Väldigt likt

Jag har läst För dig blottad av Sylvia Day och fattar inte hur mycket man får "låna" av en annan författares idé och genre. Jag jämför nu med E L James Fifty Shades of Grey.

Det börjar redan med omslaget. Ett par manschettknappar mot gråsvart botten. Jag såg det första gången på en affisch i en rulltrappa. Hoppsan, tänkte jag då, någon vill åka snålskjuts på en viss genre (vi byt er manschettknapparna mot en slips eller handklovar bara).

Det här är också första boken i en trilogi. Huvudpersonerna är Gideon Cross - en svinrik, omänskligt snygg, sexosande, men hemlighetsfullt inbunden man strax under 30 och Eva Tramell - en några år yngre kvinna som trillar in på Gideons kontor. Alltså nästan exakt så som Ana möter Mr Grey. Möjligen har Eva en aning mer skinn på näsan än Ana, men hon är undergiven och Gideon dominant.

Upplägget är att de ska ha en överenskommelse, dock inget kontrakt, om att ha sex men inte en relation. Efter mycket sex, detaljerat beskriven, förtroendekriser och försoningssex hamnar de såklart i en relation. Hoten som lurar inför andra och tredje delen i serien är åtminstone två ex till Gideon, demoner i det förflutna hos båda, kändisskap och oönskad publicitet i pressen, för mycket pengar...

Jag skulle kunna ha varnat för en spoiler innan någon hann läsa ända hit, men sanningen är att har man läst Grey känner man igen allt. Jag fick till och med upp samma inre bilder av miljöerna. Jag säger inte att den här boken också hade driv. Den hade bättre sex och jag kommer definitivt att läsa fortsättningen. Jag är bara så förvånad över det uppenbara plagiatet.

Nu till det värsta av allt. Efter hela den här stölden har Sylvia Day mage att tacka E L James "som skrev en historia som trollband läsarna och skapade en hunger efter mer. Du rockade."

Livemusik äger

Igår var jag på en fantastisk, utsåld konsert på Nalen. Artisten som uppträdde heter Buika, eller Concha Buika. Hon blandar flamenco, jazz, soul och blues. Hennes röst går nästan inte att beskriva. Ibland låter hon som Tina Turner och ibland som Edit Piaf, men mest som sig själv förstås. När hon klev upp på scenen såg hon så liten ut och hon skojade om att hon var blyg när hon pratade, men det var hon sannerligen inte när hon sjöng. Med ganska små medel gjorde hon någonting av varenda sekund på scenen - hon jobbade hela tiden med kroppen och armarna, håret, leendet, en liten glittrande grej som hängde från handen, samspelet med musikerna och publikkontakten. Folk bara vrålade och visslade. Musikerna var också helt outstanding. Det finns många klipp med Buika på YouTube, men inget som kan förmedla vad jag kände igår.

När konserten var slut kom jag att tänka på att jag är bra på att förse mig med upplevelser av livemusik. Senast jag var på Nalen var 29 december förra året, när Calle Real spelade. På de fyra månader som gått sedan dess har jag varit på en 80's Funk Night på Fasching med Roots of Funk, konsert med Voces Nordicae på Södra Teatern, Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan, We love gospel med Lasse Axelsson i Berwaldhallen. Sist, men inte minst - är det något som är live och publikkontakt i skön sammansmältning så är det dansband. Hittills i år har jag dansat till Scotts, Casanovas, Elisa's, Titanix och Date. Elisa's går vinnande ur just den danskampen.

A goal without a plan is just a wish

I vår ska jag springa VårRuset med jobbet. Det blir årets första lopp. Idag anmälde jag mig till Tjejmilen i september. Målet med min löpning i år, är ju att jag ska springa några lopp.

Jag har fortfarande inte riktigt fattat att jag är en löpare. Efter cirka 24 års uppehåll började jag lufsa och insåg att varken knän eller benhinnor tog stryk. Just nu följer jag det perfekta löpprogrammet, som jag hittade i en bok utgiven av iForm. Det heter "Från 5 till 10 km på 12 veckor" och innehåller enbart löpning varvat med rask gång. Jag tänker att jag behöver få kilometrar i kroppen, sedan kan jag börja träna intervall och fartlek.

