Verb till jul

Här kommer några av mina favoritord från julvokabulären. Smaka på dem mellan knäcken och lutfisken.

skimra

stråla

gnistra

glittra

GOD JUL!

Bara upp till kanten, tack!

I över 25 år har jag druckit kaffe. Jag har alltid mjölk i. Mycket mjölk. Jag borde vara expert på att se hur mycket kaffe jag kan hälla i muggen för att få plats med önskad mängd mjölk.

Att döma av morgonens exempel är jag fortfarande en amatör. Då stod jag med kylskåpsdörren öppen, mjölkpaketet i höger hand och kaffekopp med konvex yta i vänster. Sakta sakta förde jag munnen mot kaffekoppen för att sörpla, men jag måste ha darrat till och spillde inte bara ned golvet utan också ena strumpan.

Vem ska man bli arg/trött på när sånt händer?

Dagens tv-tablå

Tv-kvällen hos Baba onsdagen den 25/11:

19-20 Dubbelavsnitt av 2½ män. Hann diska, fila naglarna, maila lite, sy i en knapp och låna om en bok på bibblan via nätet, eftersom båda avsnitten var repris för mig. Skrattar ändå fläckvis åt framför allt Alan.

20-21 Bonde söker fru. Kan konstatera att jag tycker "köttbonde" är ett rätt äckligt ord. Vet inte om jag tycker att Roger är hopplös eller lite rar när han tar med sig damerna på bridge uppklädd i fotbollströja.

21-22 Efterlyst. Hejar på Aro och G W. Tycker alltid att det bästa är när de berättar om folk som åkt fast eller anmält sig själva "ikväll tar vi de två idioterna". Tycker alltid att det värsta är att se meningslöst våld och hänsynslöshet mot andra människor.

22-23 So You Think You Can Dance. Can´t Go to Bed Without Watching it.

Tisdagsrapport

Läppstiftet är det enklaste målet. Jag har trappat upp med färgglad "scarves".

Skrattandet är småsvårt. Jag ler ganska mycket både mot andra och för mig själv och det är kul, för man blir på bättre humör. Fast skratt från magen kommer oftast ur sociala sammanhang. Jag kommer upp i fem om dagen, men jag tror nog att alla har varit tillsammans med någon.

Att inte läsa kvällstidningarna var oväntat svårt. Jag har inte själv klickat mig in på hemsidorna, men bara på väg till jobbet går jag förbi säkert fyra (x2 då) löpsedlar. Kvällstidningarna kommer tydligen ut före halv åtta. Idag kom jag på mig själv med att, av ren slentrian, läsa rubriker i tidningen som en tjej mitt emot mig satt och läste på tunnelbanan. Det är som i den där sketchen från Galenskaparna (?) med han som inte kan sluta läsa på mjölkpaket. Det går av bara farten! Därmed är det svårt att hävda sig mot KRIGSRUBRIKER om ANDERS BAGGE som HOSTAR BLOD av SVININFLUENSAN. Hade inte IDOLJURYN TRÄNGT sig i kön till VACCINATIONEN?

Puss på den 23 november

Vecka fyrtioåtta

Min ut-i-dagsljus-dag regnade bort, men jag strök en gigantisk strykhög framför vardagsrumsfönstret till discomusik, sedan möblerade jag om och städade samtidigt, tvättade en maskin tvätt, grillade kyckling och diskade. Matlådan är klar till imorgon.

Det utvärderar jag som en ovanligt bra söndag. Uppmuntrad av dagen har jag kommit fram till följande må-bra-grejer inför årets sista novembervecka: börja läsa SvD:s och DN:s nyhetssidor istället för två andra som jag brukar ögna igenom. Ha mer och starkare läppstift varje dag den här veckan. Skratta högt minst fem gånger per dag - kommer det inte av sig självt får jag titta på roliga klipp eller nåt.

Jag rapporterar hur det går. Tre mål är lagom tycker jag.

Message from the dark side

Mitt senaste inlägg hette visserligen R.I.P. men det avsåg Michael inte Moster Baba. Jag är här på söndagmorgonen för att säga er att jag är återuppstånden från andra bloggar och Facebook.

November 2009 kan ha varit den jobbigaste, mörkaste och mest energidränerade av alla novembrar jag upplevt (41 sycken). I Stockholm hade vi tydligen 1½ soltimme förra veckan...men igår sken solen i flera timmar. Nu på morgonen gjorde den det också, fast den har gått i moln igen. Då får man ta plan b, som är att åtminstone vara tacksam för dagsljuset. Enligt min almanacka gick solen upp 8.01 idag och den ska gå ner 15.06. Då är detta i Stockholm. I Kiruna gick solen upp 9.30 och den går ner igen 13.20.

