så tjusigt heter. Eller snigel, som Cecilia Hagen kallade det i "Ellen Svenssons dagbok". Ensamstående eller Enastående. Man kan kalla det vad man vill, men innebörden i alla uttryck är ungefär att jag är en ogift kvinna i mina bästa år som är den enda som bor i min bostad, men är en i övrigt välfungerande samhällsmedborgare, skattebetalare och social individ som ser till att få de flesta av mina behov fyllda av olika personer i min stora bekantskapskrets.

Jag trivs bra med mitt liv och klarar mig själv utom möjligtvis när jag ligger utslagen i vinterkräksjukan (så det gör jag bara inte) eller måste köra gamla julgranar, masonitskivor och dammsugare till återvinningscentraler. Eller - Gud bevare mig - ska gå på middagar "med respektive".

Jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har och det finns mycket att vara nöjd med. Det jag saknar försöker jag att inte stirra mig blind på, men det är bland annat att gå hand i hand med X, att X väntar på mig när jag kommer hem med lampor tända och maten klar, att sova sked med X och ha sex med X och kanske bli befruktad av X. Det vore trevligt innan den där fördömda biologiska äggklockan tickar ut. Byt ut X mot mannen i mitt liv, som jag inte slutat vänta på. Jag valde kanske en lite taskig bokstav där, eftersom den uttalas ex...

En ganska trevlig sak numera är att folk (vänner, bekanta, mamma) inte så ofta frågar om jag har träffat nån. De gjorde det mer förr. Ibland, om jag känner mig lite elak, frågar jag tillbaka hur min vän och hennes man har det nu för tiden. Fast jag tror för det mesta det bästa om folk - alltså att de frågar av välmening, inte för att jag ska må dåligt.

Jag är ändå stolt över de medvetna och omedvetna val jag gjort i livet och som har fört mig dit jag är idag. Fullt medveten om att jag skulle kunna ha haft man och barn idag om jag hade valt det eller nöjt mig med mindre än jag letar efter. Ibland tycker jag att jag har osedvanligt dålig tajming med män och att jag har missat alla tåg. Hur stor chans är det då att det ska komma nån liten dressin knirkande med min man på? Så då tänker jag istället att det inte var meningen att jag skulle med de där tågen som gått utan att mitt bara är lite försenat på grund av en brand i ett ställverk eller kanske ett blixtnedslag!

123 567

Det har hittills gått bra för mig på salsan. Men idag stötte jag på patrull. Sista snurren vi skulle lära oss ville bara inte funka! Jag blev så arg och instruktören fick visa mig efteråt, men hon hade bråttom. Jag vet att jag är envis. Jag kommer att lära mig den och har hittat en hemsida som har små snuttar inspelade av olika turer. Det är bara att öva.

Love is all around

Jag har dubbla känslor inför dagar som Alla hjärtans dag. Kärlek och omtanke bör man ju självklart både ge och få alla dagar.

Visst kan man få ge små kärleksgåvor. Inte för att jag nånsin fått vare sig rosor, choklad eller geléhjärtan på Alla hjärtans dag (Oops, inte nån annan dag heller visst!), men ärligt talat vet jag inte hur jag skulle reagera om det plötsligt hände just på den dagen. Kanske skulle det kännas lite billigt att bli uppmärksammad först då. En tjej på mitt jobb fick rosor budade till sig idag, från sin kille. "Vad kul för dig! Verkligen!" låtsasväste jag bittert på skoj. Men skulle det vara så kul? Vet ej.

Det som blir är ju snarare en motreaktion, som de "icke populära" barnen på skolorna som håller stängt idag antagligen känner. Ingen älskar mig!

Idag har jag fått ett mms på Lillen som värsta amorinen iförd gulliga kläder som han fått av mig. Den kärlek jag känner för mina syskonbarn vet faktiskt inga gränser. För säkerhets skull tog jag idag på mig min tröja som påminner mig om att älska mig själv - inte på ett egoistiskt sätt, utan på ett snällt. Jag klappade mig själv på kinden och minsann om inte Amor hade varit och satt ett litet avtryck utanför jobbet...

