Januarisammanfattning

2013 läste jag 52 vuxenböcker. Jag läste därutöver pedagogisk litteratur och ett stort antal barn- och ungdomsböcker.

Under 2014 års första månad har jag läst en (1) roman. Å andra sidan har jag genomfört 21 stycken träningspass, piloxing, löpning, salsa, bugg och framför allt promenader.

Av detta kan man dock inte dra några som helst slutsatser.

2010-talets fönstershopping

Igår var jag inne på La Redoutes hemsida. De hade "upp till 70% rabatt + 10% ytterligare fram till söndag". När jag klickat cybershoppingbagen full med 30 saker jag ville ha var summan uppe i 5817 kronor.

Efter en mer nyanserad genomgång av vad jag verkligen kan tänkas behöva (hejdå broderade boots och helsidenklänning) och vad som kändes som bra realisation (mer än 50%) kunde jag checka ut med en slutsumma på 1320 kronor.

Om några dagar hämtar jag kläderna på ICA. Då brukar de vara vacuumförpackade och inte alls se ut som på modellerna och då kan man skicka tillbaka det man inte vill ha och få tillbaka pengarna. Shopping 2014, mina vänner!

Comeback eller insomning

Jag är inne och skriver dit en läst bok i listan. Som det ser ut så varken läser eller skriver jag särskilt mycket, vilket inte är sant. Jag har plöjt fantasy för unga den senaste månaden och gjort ett klent försök att delta i NaNoWriMo (national november writing month).

Just nu håller jag på och bestämmer mig för hur jag ska göra med det här bloggeriet. Det finns olika alternativ:

1. Återuppta i befintligt skick. Skriva regelbundet och göra mer reklam för mig själv.
2. Säga hej då, men låta bloggen ligga kvar på webben.
3. Starta en ny, snygg 2013-versionblogg. Börja om från början, fast ändå fortsätta.
4. Inse att bloggen har slutat vara min kanal. Skriva en bok istället.

Just nu lutar jag åt alternativ 3. Åsikter någon?

Apan Baba

Min mamma myntade en gång begreppet "Alla mörka skönheter har mustasch.". Eftersom min mustasch överlevde fem laserbehandlingar så går jag på mammas linje.

En av sommarens otacksammaste och tråkigaste uppgift är att hålla efter benbehåringen. En rakning håller inte många dygn och måste tajmas in med brun-utan-solandet, så jag inte rakar bort den lilla konstgjorda färg jag har.

Så här sitter jag nu och kollar yr.no om det är idé att raka och smörja benen idag. Det är så man önskar sig tillbaka till stenåldern.

Mitt bästa ljud

Det finns ett ljud som fyller mig med sommarkänsla och frid och det är blåst i lövträd. Särskilt när det kommer en vindpust och liksom vänder alla blad i träd efter träd så ljudet kommer närmare och sveper vidare. Det finns inget störande moment (smaskande, prassel) eller hårt (tryckluftsbussdörrar, skrik, smällar) utan bara milt sus. Om jag blundar så kan jag fortfarande befinna mig på min balkong eller så ligger jag i hängmattan på mormors och morfars stugtomt sommaren 1983.

Ute och cyklar

Igår cyklade jag drygt 23 kilometer, genom hela stan och ut på Djurgårn och hem igen. Det var fantastiskt härligt, särskilt på ditvägen. Det var mer uppför på hemvägen. För någon som är nervös för biltrafiken och cykelbanornas placering på Götgatan var det den perfekta cykelpremiärdagen, eftersom det var folk- och biltomt på grund av midsommarafton. Jag hade hjälm. Jag ser ut som en svart champinjon, men jag är rädd om innehållet i champinjonen.

Jag är ju så vältränad nu (hum hum) så jag har ingen träningsvärk idag. Däremot fick jag en blåsa på insidan av tummen...lite spänd kanske jag ändå var.

Vänta lite nu

Nu har jag gått på sommarlov, men de senaste veckorna har varit stressiga och jag har inte orkat läsa på kvällarna. Däremot har pocketversionen av Bitterfittan av Maria Sveland åkt med i väskan och idag läste jag ut de sista sidorna. Det är ovanligt att snabbläsande jag läser böcker så pass utdraget, men i det här fallet passade det bra att göra det. Det gav mig tid att stanna upp och må illa över sådant hon skriver om, känna igen situationer eller tänka ut hur jag ska förhålla mig till ett och annat nästa gång jag ställs inför det. Bitterfittan vaknar ofta i mig, trots avsaknad av man och barn. För att inte tala om när jag försöker hitta en trevlig man.

