Min första Joyce Carol Oates

En sommar för länge sedan misslyckades jag med att ta mig igenom Blonde av Joyce Carol Oates och jag har inte försökt läsa något mer av henne förrän nu - men det var sannerligen värt väntan. Det är Änkans bok som jag precis läst ut.

När jag lånade hem boken hade jag inte fattat att "Änkan" var Joyce själv. Hennes man Ray dör efter 47 års äktenskap och boken är en sorts minnesbok över deras äktenskap och samtidigt en beskrivning av hennes eget sorgearbete under de första månaderna efter hennes makes bortgång.

Det låter dystert, men den här boken kommer att bli anledningen till att jag läser mer av henne. Hon skriver så fint om de turbulenta känslorna. Hon svingas mellan overklighetskänslor och vardagsbestyr. Hon försöker behålla förståndet samtidigt som hon i kursiv stil talar om sin nya roll Änkan i tredje person. Hon är arg, ledsen, förvirrad och räknar ibland sina tabletter som hon skulle kunna ta alla på en gång om det blir för illa. Jag, som har så nära till tårar, grät inte en enda gång. Det är en riktigt fin skildring av förlust, att hitta mening igen, att ta hjälp av dem som finns omkring oss och att lita till sin egen styrka.