Så - av med datorn, ut i dagsljuset!

R.I.P.

Jag har snyftat mig igenom Michael Jacksons minnesceremoni ikväll. Den fyllde mig med så många olika känslor. Vilket amerikanskt jippo, men ändå inte så svulstigt som jag kanske hade trott. Vilka fina ord alla sa nu när han inte finns här för att höra dem, men vad mycket känslor de visade. Allt han gjorde för barn, hur sorglig hans egen barndom antagligen var (fast det vet man ju inte) och tankarna går till pedofilanklagelserna (som man inte heller vet nåt om). Är det han i guldkistan? Hur ska det gå för hans barn?

Men framför allt tänker jag: lilla lilla Michael. Sov gott. Hoppas du fått frid.

Det kunde man väl vänta sig

Det finns nästan inget mer irriterande än teknik som strular, där tror jag nog att jag klargjort min ståndpunkt mer än en gång. I sådana stunder får man vara glad om felmeddelandena åtminstone är lustiga:

Ett oväntat fel har inträffat

eller

ETT FEL HAR UPPSTÅTT

Om du tycker att innebörden i meddelandet är oklar kan du kontakta Internetsupport - KLICKA HÄR!

Släkten är värst

"Företaget statades 1943 av två bröder Sven och Sten. 1983 övertogs företaget av Stellan, son till Sven. Nu drivs företaget av Stellans söner, Axel och hans tvillingbröder Sven & Sten."

Ovanstående är ett citat från en hemsida. Jag har läst det om och om igen, men kan inte få till det. Jag kan inte ens hitta det eventuella syftningsfel som gör texten obegriplig. För att göra förvirringen än större var det en kvinna som svarade i telefon och sa att hon hade lämnat över företaget till sina söner...

Prosit

Om man hickar, nyser, gäspar, rapar och fiser samtidigt så dör man.

Det sa min kusin igår mitt i en våldsam och långdragen hickattack. Jag undrar om det ens är möjligt, om det har hänt någon gång, hur det annars är vetenskapligt belagt och om det kommer från samma källa som "om vinden vänder blir du sån".

Grönt är skönt

Nu har det regnat ungefär en månadsdos på en vecka. Allting är fuktigt. Handskar och halsduk åker på. Fester som hade kunnat hållas på pooldäck och i partytält får hållas inomhus. Ingen är på allvar förvånad, för på fredag är det midsommarafton.

Men om man ska se det från den ljusa sidan så tror jag aldrig det har varit så här grönt och frodigt förut. Ibland, om maj varit varm, slokar träden och gräsmattorna är torra. Nu ser träden ut som färsk broccoli. Det är bulligt och grönskande och ombonat härligt. Tur det, för det är det enda som får mig att komma ihåg att det inte är höst.

Panik i butik

Fredag för den relativt nyblivna arbetstagerskan. Jag slank in på Systembolaget mellan jobbet och soffan.

På grinden in satt en lapp att kortläsaren hade lite problem och att de helst tog kontanter. Jag blev så ställd att jag fastnade i grind två. Kontanter?! Jag betalar jämt med kortet. Om jag vet att jag behöver kontanter så tar jag ut en hundring extra när jag handlar på ICA.

Jag fick upp plånboken och inventerade dess innehåll. Tänka sig att jag hade tre tjugor och en guldpeng. Ännu ett tag finns konkreta mynt och sedlar kvar, även om det snart är ute med 50-öringarna.

Läpparnas bekännelse

Det enda jag egentligen behöver för mina läppar är Eight Hour Cream, men den har två nackdelar: man måste använda fingrarna för att smörja på den och tuben, även den lilla storleken, är otymplig att ha med sig.

Ibland köper jag försvarets hudsalva. Den är bra och funkar om man måste steka någonting har jag hört, men den har två nackdelar: den blir mosig om man har den i fickan och locken spricker alltid och känns ohygieniska.

Förra veckan var jag på apoteket och skulle välja ut ett nytt cerat. De hade en så där tio sorter och jag kan aldrig minnas vilka jag har provat och utvärderat som för mycket hinna, eller försvinner direkt eller smakar illa. Till slut tog jag apotekets eget Apoliva-cerat för 16 spänn. Det var tur att det inte kostade mer, kan jag säga, för det kan mycket väl vara det sämsta cerat med den äckligaste smak jag någonsin haft.