Energitransfusion

Vad skulle kunna vara motsatsen till energitjuvar? Energigivare, energitankare eller bara energi helt enkelt?

Den senaste tiden och framför allt den senaste veckan har jag sovit ovanligt lite mot vad jag brukar. Ändå har jag inte märkt någon motsvarande nedgång i ork och energi. Nyckeln till det hela är förmodligen att de saker som tagit av min nattsömn istället givit mig ny energi på andra sätt. Mentalt, intellektuellt, socialt och emotionellt.

Det är salsan, där jag klivit över en tröskel och börjat våga mig ut med mina nyvunna kunskaper i socialdans och inte bara vid kurstillfällena. Genom salsan har jag också träffat många nya, positiva människor. Det är liksom inbyggt i dansen att det inte går att ha tråkigt.

Så har vi körsången som är så himla kul just nu. Jag vet inte om det är den aktuella repertoaren eller sammansättningen på kören eller min inställning. Något är det i alla fall och det känns mycket bra och kul.

På jobbet har jag fått ett uppsving efter en tung höst. Kanske är det betalning för stretandet, kanske min inställning igen. Vet faktiskt inte.

En ingrediens till finns och det är nya möten. I bloggland upptäcker jag likasinnade eller tänkvärda människor. Det är ju lite som att tjuvläsa andras dagböcker, så man tror att man lär känna folk och en del lär man faktiskt känna. På jobbet, i kören och genom salsan finns det andra nya favoriter. Ibland kan ju andra människor vara energitjuvar, men å andra sidan är det också hos andra människor jag tankar, hittar något nytt, lär mig nya sidor hos mig själv, speglar mig, får inspiration. Det är så himla häftigt när man tänker på det!

Jag vet inte exakt vad det är att befinna sig "i flow", men det måste vara det här!

PS. Det kan vara delvis Chi sans förtjänst också. :) DS.

H2O

Vi har haft körhelg hela helgen. På väg till dag 1 slank jag in i en närbutik för att köpa en flaska vatten och jag skojar inte om det var en hel kyl med bara mineralvatten med olika smaker. Säg att varje fabrikat hade 7-8 smaker var. Detta fick mig att tänka 2 saker.

Tanke 1:
Vad jag är en tråkig vanemänniska som fortfarande alltid köper samma sort.

Tanke 2:
I många länder har de inte ens tillräckligt med vatten eller rent vatten. Vi har tagit upp hyfsat rent vatten, renat det, tillsatt mineraler (säkert tagit bort någonting), smaksatt det, hällt det på flaskor av plast i en fabrik och kört det i lastbil till affärer där folk jobbar med att ställa flaskorna i snygga rader i specialdesignade kylskåp.

Hönan eller ägget...?

När jag ändå är inne på skyltar kom jag på att jag fotade den här i somras inne i en BajaMaja "in the middle of nowhere" så att säga. Jag tyckte den var rolig för i instruktionen för det bakteriedödande skum de har istället för vatten står det att man ska skölja med vatten om man får skummet i ögat.

Hm...?

Gunfred - my friend

Jag har nog några gånger nämnt att dansen och sången är sådant jag kan gå upp i så att det snudd på kan liknas vid meditation eller att rensa hjärnan eller åtminstone se till att jag håller mig i nuet. Nu är det ju så att jag måste erkänna att det inte är riktigt sant...

Jag har en iakttagelseförmåga som ibland kan vara störande. Bäst som jag sitter där i ett tråkigt litet rum på ett äldreboende och det inte råkar vara min stämma som repeterar så vandrar min blick iväg. Den tar en tur över de trasiga taklamporna, de tillknölade gardinerna, det fula vitrinskåpet med snett påklistrade spröjsade fönster. Så vandrar den vidare ett varv runt mina sångarkollegers klädval, frisyrbyten och pigghetsstatus. Jag vet var golvet är slitet, vilken kontakt som behöver skruvas fast och så har jag lärt känna Gunfred.

