Jag vill också vara pensionär

Jag har bara varit drygt ett år på nya jobbet, men har redan varit med och tackat av två pensionärer och fler är det på gång. Då kommer andra pensionärer och är med. Sist hade vi en hel fyrsitssoffa full, som satt och skröt om resor och möjligheten att göra lite vad som faller dem in. Ofta har de äppelkaka med sig och utstrålar lugn och frid.

Båda mina föräldrar är pensionärer nu. Idag ringde jag dem 14:45. Då kunde de inte riktigt prata för de satt på restaurang. Och åt lunch. Innan dess hade de varit på utflykt i nya bilen, hälsat på pappas bror (som är pensionär en dag i veckan), åkt lite ärenden. Pappa har börjat i manskör och blivit disktriktsdomare i golf, mamma plöjer böcker i Akademibokhandelns Låna & Läs-klubb och ibland åker de på föreställningar på Göteborgsoperan. I alla fall pappa brukar ta sovmorgon så man inte törs ringa på morgnarna. Då löser mamma korsord och kokar kaffe. Precis det livet jag vill leva. Och så tillhör man en generation som inte alls säkert kan gå i pension vid 65.

Oomkullrunkeligt

Det finns ord och så finns det ovanliga ord. Oomkullrunkeligt är ett ovanligt roligt ord. Icke desto mindre snubblar jag över detta ord då och då, vilket jag tolkar som att det kittlar fler än mig. Det förekommer i Hjorth och Rosenfeldts Det fördolda, som jag precis avlyssnat som ljudbok. Följaktligen blev det inte jag som behövde ljuda ut det långa och kittlande ordet den här gången, utan skådespelaren Niklas Falk.

Och det vet vi ju alla att runka betyder skaka, ruska, vackla, vicka, gunga. "Han runkade på huvudet."

Tecknade människor

Ibland händer det att jag ser människor som ser ut som förlagan till tecknade figurer.

Jag minns en vikarie på en skola där jag jobbade. Hon var den exakta kopian av illustrationen i en tyskabok. Då och då har jag haft elever, som ser ut som jag tänker mig att Dennis, Kalles kaviar-Kalle eller solstickan-pojken skulle göra om de kom till liv.

Idag har jag sett en man som verkade tecknad av Olof Landström. Jag hade nästan svårt att inte le i munterheten över att stöta på en livs levande (och något tjockare) bror till Farbrorn som inte vill va' stor.

Nästan elva dagar utan Candy Crush Saga

Jag har inte spelat Candy Crush Saga på tio dagar. Idag "får" jag igen och jag har inte spelat idag heller. Det var oväntat lätt att sluta. Batteritiden på både mobilen och paddan har ökat dramatiskt...

Nu tar nästa utmaning vid: att inte falla i allt-eller-inget-fällan och sluta helt, utan hitta en balans där jag spelar ibland när jag behöver förströelse. Det kan vara svårare än det låter. Det är lättare för mig att sluta helt än att spela lagom. Jag är inte så bra på lagom.

Ett Vasalopp i powerwalks

I måndags upplyste RunKeeper mig om att jag hade gått 70,45 km den senaste månaden, varpå tävlingsdjävulen for i mig och började räkna på hur jag skulle disponera resterande marsdagar för att komma upp i ett Vasalopp (9 mil). Lätt!

Jag startade i Berga by måndagen den 3 mars. Jag passerade Mångsbodarna den 11:e och Risberg den 13:e. Evertsberg var jag förbi den 16.e och nådde Oxberg den 20:e. I måndags var jag alltså i Hökberg och efter dagens runda skriver vi 96,43 km, vilket innebär att jag var i mål i Mora redan under gårdagens varv runt Årstaviken. Förmodligen någonstans i trakterna av Gullmarsplan. Nån kransmas syntes tyvärr inte till, för att bekräfta bedriften.

För extra nördpoäng vill jag poängtera att jag petnoga räknat klarat 9 mil på 27 dagar, eftersom jag tydligen latade mig helgen 1-2 mars. Övrig motion i mars, som skulle givit utslag på en stegräknare är fyra piloxingpass á 60 minuter, en buggkväll, en salsakväll samt övrig vardagsmotion.