Jag minns fortfarande ett saligt lypsyl som dog smältdöden i ett par termobrallor i ett torkskåp på fritids ca 1978. Min komplicerade relation till cerat började tidigt.

Rutans år 2009

För några veckor sedan satt jag med två kompisar på Grodan på Grev Turegatan. Vi började att skoja om de quiltade jackor som många bär på Östermalm. Men se, det skulle vi inte ha gjort. Tiden efter såg vi dem överallt, i alla stadsdelar, på människor i alla åldrar. Jackorna, som utstrålar lantliv och stall och får mig att tänka på prins Charles marknadsförs bland annat av Barbour. Jag ser dem oftast i marinblått eller militärgrönt.

Och nu, fast jag fortfarande ser dessa jackor överallt, är det dags för nästa trend. Jag såg dem först i söndags och sedan dess har det varit några varje dag. Kom inte och säg att båda dessa plagg är klassiker. De är också trend - här och nu - och nu har jag lurat också era hjärnor till att börja se dem. Kul!

Smoking generation

Jag har börjat på mitt nya jobb. Det är mycket nytt och en sak som är ny för mig är att det är så många som röker. Genast sätter min spanarhjärna igång att se - och tyvärr även känna lukten av - rökare. Det är som en komplott!

När jag väntar på tunnelbanan står folk och röker och det är ute, men ändå inne, på Gullmarsplan till exempel. Värst är när de röker ända tills dörrarna öppnar och sedan slänger en brinnande fimp på perrongen eller ner på spåret. Dessutom tar de med sig ett litet sunkigt moln in i vagnen.

Föräldrar röker med ena handen och håller sitt barn eller drar en barnvagn med den andra. Både mammor och pappor.

Jag lyckas ideligen hamna bakom folk som precis tänder en cigarett eller som en tjej som jag inte lyckades gå om. Hon gick med en brinnande cigarett lite chict mellan fingarna, men jag såg henne aldrig ta några bloss.

Det är väl årstiden som gör det enklare för rökarna. De måste känna sig huttriga och jagade på vintern. Uteserveringarna får dem antagligen att känna sig som i gamla tider. Men jag tycker det är bra att 73% av svenskarna är positiva till rökförbud även där. Vill de inte sluta för min skull så kan de väl åtminstone fatta att det är ohälsosamt, snuskigt och dyrt för dem själva!

501

Nummerplåtsspaningarna behöver inte upphöra bara för att jag är klar... Min pappa förser mig med material. Han har hela tiden jobbat från båda håll - från 001 uppåt och från 999 nedåt. Lite mer avancerat för minnet, men han har ett block i bilen där han skriver upp vad han är på. Det har hela tiden gått bättre på nervägen.

Det lustiga är att nu mot slutet av min jakt har han närmat sig ett möte på mitten mellan upp- och nedgång. Han menade rent av att han skulle vinna över mig om han mötte sig själv innan jag tog 999. Inte för att jag höll med och som vi alla vet hann jag ju till 999 innan vi ens behövde ta den diskussionen.

Det ännu lustigare (särskilt med tanke på att han hela tiden hittat fler bilar på nervägen) är att jag i fredags fick ett sms: "501", vilket innebär att han mötte sig själv precis på mitten. Det är nummerplåtssammanträffandehumor det!

Lördagsskörden i bild

The End

Jag jagade 994 några fruktlösa dagar. Gick extrapromenader på okända gator. Den 994 som jag sedan tog var en som susade förbi medan jag slängde ett papper i en papperskorg.

995 tog jag när jag var ute och majade i Tyresö, eftersom den där röda 995:an som jag sett försvann lika plötsligt som den dök upp.

Redan på fredagkvällen gick jag en extrapromenad för att plocka en av de två 996:or jag "visste". Helt i onödan annat än ur motionssynpunkt... På lördagen hade jag bättre tur. Jag visste en 996 längre bort och den var snällt hemma när jag tog min morgonpromenad och sedan tog jag 997 på väg till en kompis och 998 på väg ut på Djurgården. Alla stod stilla, så jag kunde fota dem, men inte en enda av dem var de bilar jag "visste" fanns.

Idag - måndagen den 4 maj, ca 14,08 - tog jag 999. Det känns riktigt skönt och jag törs lova att jag inte ska börja om.

De sista sex

Det roligaste med nummerplåtarna, min "platespottinghobby", since 2003, har varit tillfälligheterna. De gånger jag bara sett en bil på en hel väg och det är den jag ska ha. När jag ibland har känt mig som om allt varit riggat och någon har ställt dit den bil jag behöver.