Det som jag känner igen mig mest i är det här med hur nästan skrattretande det blir om en kvinna är lika ogenomtänkt och spontan som en man när hon till exempel lägger fram ett förslag på jobbet eller söker jobb som expert på Skolverket. Då är det väl något som är skumt. När jag läste Tusen gånger starkare av Christina Herrström kom samma känsla över mig. Att det blev skrattretande och nästan överdrivet när huvudpersonen Saga klev in och gjorde exakt som killarna. Men någon måste börja. Det kan man också säga tusen gånger - alla tjänar på jämställdhet. Och vågar man inte själv kan man stå i andra änden och vägra gå på blufförslag eller säga "vänta lite nu" och reagera.

I skolans värld, där jag befinner mig när jag inte är på sommarlov är det oftast väldigt mycket kvinnor i personalen. Ändå har jag många gånger sett manliga kolleger erkännas för sina förslag, tas på allvar med en pondus som inte tillskrivs kvinnor på samma sätt och komma undan med slarv eller att inte ha gjort det de ska. Vi har en kvinnlig träslöjdslärare på min skola, men annars är det väl traditionellt där man hittar män i skolan: i träslöjden, bland lärarna på högstadiet (sällan på låg, där jag jobbar), vaktmästare, it-ansvarig, kock och rektor. Fast det är klart - status och lön har ju gått ner sedan det blev allt fler kvinnor som blivit rektorer.

I mål med min mil

Där satt den! Efter tre löpturer per vecka i tolv veckor sprang jag milen idag. Jag har inte hoppat över en enda gång, men sista veckan spillde över i det som rent strikt skulle vara måndagen i vecka tretton...

Jag tror jag kan göra en del på tiden, öva lite explosivitet och styrka i vader och vrister. Dessutom sprang jag mellan ca 16:30-17:30 när solen fortfarande var stark. Om exakt två månader är det Midnattsloppet! Dags för ett nytt mål.

Fröken förutsägbar

För mer än tio år sedan hade jag nyss släppt en 5:a som blivit 6:a och börjat på högstadiet. Ibland kom ett gäng ner till mig och hängde lite i soffan på eftermiddagen. En dag var det några tjejer som pratade om de nya lärarna och gjorde en hel del rätt träffsäkra parodier på vad de sa och gjorde. Jag tyckte de var roliga...tills en tjej gick ut genom dörren och kom in igen, ställde sig med armarna i sidorna och sa "Näe, vad är det här för dumheter?!" med arg röst.

Jag har inte sagt just den frasen särskilt många gånger sedan dess. Man vill ju inte vara lättläst och förutsägbar. De senaste dagarna är det några i min nuvarande klass som har börjat säga: "Det är inte okej!" En kille sa det till mig på bilden: "Så säger du. Det här är inte okej. Det säger du jätteofta."

Dags för ett nytt mantra.

VårRuset 2013

Mitt första lopp avklarat!

Jag slog inte personbästa. Det gick inte för det var 12 000 kvinnor till på banan. Jag som verkligen ogillar att inte kunna hålla min egen takt hittade ändå ett eget sätt att ta mig fram. Lite ryckigt, men funktionellt. Jag hann inte titta så mycket på de vackra omgivningarna men jag såg bandet av kvinnor framför och bakom mig när stigen gjorde en sväng, som en orm som ringlade sig fram genom landskapet, och jag hörde vår kollektiva andhämtning.

Det var en mycket coolare upplevelse än vad jag hade trott att det skulle vara, med trevlig stämning och en peppig Blossom Tainton i alla högtalare. När jag kom i mål stängde jag av pulsklockan på exakt 5 km (väl uppmätt bana) och 32:22 minuter, tog emot medalj och goodiebag och bad en tjej ta en bild av mig. Nöjd och belåten!

Skrytmoster

Nu börjar jag bli lite pirripirri inför kvällens VårRus. Ska tunnelbanan gå? Kommer jag att välja rätt startgrupp? Även om jag är på hugget så kanske det är en massa damrumpor ivägen, som startar i fel startgrupp eller lägger krokben med sina stavar. Tänk om jag inte sätter nytt PB, som jag gått och skrutit om till höger och vänster.

Det blir Modesty Blaise/Craft-setet, keps på, cerise naglar, attityd och jävlar anamma. Min första tävling om man bortser från att jag faktiskt var med och gick banan runt 1999. Man får medalj för det också, men det här är mitt första springlopp. Heja mig!!