Jag är envis som en åsna när jag är så där målinriktad. Det är mig man får träff på om man googlar "allt-eller-inget-mentalitet". Under mina första fem veckor av programmet har jag hoppat över piloxingen två gånger, sprungit samma dag som buggkursen (för mycket), samma dag som salsa på kvällen (för eftersvettigt). Jag har sprungit med syskonbarnen när jag barnvaktat dem och nattgästande mamma och pappa fick vänta lite på frukosten när de sov över här.

Det är ingen slump att jag började nu, för det känns som om alla springer. Jag diskuterade VårRuset med en av mina vänner som sprungit det förut. Jag hade en idé om att då skulle jag nog kunna få lite extra tävlingsnerv och ta de fem kilometrarna på under halvtimmen. Hon sa att det inte var någon bra idé, eftersom det är så mycket folk. Hon rekommenderade att jag gjorde det på en egen löprunda. Dessutom springer inte hon för att slå tider, utan för att hitta flow. Det ena utesluter väl inte det andra, tänker jag. I morse klämde jag 5 km på 29,30.

Skövde i nytt skimmer

Det finns en elak slogan som säger "Skövde - stan som ingen behövde". Jag, som mest ser staden som en transitstad, är benägen att hålla med. Visst har jag handlat i Commercehuset medan vår hund besökte sin trimmare och vi har kusiner som bodde utanför stan i många år, men det är inte en stad jag skulle vilja bo i.

Nu har jag läst Kristina Appelqvists deckare, som utspelar sig i Skövde med omnejd. I min lästa-böcker-list kan man se att jag har plöjt de tre första i rask följd och det finns även en fjärde, som jag också tänker läsa. De påminner en del om Camilla Läckbergs och Ann Rosmans deckare, med en ramberättelse med personer man får följa på en mindre ort och mordhistorienystande som är underhållande och med bra driv.

Baksidestexten på böckerna liknar dem vid Morden i Midsomer och beskriver dem som feelgood-deckare och det är precis vad det är. Tack vare denna mysfaktor och igenkännandets glädje att faktiskt känna till Varnhem, Eggby, Flämslätt och MK Bussresor i Skara så blev Skövde genast lite trevligare. Morden till trots.

Istället för omdömen

Den här veckan snittar jag på en roman om dagen så långt. Jag läser ut dem vid halv ett på nätterna, vilket gör att jag sover för lite. Just nu har jag extremt mycket på jobbet, så det är väl någon sorts flyktbeteende.

Sa jag att jag sprang 6 km i måndags och lika långt idag också?

GOTT SLUT OCH GOTT NYTT ÅR!

Sista sidorna i årets sista bok lästes ut medan ABBA:s Happy New Year spelades på radion. Det här är inget nyårslöfte, men jag ska jaga upp min motivation för att blogga här.

Välkommen 2013!

Awaken Your Inner Goddess

När jag läste Femtio nyanser-trilogin så störde jag mig lite på huvudpersonens inre gudinna, men inte så mycket som min syster. Därför skickade jag nedanstående tips från Spotify till henne. Systrakärlek...

En blöt spaning

Det började med att jag lade mina handdukar i tvätten igår. Tanken slog mig att jag kanske borde hänga in nya med en gång, men jag tänkte att jag märker väl att det inte är några där när jag ska duscha. Nej, det märkte jag inte. Jag gjorde våta fotspår genom hallen och bildade en hel liten pöl i klädkammaren.

Senare fick jag vända nere i porten och springa upp efter ett paraply, eftersom det regnade.

Slutligen går jag danskurs den här helgen. En hel dag med foxtrot och imorgon en hel dag med bugg. Jag svettades och blev nedsvettad.

Ovårdat språk

Det är inte ofta jag tappar hakan och börjar stirra i Stockholms lokaltrafik, men idag i den mest knökade rusningstid var det en kvinna som sa "horjävlar". En annan kvinna som satt precis i gången sa, på ett väldigt modigt och snällt sätt: "Vilket kraftfullt språk. Du kan få sitta här."

Kvinnan satte sig men fortsatte spotta ur sig fula ord medan hon halvblundade och slickade sig om munnen. "Runkar horjävlar. Runkarunka. Runkarunkarunka horjävlar." Senare lät det som om hon sa "runkatoalett runkatoalett".