Boosterhjulet

Tredje dagen och jag har inte saknat Candy Crush Saga alls så mycket som jag trodde jag skulle. Kanske kommer jag att upptäcka att det bara var en dålig ovana. Mina systrar har varit här i helgen, vilket säkert har hjälpt till. De är bättre underhållning och sällskap än ett mobilspel (schyst). När jag tänker efter har de inte kommenterat att jag inte spelade något och jag sa inget för det ska vara min lilla hemlighet tills experimentet är över.

En sak låter jag mig dock göra - jag får gå in en gång om dagen på mobilen respektive paddan och snurra på boosterhjulet. Jag kan inte missa alla fiskar, inslagna, bomber och klubbor som jag får där. Jag kommer att ha tio extrabonusar när jag spelar igen!

Utan Candy Crush Saga i tio dagar - the experiment

Jag tycker att det är trevligt att ha några spel på mobilen, som man kan spela när man väntar på bussen, men eftersom jag känner till mitt tidigare, till besatthet gränsande, intresse för spel som Tetris och olika Bejeweled-varianter så borde jag inte hämtat Candy Crush Saga. Jag vet det nu.

Jag har haft detta spel på mobilen sedan början av juli förra året och har kommit till level 235. När jag skaffade en iPad Mini i höstas hämtade jag genast hem det till den också. Ikonen ligger överst till vänster på skrivbordet. Där har jag kommit till level 168.

Eftersom jag har sjukdomsinsikt har jag bestämt att något måste göras. Vändpunkten kom när jag började räkna på antal timmar (!) varje dag, som går åt till detta spel. Snacka om sockerberoende! Med start idag börjar 10 dagars frivilligt Candy Crush Saga-avhållsamhet.

Jag rekommenderar "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar"

Många gånger har jag blivit mer och mer besviken på böcker ju närmare slutet jag kommit. Det kan vara baksidestexten, som verkar handla om en annan bok än den som den står på baksidan av. Andra gånger verkar hela idén till boken briljant, men förvaltas dåligt. Den vanligaste anledningen till besvikelse är slutet - det kan tappa fart, slängas ihop alltför hastigt, jag lämnas med frågor, det blir helt plötsligt surrealistiskt, eller annat antiklimax.

Nu har jag läst en bok som var precis tvärtom. Först kändes den vagt välbekant, som annan feelgood jag läst. Trevlig, men inget speciellt. Svensk bokmal reser till mer eller mindre avfolkad stad i Iowa för att träffa äldre dam, som hon brevväxlat med. Dam är död vid ankomst och berättelsen börjar. MEN...den växte och jag sträckläste den så klart. 

Det kan vara för att den innehöll böcker, kärlek och människor som blir sedda och har en plats på jorden. Så dagens boktips är: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald.

Januarisammanfattning

2013 läste jag 52 vuxenböcker. Jag läste därutöver pedagogisk litteratur och ett stort antal barn- och ungdomsböcker.

Under 2014 års första månad har jag läst en (1) roman. Å andra sidan har jag genomfört 21 stycken träningspass, piloxing, löpning, salsa, bugg och framför allt promenader.

Av detta kan man dock inte dra några som helst slutsatser.

2010-talets fönstershopping

Igår var jag inne på La Redoutes hemsida. De hade "upp till 70% rabatt + 10% ytterligare fram till söndag". När jag klickat cybershoppingbagen full med 30 saker jag ville ha var summan uppe i 5817 kronor.

Efter en mer nyanserad genomgång av vad jag verkligen kan tänkas behöva (hejdå broderade boots och helsidenklänning) och vad som kändes som bra realisation (mer än 50%) kunde jag checka ut med en slutsumma på 1320 kronor.

Om några dagar hämtar jag kläderna på ICA. Då brukar de vara vacuumförpackade och inte alls se ut som på modellerna och då kan man skicka tillbaka det man inte vill ha och få tillbaka pengarna. Shopping 2014, mina vänner!

Comeback eller insomning

Jag är inne och skriver dit en läst bok i listan. Som det ser ut så varken läser eller skriver jag särskilt mycket, vilket inte är sant. Jag har plöjt fantasy för unga den senaste månaden och gjort ett klent försök att delta i NaNoWriMo (national november writing month).