Sociala medier - got to love them

Jag chattar med min kompis på fejjan. Hon tipsar mig om några bra tweets. Plötsligt frågar hon:

- Är du i Vasastan?
- Haha. Står det det? Jag sitter hemma i soffan och läser och stretchar insida lår. Just krigsmålat naglarna cerisa inför VårRuset.

Vad gjorde vi före sociala medier, positionering (och felpositionering ;)),  incheckningar i realtid, ständiga uppdateringar om vad vi gör och äter och all underbar svengelska? Jag skickade ett mms på krigsmålningen. Bilden tagen innan jag topsade spillet.

Ögonsvett

Allting är bra med benhinnor, knän, fötter, kondition och motivation. Jag brukar pricka lagom varma kläder. Löparkarriären går bra, MEN...

...jag har ett problem. Jag svettas groteskt mycket. Man gör väl det när man springer, men jag har alltid gjort det. Foton från barndomen visar en rödkindad, rund och glad krabat med svettiga hårslingor kletade runt huvudet. Jag hade tunt hår då. Nu har jag tjockt hår och är vältränad, vilket sägs göra saken ännu värre. Arvet kommer från fädernet. När pappa spelade badminton så droppade han från näsan så planen var alldeles prickig och både han och jag svettas när vi äter stark mat. Han på flinten, jag under ögonen.

Jag har tidigare mest lidit av mitt svettande när det är väldigt varmt (N.Y. förra sommaren, Grekland) och när jag dansar. Salsa eller bugg spelar ingen roll. Det kommer ut genom håret på mig och det är fruktansvärt pinsamt att slänga svettigt hår i ansiktet på killen man dansar med. Eller värst - när det flyger loss svettdroppar från håret och hamnar i ögonen på dem. Har hänt.

I löpningen är jag från topp till tå dressad i funktionsmaterial och så värst mycket närkontakt är det ju inte. Då får jag det i ögonen istället. Det här har varit ett problem de senaste veckorna och jag måste se till att ta bort ögon-make up innan jag springer, för att undvika att se ut som en tvättbjörn när jag kommer hem. Jag har kollat på pannband och kepsar på sista tiden och igår slog jag till. H&M hade svarta, tvättbara sportkepsar för 79 spänn, så jag slog till på två stycken. Både svettabsorption och solskydd. Jag provsprang en idag. Perfekt! Hårmanen ut genom hålet där bak. Jag ser mer och mer ut som den sportiga brud jag faktiskt har blivit, men har lite svårt att få ihop med min identitet.

Svettig skitunge.

Svettig sportkvinna.

Fortsatta tempoexperiment

Vecka 9 av 12 och idag var det dags för veckans tredje pass, som alltid är sammanhängande löpning utan att gå. Idag skulle jag springa 45 minuter och eftersom det har gått så bra i veckan tänkte jag nog att jag borde kunna hinna åtminstone 7,5 km. I onsdags blev det 7 km på 44 minuter och då gick jag 2x2 minuter under passet. Jag är ju rädd att ta i för mycket och "spränga mig", men en erfaren löpare sa till mig i onsdags: "Äsch, det är ju bara att gå. Du klarar ju att gå.", vilket är sant. Jag kan gå hur långt som helst och hon, hon springer Stockholm Marathon nästa vecka.

Så jag iväg. Det var soligt, varmt och lite blåsigt ute. De första 2 km låg jag en bra bit under 6 minuters-tempo och den tredje på 6:08, sedan började det bli jobbigt. Jag gick en bit här och där för att få ner andningen och dricka några klunkar. Det känns lite nederlagsaktigt att gå, men summan av kardemumman blev ändå 6,87 km på 44 min och snittempo 6:25.

Efteranalysen ger vid handen att jag ätit för dåligt. Det var väl duktigt att jag inte drack vin och fredagsmös igår, men jag åt sista gången vid 17-tiden. I morse åt jag lite och drack stora glas med vatten ca 1½ h innan jag skulle springa, men det kändes i musklerna att det behövdes mer bränsle.

När jag kom hem eftersvettades jag något helt galet, men nu två timmar, en dusch och en stadig äggfrukost senare mår jag toppen.

En vin vin situation

När jag är i en soff-locks-period, säg i november, så kan jag äta smågodis och choklad nästan dagligen, bara mackor till middag och dricka rödvin varje fredag. Idag valde jag bort att gå förbi Systembolaget. Jag ska springa imorgon bitti och vill liksom ha de bästa av förutsättningar.

Jag vill alltså leva mer hälsosamt ju hälsosammare jag lever. Slantarna jag sparar ska gå till ett par nya löparskor. Imorgon blir det i och för sig något glas på stan med en kompis, bara så jag inte blir slav under min nya last träningen.

