Dans & litteratur

I torsdags natt, när jag kom hem från salsan, läste jag ut Huvudjägarna av Jo Nesbø. Den är fristående, så man behöver inte vara bekant med hans figur Harry Hole. Boken är en kriminalroman åt actionhållet. Den var spännande, oväntat rolig och hade bra driv. Dock blir jag inte riktigt klok på alla detaljer och planteringar och sådana störande saker kan krulla till det i hjärnan och drar ner helheten. Jag måste se filmen, vilket jag i det här fallet blir sugen på (i motsats till Mannen under trappan).

I kväll, efter dubbelpass zumba+magdans, läste jag ut Fyrmästarens dotter av Ann Rosman. Det är en pusseldeckare av typen som jag gillar och det har redan kommit fler delar. Den driver fort framåt och jag har chans att vara lite före kriminalpolis Karin Adler. Karin, liksom alla andra personer är sympatiskt beskrivna. Om de inte är osympatiska förstås. Det förekommer sådana. Jag får Camilla Läckbergvibbar av deckarstilen och Viveca Lärnvibbar av personbeskrivningarna och det gifte ihop sig bra.

Jag skriver inte så mycket om innehållet märker jag, men jag är bara rädd att göra en "spoiler". Kanske är det ett tecken på att det är driv, spänning, humor, personbeskrivningar, stil och språk som är viktigast för mig. Ärligt talat - efter ett tag kommer man inte ihåg vad den handlade om eller vem som var mördaren, men man vet om man vill läsa fler för att man gillade författaren.