Just nu håller jag på och bestämmer mig för hur jag ska göra med det här bloggeriet. Det finns olika alternativ:

1. Återuppta i befintligt skick. Skriva regelbundet och göra mer reklam för mig själv.
2. Säga hej då, men låta bloggen ligga kvar på webben.
3. Starta en ny, snygg 2013-versionblogg. Börja om från början, fast ändå fortsätta.
4. Inse att bloggen har slutat vara min kanal. Skriva en bok istället.

Just nu lutar jag åt alternativ 3. Åsikter någon?

Apan Baba

Min mamma myntade en gång begreppet "Alla mörka skönheter har mustasch.". Eftersom min mustasch överlevde fem laserbehandlingar så går jag på mammas linje.

En av sommarens otacksammaste och tråkigaste uppgift är att hålla efter benbehåringen. En rakning håller inte många dygn och måste tajmas in med brun-utan-solandet, så jag inte rakar bort den lilla konstgjorda färg jag har.

Så här sitter jag nu och kollar yr.no om det är idé att raka och smörja benen idag. Det är så man önskar sig tillbaka till stenåldern.

Mitt bästa ljud

Det finns ett ljud som fyller mig med sommarkänsla och frid och det är blåst i lövträd. Särskilt när det kommer en vindpust och liksom vänder alla blad i träd efter träd så ljudet kommer närmare och sveper vidare. Det finns inget störande moment (smaskande, prassel) eller hårt (tryckluftsbussdörrar, skrik, smällar) utan bara milt sus. Om jag blundar så kan jag fortfarande befinna mig på min balkong eller så ligger jag i hängmattan på mormors och morfars stugtomt sommaren 1983.

Ute och cyklar

Igår cyklade jag drygt 23 kilometer, genom hela stan och ut på Djurgårn och hem igen. Det var fantastiskt härligt, särskilt på ditvägen. Det var mer uppför på hemvägen. För någon som är nervös för biltrafiken och cykelbanornas placering på Götgatan var det den perfekta cykelpremiärdagen, eftersom det var folk- och biltomt på grund av midsommarafton. Jag hade hjälm. Jag ser ut som en svart champinjon, men jag är rädd om innehållet i champinjonen.

Jag är ju så vältränad nu (hum hum) så jag har ingen träningsvärk idag. Däremot fick jag en blåsa på insidan av tummen...lite spänd kanske jag ändå var.

Vänta lite nu

Nu har jag gått på sommarlov, men de senaste veckorna har varit stressiga och jag har inte orkat läsa på kvällarna. Däremot har pocketversionen av Bitterfittan av Maria Sveland åkt med i väskan och idag läste jag ut de sista sidorna. Det är ovanligt att snabbläsande jag läser böcker så pass utdraget, men i det här fallet passade det bra att göra det. Det gav mig tid att stanna upp och må illa över sådant hon skriver om, känna igen situationer eller tänka ut hur jag ska förhålla mig till ett och annat nästa gång jag ställs inför det. Bitterfittan vaknar ofta i mig, trots avsaknad av man och barn. För att inte tala om när jag försöker hitta en trevlig man.

Det som jag känner igen mig mest i är det här med hur nästan skrattretande det blir om en kvinna är lika ogenomtänkt och spontan som en man när hon till exempel lägger fram ett förslag på jobbet eller söker jobb som expert på Skolverket. Då är det väl något som är skumt. När jag läste Tusen gånger starkare av Christina Herrström kom samma känsla över mig. Att det blev skrattretande och nästan överdrivet när huvudpersonen Saga klev in och gjorde exakt som killarna. Men någon måste börja. Det kan man också säga tusen gånger - alla tjänar på jämställdhet. Och vågar man inte själv kan man stå i andra änden och vägra gå på blufförslag eller säga "vänta lite nu" och reagera.