Jag räknar med att bli klar vilken dag som helst. Det är bara det att nu "vet" jag var resten av bilarna "bor" och man kan tycka att det vore enkelt att bara gå och plocka dem. Då står de inte där de ska.

I fredags hittade jag 990, som brukar stå på min gata. Det gjorde den nu också, men längre bort än vad den "skulle". Senare på dagen plockade jag genom en extra promenad 991 och 992. Det var bara det att jag hade räknat med att ta 993 och 994 också. På väg till den gata där 993 brukar stå fick jag se 995, en röd rackare som jag inte sett förut. Jag insåg då att jag efter att ha tagit 993 skulle kunna få även 994, 995 och kanske att 996 skulle stå där den brukade. Då stod 993 inte där den "skulle". På lördagens morgonpromenad gick jag den vägen igen. Ingen 993. Jag visste en till, som åtminstone på vardagar, brukar stå på en annan gata. Jag gick dit förgäves. Retsamt nog körde en 994 förbi på vägen dit... På kvällen igår stod jag och väntade på min kompis i korsningen Hötorget/Kungsgatan. Det kom rätt många bilar. Jag såg två stycken 992:or, men det hjälpte ju inte. Min kompis kom och vi skulle gå över gatan. Då kom 993 rullande förbi!

Trots de två 993:or jag trodde mig ha koll på, blev det alltså en okänd som jag räknade. Ett klassiskt fenomen. 994 "bor" på min gata, så på morgonens promenad skulle jag ta den och hela vägen upp till 998. Så var planen, men den lilla krumeluren är tydligen bortrest över helgen. Vill det sig riktigt illa så kommer den hem lagom till att den röda 995:an visar sig bara ha varit här över helgen.

Vad kan man lära av det här, då? Som vanligt - om man vill någonting för mycket så knyter det sig.

Ur roll

Igår var det Skärtorsdag. Jag passerade genom en galleria i stan när jag bakom mig fick höra en kvinna prata högt och ganska argt i mobiltelefon. Nyfiken av naturen tittade jag över axeln för att få se en vuxen kvinna i påskkärringutstyrsel. Bilden blev genast så mycket roligare.

Idag pratade jag med lillasyrran. Hon, Busen och Snubben hade gått påskparad igår tillsammans med en kompis till syrran. Kompisen hade puttat på syrran och gjort henne uppmärksam på två vuxna påskkärringar som hade rökpaus på illa vald plats.

Jag har uppenbarligen scennärvaro i ryggmärgen sedan mina år inom amatörteatern. Inte gå ur roll!

Jag har precis läst en besynnerlig bok av Chuck Palahniuk (Fight Club). Den här hette Choke. Huvudpersonen i boken jobbar i en 1700-talsby för turister. Om de går ur roll på jobbet, eller är otidstypiska - tuggar tuggummi, pratar i mobiltelefon eller har en stämpel från ett disco på handen - så får de som straff sitta i stocken! Fast vi kan ju inte gärna bränna påskkärringarna på bål...

Earth Hour

Egentligen skulle jag inte varit hemma ikväll så det hade blivit nästan lite osportsligt att säga att jag var med på att släcka ner mellan 20.30 och 21.30. Nu är det dock ändrade planer och jag blir hemma. Jag tänker sträcka mig ut från balkongen, så jag ser nedsläckningen av Globen (nej, jag tänker inte använda det nya löjliga namnet). Efter det ska jag tända stearinljus, men inte fler än jag behöver eftersom det inte heller är bra för isbjörnarna. Efter det får vi väl se om jag kan läsa eller bara tänka i 60 minuter.

Jag blev nästan besviken när jag insåg att det inte är samtidigt på hela jorden. Det är för att jag tycker om kraften i den globala och kollektiva känslan. Om alla drar sitt strå till stacken så gör det skillnad och vi gör det tillsammans, bara på lite olika tider på samma dygn.

Mars 2009

Den här våren eller vintern...eller vårvintern alltså! Aprilväder i mars. För två veckor sedan hade vi mycket snö, sedan platta, gula gräsmattor och krokusknoppar och i morse snö igen. Fåglarna kvittrar åtminstone tappert och litar på sin inbyggda känsla för att våren är här.

Mars 2009 ackompanjerar skrämmande väl mitt läge på arbetsmarknaden. Jag hittar intressanta tjänster som skulle passa mig och söker, väntar förhoppningsfullt, får någon gång komma på intervju. Så vaknar jag en morgon och har fått tre mail med den ungefärliga innebörden "tack för visat intresse, men den av de 400 sökande vi valde var inte du". De flesta har inte tid att svara ens. Så börjar det om igen. Snön lägger sig över mig och mitt CV.

