Här är han i
famnen på mig på min studentdag (obs! 80-tal):Min minsta lillasyster har gjort det "mysigt" för honom, med fransgardin, hundchoklad och gosedjur, men jag tycker mest han ser besvärad ut:
Han blev nästan 15 år och sörjdes som en familjemedlem. Nu skriver jag inget mer för då börjar jag lipa.
9 kommentarer:
Inte "som en" familjemedlem, Klart han var en i familjen!!
Håller med föregående "talare". Självklar var han en kär familjemedlem!
Det gör så otroligt ont när någon går bort. Har fortfarande ett fotoalbum jag inte öppnar, trots det gått 10 år, men där är massor med foto på två av mina kattälsklingar, som inte finns längre!
Förlåt! Självklart menar jag en i familjen.
Jag kan titta på bilder av vår lille gubbe och minnas det roliga och speciella. Han har varit borta i 8 år nu.
Han är inte alls besvärad på sista bilden, han har ju Nalle PHUA hos sig...
åh, underbar är han!!! det är fem-sex år sen vi hade vovve, och jag har fortfarande foton på honom i min filofax och på kylskåpet - han hör till liksom...
Just det, Soffi! Men Nalle Phua sitter ju på taket.
Du ångrar dig inte om du skaffar en Westie, Sara!
Jag ska säga dig att han kröp in i buren just för att jag dekorerad den så fint! Du vet ju själv hur viktigt det är med "rätt" inredning,..;)
Underbar!
Men jag fick ju sitta här och minnas min egen hund som blev 15 år. Jag fick honom när jag var 11år. Familjemedlem, javisst!
Okej, Evaj, if you say so...
En liten tant: 15 år är en lång tid att ha en familjemedlem, som sedan inte finns mer.
Skicka en kommentar