I skolans värld, där jag befinner mig när jag inte är på sommarlov är det oftast väldigt mycket kvinnor i personalen. Ändå har jag många gånger sett manliga kolleger erkännas för sina förslag, tas på allvar med en pondus som inte tillskrivs kvinnor på samma sätt och komma undan med slarv eller att inte ha gjort det de ska. Vi har en kvinnlig träslöjdslärare på min skola, men annars är det väl traditionellt där man hittar män i skolan: i träslöjden, bland lärarna på högstadiet (sällan på låg, där jag jobbar), vaktmästare, it-ansvarig, kock och rektor. Fast det är klart - status och lön har ju gått ner sedan det blev allt fler kvinnor som blivit rektorer.

I mål med min mil

Där satt den! Efter tre löpturer per vecka i tolv veckor sprang jag milen idag. Jag har inte hoppat över en enda gång, men sista veckan spillde över i det som rent strikt skulle vara måndagen i vecka tretton...

Jag tror jag kan göra en del på tiden, öva lite explosivitet och styrka i vader och vrister. Dessutom sprang jag mellan ca 16:30-17:30 när solen fortfarande var stark. Om exakt två månader är det Midnattsloppet! Dags för ett nytt mål.

Fröken förutsägbar

För mer än tio år sedan hade jag nyss släppt en 5:a som blivit 6:a och börjat på högstadiet. Ibland kom ett gäng ner till mig och hängde lite i soffan på eftermiddagen. En dag var det några tjejer som pratade om de nya lärarna och gjorde en hel del rätt träffsäkra parodier på vad de sa och gjorde. Jag tyckte de var roliga...tills en tjej gick ut genom dörren och kom in igen, ställde sig med armarna i sidorna och sa "Näe, vad är det här för dumheter?!" med arg röst.

Jag har inte sagt just den frasen särskilt många gånger sedan dess. Man vill ju inte vara lättläst och förutsägbar. De senaste dagarna är det några i min nuvarande klass som har börjat säga: "Det är inte okej!" En kille sa det till mig på bilden: "Så säger du. Det här är inte okej. Det säger du jätteofta."

Dags för ett nytt mantra.

VårRuset 2013

Mitt första lopp avklarat!

Jag slog inte personbästa. Det gick inte för det var 12 000 kvinnor till på banan. Jag som verkligen ogillar att inte kunna hålla min egen takt hittade ändå ett eget sätt att ta mig fram. Lite ryckigt, men funktionellt. Jag hann inte titta så mycket på de vackra omgivningarna men jag såg bandet av kvinnor framför och bakom mig när stigen gjorde en sväng, som en orm som ringlade sig fram genom landskapet, och jag hörde vår kollektiva andhämtning.

Det var en mycket coolare upplevelse än vad jag hade trott att det skulle vara, med trevlig stämning och en peppig Blossom Tainton i alla högtalare. När jag kom i mål stängde jag av pulsklockan på exakt 5 km (väl uppmätt bana) och 32:22 minuter, tog emot medalj och goodiebag och bad en tjej ta en bild av mig. Nöjd och belåten!

Skrytmoster

Nu börjar jag bli lite pirripirri inför kvällens VårRus. Ska tunnelbanan gå? Kommer jag att välja rätt startgrupp? Även om jag är på hugget så kanske det är en massa damrumpor ivägen, som startar i fel startgrupp eller lägger krokben med sina stavar. Tänk om jag inte sätter nytt PB, som jag gått och skrutit om till höger och vänster.

Det blir Modesty Blaise/Craft-setet, keps på, cerise naglar, attityd och jävlar anamma. Min första tävling om man bortser från att jag faktiskt var med och gick banan runt 1999. Man får medalj för det också, men det här är mitt första springlopp. Heja mig!!

Sociala medier - got to love them

Jag chattar med min kompis på fejjan. Hon tipsar mig om några bra tweets. Plötsligt frågar hon:

- Är du i Vasastan?
- Haha. Står det det? Jag sitter hemma i soffan och läser och stretchar insida lår. Just krigsmålat naglarna cerisa inför VårRuset.

Vad gjorde vi före sociala medier, positionering (och felpositionering ;)),  incheckningar i realtid, ständiga uppdateringar om vad vi gör och äter och all underbar svengelska? Jag skickade ett mms på krigsmålningen. Bilden tagen innan jag topsade spillet.