Jag får byta taktik, som jag gör med mars 2009. Jag kan välja att lyssna på småfåglarna och krafsa fram krokusarna igen. Då ska jag väl kunna krafsa fram ett sommarjobb någonstans.

Lyftkranarna dansar igen

Idag har jag lärt mig att inte bara lyftkran utan också trana heter crane på engelska! Det löjliga är att jag vet att trana heter Grus grus på latin, men att jag aldrig reflekterat över vad det heter på engelska.

Man lär så länge man har elever, brukade jag säga, men det här var faktiskt en statusrad på Facebooks förtjänst.

Nya gamla grejer

Man ska inte underskatta glädjen i att få köpa någonting nytt ibland.

Igår var jag på second hand-jakt efter en klänning till en "klädsel: kavaj"-fest. Jag hittade ingen, men däremot två andra plagg. Det första var en topp i stark fuchsia med paljetter runt halsringningen och trekvartsärm. Först lät jag den hänga, fast jag kände direkt att det var en finare sorts viskostrikå och den verkade helt oanvänd. Jag tyckte färgen var lite fel för mig.

Jag vandrade vidare och trodde inte mina ögon när jag stod framför exakt den typen av knickersjeans (vadlånga, något baggy, detaljsömmar och knappar på vaden) som jag är sugen på att ha till sommaren och som är snygga att dansa i. De såg också ut att vara oanvända och var av märket Bon´A Parte, vars katalog jag beställer ur ibland (danskt naturligtvis). 60:-!!!

In i provhytten tog jag dessutom med mig ett par andra jeans, mörka av märket Bläck, och fuchsiatoppen. Jeansen satt skitsnyggt på benen, men eftersom det var herrmodell gick de inte runt mina kvinnliga höfter. Smällar man kan ta när de andra två plaggen satt perfekt! Totalsumma 130:-

Jag vet ju att second hand är bra, men jag har liksom aldrig tagit mig tid att bläddra runt bland plaggen och ibland luktar det lite sunkigt. Det här är definitivt min nya grej. Tid har jag ju och i onsdags hade jag precis sålt två konstböcker för 120:-.

Ur en arbetssökandes torsdagsagenda

- Plocka 954. Bara en liten omväg i solen.

- Köpa strumpbyxor.

- Kolla second hand efter finklänning till kommande fest.

- Lämna böcker på biblioteket och låna några nya.

- Bli bjuden på en öl av före detta arbetskamrat.

- Dansa.

Total summa 90 kronor om jag ej hittar klänning.

Lift

The only way is up! Visst låter det dessutom trevligare med en uppfärd än att bara åka "UPP" eller "NED" eller kommendera "HIT". En uppegupptäcksfärd skulle sitta fint idag.

Nödsituation

Nu när jag är så här ekonomiskt begränsad så händer fantastiska saker.

Mina vänner bjuder på en latte här och ett glas vin där. En vän har bjudit mig på en heldag på Yasuragi Hasseludden. Hon hade presentkort och valde att ta med mig, vilket skulle känts lyxigt vilken dag som helst men extra mycket nu. Min bästis var här en kväll och hade tio lila tulpaner bakom ryggen när hon kom, för hon tänkte att jag inte unnade mig det med min budget trots att jag älskar tulpaner. Jag har käkat flera gånger hos min granne och sett på hennes filmer och bara en gång har jag haft med mig vin (som hon inte ens drack så mycket av). Igår var jag på söndagsmysmiddag hos en gammal kollega och hennes man och på torsdag ska en annan gammal kollega och jag ta en öl eller två, på hans bekostnad. Så där håller det på.

Jag kan tänka att jag har en hel del att bjuda igen när jag får pengar igen.
Eller så kan jag tänka att jag har goda vänner, som ställer upp i nöden.

Så tråkigt att klockorna stannar

Jag är sjuk! Det är ju inte så ofta så jag tycker alltid extra synd om mig när jag blir det. Det som började som heshet, nysningar och nästäppa gick trots fyra dagars vila över i feber och halsfluss. Nu har jag fått Kåvepenin i alla fall. Det är lustigt vad det smakar barndom (minns när jag var 9-10 år och det gick åt ett halvt filpaket innan jag äntligen fick svalt dem).