Jag var helt tagen och satt och smygkollade på henne i fönstret. Hon såg helt "normal" ut och hade en söt vit hålstickad mössa med en liten rosett på. Det där kan vara jag om x antal år, tänker jag, när SL och människorna i Stockholm drivit mig så långt det går och jag får ångesttourettes...

Lurig trilogi

Nu har jag blivit "pålurad" ytterligare en trilogi! Det visade sig att Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel är andra delen i den planerade trilogi som startade med Kommer aldrig mer igen. Delarna är fristående och kan läsas i valfri ordning.

Efter att ha läst förra trilogin av fristående delarna Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag blev Kommer aldrig mer igen en överraskning. Thriller, ja verkligen, men nästan för overklig i sin förortsidyll. Kom ska vi tycka om varandra var lika obehaglig för en som inte gillar ångestdrivna böcker, men mer realistisk. En riktig bladvändare, som de brukar säga. En affär på en konferens får konsekvenser. Kaninen väntar på att bli kokt...

Boken var mycket snabbläst. Jag pratar mycket om böcker och genrer med mina 9-åringar i trean just nu och jag höll upp ett uppslag för dem, där ett kapitel var på 1½ sida. Tillsammans med omslaget kunde de snabbt dra slutsatsen att det var en bok där författaren ville att läsaren snabbt skulle vända blad och säkert använde sig av cliffhangers. Duktiga elever!

Hade Hans Koppel den planen lyckades han mycket väl!

Böcker och löparskor

Jag känner att jag är i en mycket bra läsperiod just nu OCH detta sammanfaller med att jag lyckats ta mig för både lite löpning i lördags och en powerwalk idag. Idag har faktiskt solen visat sig också. Jag ska överleva fram till vintersolståndet.

Ikväll läste jag ut Illdåd av Thomas Erikson. Det är den andra boken om Alex King. Boken handlar om en gruppvåldtäkt och rättegången efter och den gjorde mig mycket illa berörd. Det känns som om inte mycket hänt sedan Jodie Foster gjorde Anklagad 1988.

Kungligt

Jag kan erkänna att jag följer diverse kungliga modebloggar. Mina favoritprinsessor är Mary av Danmark, Maxima från Holland och vår kronprinsessa Victoria. Victorias stil är lite ojämn. Jag gillar inte när hon har för korta kjolar, pudriga (bleka) toner och hennes gravidmode lämnade mycket i övrigt att önska, men igår var hon så himla snygg! Håret, sminket, klänningen, utstrålningen. Kolla här: My Royals

Inre stress

Idag hade jag fått en läkartid för att kolla upp mina hårda hjärtslag och yrselattacker. Även om jag självdiagnostiserat mig med stress ville jag kunna utesluta nära förestående stroke, aneurysm eller hjärntumör så blev jag nästan besviken när EKG:t såg bra ut, hjärtat lät fint (inga extraslag, inga blåsljud), det inte verkar vara något neurologiskt som orsakar yrseln, blodtrycket var normalt och min vilopuls var låg och fin.

Man vill ju gärna ha något som går att bota.

Ny spellista

Jag har en ny spellista på Spotify. Den går på hög volym på väg till jobbet om morgnarna och består av klassisk musik, mest i moll och mycket har jag hittat i Fifty Shades of Grey och från en begravning i Svikaren av Katarina Wennstam. Sådan är jag. Jag blir inspirerad. Ska även se om jag kan hitta och läsa Tess av d'Uberville av Thomas Hardy, precis som Ana.

Här är musiken ur böckerna:

Spem in Alium av Thomas Tallis
Préludes, Op. 28: No. 4 in E Minor av Frederic Chopin
Lakmé (Act I): Flower Duet
Adagio in G Minor For strings and organ av Tomaso Albinoni

Själv har jag, bland annat, lagt till:

Adagio for strings, Op. 11 av Samuel Barber
Abendlied ur 3 Sacred Songs, Op. 69 av Joseph Gabriel Rheinberger



Den här på högsta volym inne i kapuschongen i blåsten på Årstaberg om morgnarna får nästan mitt hjärta att spricka (fråga inte varför videon blir beskuren...lyssna bara).

Nya trilogier trillar in

Ojoj, detta trilogiernas år! Nu har jag händelsevis satt tänderna i två nya, men det är lugnt...