När du får oväntad present

Nu för tiden är det så smidigt att handla på nätet. Jag gör det ofta. Det är lätt att jämföra priser på olika sajter och man får avisering via sms, så man slipper åka hem för att hitta en avi på dörrmattan och måste gå ut igen till det ICA man nyss åkte förbi.

Idag hade min hårtoning kommit, som jag inom parentes köpte för 88:- istället för 159:- och så var det fri frakt. Det kändes som om jag fick sms:et två gånger under dagen, men när jag dubbelkollade på väg till ICA så var det två olika och det andra var från adlibris. Det kan ju bli fel också, i den fantastiska dataåldern, så tillsammans med expediten kollade vi att det verkligen var till mig. Det var det, men för ytterligare säkerhets skull öppnade jag det i butiken. I paketet låg Bodil Malmstens Så gör jag och en följesedel med mammas namn och adress.

Vad glad jag blev! Hon hade läst här på bloggen att jag ville ha boken och busig som hon är så beställde hon den hem till mig. Jag blir alltid glad av presenter, särskilt helt oväntade, men mest blev jag rörd över omtanken. Den känslan är fin.

Grävlingsläsare

Jag har gjort det förr. Hittat en författare jag inte läst förut, upptäckt att det är lätt att låna på mig alla fem utgivna böckerna och plöjläst. Nyss var det Kristina Appelqvist, nu är det Åsa Larsson.

Den stora fördelen är att jag har koll på ramberättelsen och huvudpersonerna. När det går för lång tid mellan två delar så glömmer jag bort och blandar ihop. Jag ser ju sällan till att äga böckerna, så det kan vara svårt att gå tillbaka och kolla. Särskilt svårt har jag att lära mig järngängen i de svenska kriminalserierna av Carin Gerhardsen, Lars Kepler och Kristina Ohlsson. Mons Kallentofts och Roslund & Hellströms figurer har jag hyfsad koll på.

Jag är en grävlingsläsare - jag biter tills det krasar.

Helgens vinnare

Fel låt vann Eurovisionsschlagerfestivalen.

Rätt lag vann hockey-VM. 

Reinfeldt har figurerat i båda.

Split vision

Så här såg det ut hemma hos mig klockan 15. Så här klockan 16:30 kan jag konstatera att Sverige är på väg att vinna VM-semifinalen mot Finland. Under tiden har ett litet frö placerats i min hjärna av SVTplays eftersnack, Anders Gärderud och 64 000 svettiga, men glada kämpar: Jag kanske ska sätta upp "Springa Göteborgsvarvet" på min att-göra-innan-jag-dör-lista.

Okej, jag sätter även upp "Skaffa en platt-tv på sisådär 40-50 tum" på samma lista.

Ovanför molnen står himlen på glänt

De som känner mig, och vet vad jag håller på med, missuppfattar inte frasen: "På måndag går jag in i vecka 9." Min löparkarriär är min egen lilla bäbis.

Idag såg jag mig nästan utifrån, kanske från den satellit min pulsklocka står i förbindelse med. Det var lite dimmigt ute. Först kallt om mina bara armar, sedan fuktigt och mysko. Benen pinnade på under kroppen med lagom små steg. Axlarna sänkta och armarna böjda med löst knutna händer. Jag läste någonstans att man kan sticka ut tummen mellan pek- och långfingret för då blir det svårare att knyta handen. Så tummen ligger där. "Korsetten" är åtdragen så ländryggen skonas. Jag drar åt extra hårt om jag känner mig trött. Det är oerhört meditativt att springa. I många år har mina långa promenader fyllt den funktionen, men jag sorterar banne mig ännu bättre på hjärnkontoret när jag springer och efter löprundan känner jag mig kreativ och effektiv och tar itu med en massa saker.

Idag sprang jag 45 minuter i sträck, veckans långlopp. Jag hann 7 kilometer i 6:25-tempo. Jag (tävlingsledningen på hjärnkontoret, rättare sagt) har börjat umgås med tankar på att kanske kunna klara milen under 60 minuter inom en hyfsat snar framtid, för jag håller igen när jag springer i nuvarande tempo. Jag vill lära mig hur min kropp fungerar och jag vill inte få håll, mjölksyra eller andnöd. På slutet tog jag den långa backen hyfsat enkelt. Visst hjärtat slog hårdare, men det är inte många veckor sedan jag kallade den "jävla mördarbacke".

På måndag är det bara en vecka kvar till "Krossa 28:31" (PB på 5 km i skrivande stund):