Hur som helst så är det värsta att det är så tråååkigt att vara sjuk. Tråkigt så klockorna stannar. Jag tappar tidsuppfattningen när jag sover lite här och ser konstiga tv-serier lite där. Igår morse vaknade jag med feber och vinglade huttrande ut i köket efter Panodil. Jag slängde ett öga på köksklockan för att se om jag vaknat tidigt eller sent. Hon var tjugofem över två! För en kort stund hann jag tänka att jag i mina feberyror faktiskt sovit bort hela måndagen, men sedan såg jag hur sekundvisaren spasmiskt stod och högg på fem sekunder i och förstod att den stannat.

Slutlattat?

Jag har ännu inte betalat mer än 32 kronor för en latte på ett fik. Där går min smärtgräns, när ett halvkilo bryggkaffe kostar lika mycket (nästan ett helt kilo om det är extrapris). För några veckor sedan var jag på Coffehouse by George vid Odenplan. Jag blev bjuden på en latte, vilket var tur eftersom de tog 37 spänn! Igår var jag bara inne och vände på Coffehouse by George i NK-huset. De tog 39 kronor för en latte och 110 för en bakad potatis med räkor, som min kompis ville ha. Då gjorde vi det enda rätta och avbröt beställningen och gick. Som min kompis sa: "Det är inte okej."

Hur funkar den där franchisegrejen egentligen? Får samma kedja ha vilka priser de vill?

Att rätta mun efter a-kassan

Jag är en fattigråtta nu för tiden. Det ekar sorgligt tomt i kylskåpet. Allt som kan betraktas som onödigt förblir oersatt när det är slut. Således har jag ingen smörgåsgurka, ingen lingonsylt och ingen saft. Ketchupen tog slut häromdan och honungen också, precis lagom tills jag behövde den för att lindra begynnande förkylningssymtom.

Kläder har jag inte heller köpt på ett halvår eller mer. Att alla mina t-shirts och strumpor ser grådassiga och slitna ut lyckas jag än så länge bortförklara med att allas strumpor ser ut så i vårens obarmhärtiga ljus.

Mat och kläder måste jag ha, men något som jag brukar kosta på mig för att må bra är tjänster i form av kiropraktorbesök och fotvård. Det har varit uteslutet att få in det i budgeten nu. Behovet av kiropraktorn försvann i och för sig i samma stund jag slutade mitt förra jobb, men fotvårdsbehovet är större än nånsin. Idag ska jag gå på fotvårdsbehandling, pedikyr och vad- och underbensmassage! Jag har fått 50% rabatt genom ett erbjudande. Snacka om att det känns lyxigt. Jag har inte varit sedan i mars.

Baba Alling Glans

Jag är ju i allmänhet förtjust i långa killar, men det finns en sak som smäller högre än höjd över havet. I själva verket finns det en hel rad saker, men den jag tänker på nu är humor.

Därför vill jag härmed tillkännage två killar som har dispens om andan faller på (jag tror de är upptagna nämligen): Det är Morgan Alling och Johan Glans. Jag tycker att de verkar helmysiga båda två.

Min hjärna och jag

Jag upphör aldrig över att förvånas över min hjärna och dess selektiva seende.

Efter att ha läst hittills åtta böcker i Alexander McCall Smiths serie om Damernas detektivbyrå samt en i serien om Filosofiska söndagsklubben har jag nu lånat tre stycken i serien om Professor Dr von Igelfeld. Jag satt och drack en kopp kaffe och läste i "Portugisiska oregelbundna verb" som den första boken heter och på sidan 43 dyker en professor J. G. K. L. Singh från Chandighar upp.

Knappt hade jag sett ordet "Chandighar" förrän det började bläddra i arkiven uppe på hjärnkontoret och jag visste att jag hade läst någonstans om denna plats tidigare idag, men aldrig tidigare före det. Ibland - om det är ett ansikte som ska placeras kan jag få bläddra länge i mina imaginära arkiv. Nu visste jag direkt att det varit i DN. Ett under bara det, eftersom jag i princip bara bläddrat rakt igenom den. Efter ytterligare en genombläddring hittade jag bildtexten som levererat informationen tidigare under dagen. Jag läste inte ens Dan Jönssons krönika. Jag såg bilden och läste bildtexten "Mats Eriksson skildrar den indiska idealstaden Chandigarh, här 'The high court, Chandigarh', 2003".

Datumparkering

Om jag inte visste att det är datumparkering på min gata skulle jag kanske ha trott att vi haft en hel armada av marsianer här inatt. Mycket väluppfostrade marsianer, vill säga, som satt sig in i hur det parkeras här på Tellus.

Trots den bilfria gatan har jag håvat in 935, 936 och 937 idag. Känns oerhört bra!