Den första är Fifty Shades-trilogin av E. L. James. Jag lånade första delen, Femtio nyanser av honom, av en arbetskamrat och läste ut den på två kvällar. Nu har den andra delen precis kommit på svenska, men innan dess hade jag otåligt beställt den kompletta pocketboxen på engelska. Alltså kommer jag att få med hela trilogin på årets lästa-böcker-lista.

Den andra trilogin är Katarina Wennstams nya. Första boken i den heter Svikaren. Jag läste hennes förra trilogi: Smuts, Dödergök och Alfahannen. De var fristående, även om ramberättelsen och personerna är samma i alla tre. Av detta sluter jag mig till att den nya trilogin är liknande. Svikaren var i alla fall fristående och avslutad, inte som de där jobbiga cliffhangertrilogierna som är som en enda roman uppdelad på tre (Fifty Shades, Hungerspelen, Kråkflickan). Palla vänta!

Fantasy och trilogier

Jag kan inte förklara det. Det här är verkligen trilogiernas år. Läser jag dem inte rakt igenom i år, så är det för att alla delar inte har kommit ut än. Dessutom har jag läst om varulvar, vampyrer, häxor och magiska väsen som aldrig förr. Det blir spännande vid 2012 års bokbokslut - kanske vinner fantasygenren över deckarna...

Årets 54:e bok blev Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag gillade den jättemycket och det tror jag beror på att jag är uppväxt på sagor, den är spännande som en deckare samt att jag har mycket lätt att identifiera mig med en gymnasieungdom som Bella Swan eller tjejerna i Cirkeln. Jag minns inte att jag läste så mycket sån litteratur när jag själv var 16-19 år, men nu tar jag igen det med råge.

Vardagsedge

Vardagsedge 1: Vi har en tvålflaska och en handspritsdito som är förvillande lika, som står på handfatet inne på vår personaltoa. Ibland byter städaren plats på dem när han har torkat handfatet, så man får sprit i handen när man ska ha tvål.

Vardagsedge 2: Ibland kloggar myningen på handspritsflaskans pump igen så strålen sprutar åt ett slumpmässigt håll. Till exempel i ett öga.

Årsta är ett vackert gym

Förutom att blodet pumpar och musklerna får jobba så är det naturens växlingar som är tjusningen med mina promenader och löpturer. Igår sprang jag runt Årstafältet. De solbelysta, gula lönnarna mot klarblå himmel, det allt brunare gräset, buskage som blivit rensade och kapade - allt tecken på att fältet rustar sig för att ta emot ett snötäcke vad det lider.

I morse powerwalkade jag runt Årstaviken. Solen sken idag också. Det var städdag i koloniområdet närmast Tantolunden och de eldade löv. Jag hamnade i rökmolnet när jag kom ner från bron och det doftade höstigt och mustigt. På Södersidan (där Söder ligger alltså, som ju är norra sidan av viken) hölls det på och tas upp båtar. Överallt mötte jag hundägare, joggare och folk som promenerade. Det roliga när jag går det där varvet är att jag alltid möter flera av dem jag mötte i Årstaskogen på andra sidan.

Jag har en halv- och en helspaning från denna söndagmorgon. Halvspaningen är att jag såg två nötväckor, en av mina älsklingsfåglar. Det behövs ju tre för en spaning, men jag kan slänga in en blåmes från igår så har jag åtminstone tre med bandit-teckning över ögonen. Den andra spaningen är att det verkar ha varit alla mammors sovmorgon för jag tappade räkningen på pappor med barnvagn (6-7 st?).

Rätt läge

Tänk att jag har haft en bok i min ägo sedan förra julen. Den har alltså funnits hemma hos mig i drygt nio månader. Tänk att jag hade boken med mig som reselektyr på resan till New York i somras, utan att ens ta ut den ur plastpåsen jag förvarade den i. Tänk att jag har lånat så många bra böcker på biblioteket för att läsa före den här som jag hade hemma, trots att jag verkligen ville läsa den innan jag såg eller hörde för mycket om filmen.

Samma bok visade sig bli omöjlig att lägga ifrån sig efter tre sidor. Tack för Niceville, Kathryn Stockett. Det var läge för att just den skulle bli årets femtionde bok.

Med tårar och hjärta
/Baba

Att nå ut

Jag har aldrig tänkt på det så förut, men det är ungefär tio gånger fler som läser veckobrevet jag skickar till alla föräldrar på fredagar än det är som läser den här bloggen.