Gunfred är bara en enkel vikdörr avsedd att dela av rum med, men jag misstänker att hon aldrig används för rummet är ganska litet som det är. Jag tycker det är roligt med skyltar och instruktioner och på den vägen är det. Jag kan meditera i evighet kring Gunfreds öde och författaren till Gunfreds skötselanvisning. Får jag presentera henne (hon är lite blyg, men klicka på henne så går det att läsa bra):

Mitt bästa kort

Sedan mitt SL-säsongskort maj-augusti 2006 löpte ut har jag sparat ca 200 kronor i månaden på att gå, gå, gå nästan överallt. Det har varit några månader av intensivt promenerande. Jag har gått i princip vart jag än har behövt ta mig om det inte varit på helt andra sidan av stan. Det har varit smidigt med enhetstaxan om man bara kan komma ihåg att ha några tjugor i fickan (en liten bedrift för en kortbetalande kvinna), men jag har märkt en sak. Jag blev småsnål på kuppen. Ett ärende inne i stan var bra om jag hade klarat av på en timme till exempel. "Du kan väl komma till mig.", blev en välanvänd fras.

Nu har jag månadskort igen sedan en vecka tillbaka. Det känns så lyxigt! Medan jag varit utan har jag inte tänkt på det, men nu åker jag glatt hit och dit igen och slipper stå i kö vid spärrarna. Jag bara drar lilla kortet. Så smidigt och aldrig behöver jag skrapa rutor eller byta däck och bromsklossar!

En liten vink

Det här är riktigt spoooky, men jag gillar när livet/ödet/Gud ger mig sådana här sammanträffanden.

Jag satt igår och gjorde en sammanställning på vilken musik jag gillar. Jag skrev ner allt i en salig blandning. Jag har några riktiga favoriter, skivor som jag skulle rädda om det började brinna. Ibland lyssnar jag ofta på dem, ibland går det längre tid. Just den här favoriten börjar på V, vilket innebär att de står rätt så nära golvet i min cd-hylla, men de har ändå gått ganska mycket sista tiden. Jag pratar om belgiska Vaya Con Dios. Jag har två cd-skivor med dem, som jag köpte när cd började bli större än lp (som jag hade dem på tidigare).

Igår, i alla fall, hade jag dem framme. Jag undrade om de använder de stora och små bokstäver så här: Vaya Con Dios eller så här: Vaya con Dios eller något annat. Jag drog ut omslagen och läste Dani Kleins namn och allting. Svaret på bokstäverna fick jag inte - det stod med enbart versaler överallt naturligtvis.

Så kommer då sammanträffandet igår eftermiddag. Jag har varit och ätit på restaurang med en kompis, vi kommer ut, jag sätter på mig vantarna, vi stannar för att bestämma åt vilket håll vi ska gå. Då faller min blick på en affisch som talar om att Vaya Con Dios och Dani Klein kommer hit till Stockholm i april!

JA, jag kan ta en vink!

A, men åååh!

Här går jag extra långsamt hem från salsan. Riktigt släpar benen efter mig i snömodden. Handlar lite ost och choklad i affären för att inte komma hem före 20.00. För mellan 19.55 och 20.00 skulle man stänga av all el hemma och jag vill gärna bidra till såna behjärtansvärda manifestationer, som jag läste om idag på nätet.

Kommer hem (ca 20.01). Slår på endast lampan i hallen och datorn. Kollar genast kvällstidningarnas hemsidor. DÅ ser jag att den här manifestationen som gått ut via mail till folk handlar om att stänga av huvudströmbrytaren. Det har ju inte jag gjort! Räknas nu inte jag!?

Fråga: om man ville hjälpa jorden att hämta andan/visa något, varför inte gå ut liiite tidigare med information?

Insikt: jag har ju hjälpt till ändå, för jag var ju inte hemma och hade igång massa elsaker. Högst ofrivilligt kyl och frys, då. Ingen standby så långt ögat kan nå. Så det var inte i onödan och det känns bra för mina eventuella ofödda barns skull om inte annat.