Du är inte ensam i kollektivtrafiken

Jag förväntar mig inte att alla människor ska vara väluppfostrade. Men vad hände med sunt förnuft, vanligt hyfs och hänsyn? Det kryllar av egon, stora som fyra säten på tunnelbanan.

Idag har varit en embarmligt mörk dag. Det är jag den första att skriva under på - men så sitter jag heller inte och vrålgäspar utan att hålla för munnen så personen en meter framför får en titt på vad jag åt till frukost och kanske även lite härlig utandningsluft på köpet!!! Vad är det med folk? Nyser, hostar och gäspar gör man bortvänd eller med förhållen mun. Det lär man ju småbarn. Eller...?

Och vad är det med spottande? Vad är det som driver människor till att sitta på en bänk vid en busshållplats och loska så att det är helt blött och slemmigt på marken (isfläck kan det bli den här årstiden). I min värld är det otroligt nonchalant att spotta inomhus och dit räknar jag faktiskt kaklat golv innanför tunnelbanespärrarna. Är det okej så länge nån annan städar?

Värst just nu är ändå det som jag vill kalla den nya tidens bergsprängare. För 20 år sedan kom de med värsta kassettdäcket på axeln och full kräm. Nu räcker det med en mobiltelefon och några mp3-filer för att störa en hel tunnelbanevagn. Jag tänkte skriva att tonåringar är värst, men efter att ha åkt tvärbana med nån minaretliknande sång på högsta volym är jag beredd att ändra mig.

Tre är, som bekant, en spaning. Adjö!

Årsstämmor

Jag var på årsstämma i bostadsrättsföreningen igår. Jag kände ett kollektivistiskt och demokratiskt ansvar. Dessutom ville jag se om samlingslokalen eventuellt skulle kunna hålla måttet för en rackabajsarns 40-årsfest vad det lider.

Det började klockan 19.00 och när jag kom sa jag att jag måste gå senast 20.30 (salsa). Ja, då skulle vi vara klara. "Inte mer än en timme.".

Årsstämmor är grymt tråkiga, men ganska roliga på ett knastertorrt sätt. Början gick jättebra. Han som höll i stämman var nån extern snubbe som körde järnet, men sedan kom vi till årsberättelser, balansräkningar och noter, alltsammans förevisat med en projektor men pyttelitet så man inte såg siffrorna. Och sedan visade sig att många av de här grannarna jag har, men aldrig ser röken av, hade en och annan fråga eller observation.

När jag tassade ut (med min prassligaste vinterjacka) hade de bara hunnit till "beslut om fastställande av resultat- och balansräkning", vilket var punkt "j" av "a-t".

Och snart kommer årsmöte med kören. Då förvandlas mina trevliga körkamrater och fram kryper alla pensionerade akademiker och före detta ordförande i olika styrelser fram, för att inte tala om körmedlemmarna som varit med sedan körens grundande. Man kan inte säga pip med mindre än att det ska bläddras i stadgar och säger man mer än pip så blir man invald i styrelsen. Slutsats: silvertejpen på när det stadgeenligt utlyses om årsmöte.

Sjuttio to go!

I år kommer jag att bli klar med mitt nummerplåtssparande, det törs jag lova. Jag ska inte börja om, det lovar jag också. Jag behöver lägga min blick och energi på annat håll. Nu ser jag fram emot den dag då jag kommer till 999. Eftersom jag fortfarande är arbetssökande har jag övervägt att eventuellt besöka en eller annan större parkeringsplats. Trots att jag tycker att det är fusk skulle processen kunna påskyndas något. Det är smutstorr januari och många skyltar ser ut så här:

Numret är fingerat och har ingenting att göra med numren i blogginlägget.

Å andra sidan har jag overkligt flyt nu: 924 igår (på min gata), 925 och 926 igår (på Sveavägen), 927 på syrrans gata, två (!) stycken 928 (på samma parkeringsplats när vi skulle hämta Busen på dagis). Anmärkningsvärt är att syrran föraktfullt höjer ett iskallt ögonbryn när jag jublar över det fantastiska i att se två 928:or så nära varandra. Hon är för ung att vara så ironisk. Dessutom samlar hon själv på rådjur!

Idag tog jag 929 på solpromenad med ögonvittne.

Tio år

1999 kan kännas som alldeles nyss eller ganska länge sedan. Eftersom det är tio år sedan roade jag mig med att läsa min gamla kalender från det året (vad ska jag säga - det är alldeles för många mellandagar).

1999 var året då jag hade min första hemdator via jobbet och internet med modem. Jag har på ett ställe gjort en anteckning om hur fantastisk informationstekniken var när jag kunde skicka ett dokument via e-mail. Jag gav också efter och skaffade slutligen ett kontantkort till mobiltelefon och satte i syrrans avlagda Philips fizz (med utdragbar antenn) och var jätteorolig att någon skulle ringa medan jag satt på pendeltåget, för jag tyckte det var oerhört pinsamt. Jag visste inte hur jag skulle öppna ett sms som jag fick på min 30-årsdag.

Det hände rätt ofta att jag somnade framför tv:n med linserna i och fick gå upp och försöka få loss dem från ögonvitorna. Det skulle dröja fem år tills jag lasrade dem.

Det jag ägnade fritiden åt var teatern ute i Haninge. Jag hade ingen aning om att det var så ofta. Jag bodde i princip där ute av kalendern att döma. Så gick jag på långa promenader med Prinsessmamman, som då för tiden bodde nästan granne.

Jag ringde farmor ibland och hon mig. Sedan försvann hon gradvis ur mitt liv och dog i juni förra året.

Vår älskade hund fick somna efter att ha varit riktigt dålig. Han blev nästan 15 år.

Jag var på en föreläsning med Aidan Chambers, som för alltid skulle förändra mitt sätt att se på läsning och böcker. På hösten hoppade jag av teatern, men började sluka böcker på ett sätt som jag inte gjort sedan jag var tonåring.

Jag gick en illustrationskurs på Folkuniversitetet, åkte Fritt fall mot bättre vetande, fick tvätta alla kläder om jag varit ute en kväll eftersom de stank av cigarettrök, var på tvåveckors chartersemester på Zakynthos, magnetröntgade ett knä och en fot på Sophiahemmet, hade järnbrist med bara snäppet bättre värden än i år och sade upp mig från en skola för att bli värvad av en annan.

På julafton spelade vi TP Millennium. Mamma var inte med, men satt i rummet intill och ropade: "Det kan jag!" och "Gud, vad enkelt!". Julafton 2008 spelade vi Rappakalja. Ett tips inför julen 2009 eftersom hon inte kunde ett enda svar :)

Bokbokslut 2008

Dags att sammanfatta 2008 års lästa böcker. Listan omfattar de skönlitterära böcker jag läst under förra året och innehåller 28 titlar, precis som 2007!

- Av dessa 28 är endast åtta deckare. Förra året var det hälften och jag tyckte att det lät lite för att vara jag. Däremot har jag läst sex fantasyböcker i år och det är mycket.
- Det totala antalet författare uppgår till 17. Tre vardera av Terry Pratchett, J. K. Rowling, Connelly och McCall Smith, två vardera av Paulo Coelho, Isabel Allende och Läckberg. Man kan se tydliga trender i mina försök att läsa ut serier/läsa allt av vissa författare.
- I januari läste jag tre böcker.
- I mars läste jag en bok. Den var i och för sig bra.
- I april läste jag sju böcker. Detta var min mesta fantasy-månad, Pratchett och sträckläsning av de tre sista Harry Potter-böckerna, som jag ville ha läst innan någon glappade om slutet.
- I maj läste jag tre böcker.
- I juli läste jag fyra böcker.
- I den åttonde månaden läste jag åtta böcker. Ett tydligt tecken på mina nya rutiner i tillvaron som arbetslös. Jag gick till biblioteket varje måndag och lånade sjudagarslån, bevakade ”inkommet idag-vagnen” som en uggla och lånade dvd-filmer.
- I november läste jag två böcker.
- Jag läste alltså inte en enda bok under fem av årets månader! Lite anmärkningsvärt, men bevisar väl att jag är en periodare av rang. Jag formulerade också ett livsavgörande beslut under våren, vilket tog ansenlig energi. Dessutom bokför jag endast skönlitteratur. Jag har kanske läst lika många andra böcker.

Årets bästa: Vindarnas ö av Elisabeth Nemert
Rolig titel - tråkig bok: Kåta renar begår inte självmord
Ny bekantskap: Michael Connelly – Harry Boschs fader – skapar en ny huvudrollsinnehavare som jag inte vet om jag gillar. (I lagens limo)
Ny serie av gammal författare: Filosofiska söndagsklubben var inget för mig. Jag håller mig till Damernas Detektivbyrå.
Svårast att lägga ifrån sig: Harry Potter
Intresse efter tv-dokumentär i kombination med intresse för Chile (salsa, spanska): Isabel Allende
Gavs (äntligen) en chans: Pratchett, efter ivrig lobbying från Tina.
Gavs en ny chans: Paulo Coelho (jag gillade honom bättre nu än då)