NYC

Nu drar jag och tar några rejäla bett av The Big Apple!

En roligare feber

I lördags var jag hos läkare för tredje gången och nu är jag äntligen frisk nog att flyga på semester. Nu har jag istället drabbats av resfeber och är sjukt ineffektiv när det kommer till packningen.

Positivitetsträning

Trots att hela min varelse är nedsatt av denna stygga, bakteriella infektion och jag emellanåt är galet rastlös så försöker jag se positivt på det hela:

- Jag har hunnit läsa jättemycket (fast sällan har jag somnat mitt i så ofta).
- Jag har hunnit se matcher ur fotbolls-EM som jag annars inte skulle sett, Italien-Kroatien till exempel.
- Jag har sovit så mycket att när min semester väl börjar lär jag ha haft klart den där nödvändiga nedvarvningsperioden.
- Jag lider mycket av att inte få träna, men jag har gått ned i vikt äntligen (mest muskler och vätska då, men förstör inte glädjen för mig).
- Jag har hunnit fixa med reseförsäkring, bokat tid för pensionsparrådgivning, bekräftat bokningen på hotellet i New York, kollat vårt byte mellan flygplatserna i London och så vidare.
- Jag hinner tänka en massa i lugn och ro. Detta är på gott och ont. Får jag mycket mer tid nu så kan det slå över, men hittills kommer min isolerade snorhjärna fram till bra saker.
- På ett sätt är jag glad att sjukdomen satte käppar i hjulet för mig och tvingade mig att tänka på min hälsa före jobbet. Synd att jag inte lyssnade på kroppen tidigare och var tvungen att bli så sjuk som jag blev.
- Jag blir påmind om hur bra Liljeholmens vårdcentral är, med sin närakut, sitt tidbokningssystem, sin personal och sin tillgänglighet.
- Jag har inte sminkat mig på en vecka. Inte lika snygg som vanligt alltså, men det är onekligen mer praktiskt. Mascara går dåligt ihop med klumpar av ögonvar.
- Jag slipper åka kollektivt. Min lilla tripp till vårdcentralen i onsdags (för att ta en ny snabbsänka) gjorde mig alldeles genomsvettig och darrig.

80-talet, det ljuva

På nyårsafton 1989 gick ett radioprogram som hette åtta timmar åttiotal. Delar av det spelade jag in. På kassettband.

Nu har åttiotalet kastat sig över mig igen, i långt mer än åtta timmar. Det började en ny tv-serie, Eighties, på SVT i fredags och Macken började gå i repris. Eighties ska ta upp ett år i taget under tio avsnitt. Första avsnittet handlade alltså om 1980 och hette "Synth eller hårdrock?" (jag var varken det ena eller det andra). Macken är från 1986. Jag blev tvungen att se båda på svt.play på lördagen, eftersom jag såg filmen Flashdance från 1983 på Sjuan under fredagen. På lördagen lyckades jag dessutom lägga vantarna på både andra och tredje boken av Haruki Murakamis 1Q84, som utspelar sig 1984. Dallas ska komma tillbaka.

Här kommer tre spaningar ur Flashdance, som skvallrar om att det var lite annorlunda då:

När Alex och Nick har varit på date och han ska köra henne hem, så låser han upp (manuellt) på passagerarsidan. Alex hoppar in och böjer sig över förarsätet och ploppar upp låsknappen så Nick kommer in.

På en annan date vill Alex provocera Nick och frågar honom om han har fantiserat om att ha sex i en telefonkiosk.

I den berömda slutscenen kommer Alex in i danssalen och går fram för att sätta på musiken, som hon naturligtvis har på en LP-skiva.

Tillstånd

Jag ska inte lägga ner än, men just nu är jag ovanligt sjuk. För att vara jag, alltså. Först var jag ju förkyld en vecka i mitten av maj. Sedan tyckte jag att jag var frisk och började träna. Nästäppan släppte dock aldrig helt. Något busade i öron och bihålor. I tisdags släppte det lös rejält. I torsdags fick jag penicillin och nässpray med kortison. Idag är det söndag, tre dagar in på kuren, och jag har fortfarande febertoppar på kvällarna och vaknar dessutom varje morgon med igenvarade ögon. Det gjorde jag inte ens innan jag började med penicillinet. Det hjälper ju inte att det är mitt i utflykts-, konsert- och avslutningstider heller. Jag "kan" inte vara sjuk. Dessutom har jag ett flyg att passa om 11 dagar.

Det enda positiva är att jag betar av 1Q84-trilogin i spännande hög hastighet.

Döden dö?

Jag funderar på att avsluta den här bloggen i brist på läsare. Jag har lurat mig själv ganska länge med att det är för att det är roligt som jag skriver, men det är inte sant. Då kan jag ju skriva dagbok. Jag behöver bekräftelse, helt enkelt. Jag tycker ju själv att jag skriver rätt så roligt kring fantastiska vardagsämnen och betraktelser. Okej, platespottandet kanske hade en extremt smal publik, men det har jag ju slutat med nu.

Om jag sätter punkt för Moster Baba, vad ska jag då ha för projekt? Ska jag äntligen skriva en bok istället? Ska jag öppna ett twitter-konto? Ska jag starta en ny blogg och verkligen sälja in den? Sälj har ju aldrig varit min starka sida, men det finns ju massa olika sätt att hamna högt på blogglistor.

Jag vet inte. Jag kanske känner mig omotiverad för att det är så mycket annat nu...

Telefonvett på balkong

Om jag sitter på balkongen och telefonen ringer, då går jag in och pratar.

När mina grannar ovanpå ska prata i telefon, då går de ut på sin balkong.

Jag tror nog mest att de inte har fattat att vi bor i någon sorts ekohål, här mellan husen. Under tiden får jag veta allt om deras renovering, problem på jobbet och snicksnack om gamla vänner hemma i Norrland.

Underbar och söt

Hehe - här är en rykande färsk skojighet. Den försvinner när den aktuella auktionen går ut. Gå in på Tradera och sök på "underbart söt gammal docka". Då får man bland annat träff på den här hålögda skönheten. Kan ge vem som helst mardrömmar.

Söker man på "underbart söt" får man i fyra timmar till (sedan går den auktionen ut) upp "Underbart söt satincape till liten hund chihuahua mops". Tyvärr verkar den lilla hunden, chihuahuan och mopsen ha vägrat ställa upp som modell:

Virus i systemet

Uttrycket "Jag förtjänar inte detta" används säkert slarvigt för det mesta, men angående min nuvarande förkylning poppar det upp i mitt huvud. Här går jag och känner mig nöjd, vältränad och stark och så blir jag dunderförkyld från ena dagen till den andra! Så oförtjänt. Jag brukar inte bli arg när jag blir sjuk, men det har jag varit den här gången. Hela träningsupplägget pajar ihop. Och vem är frisk hela vintern och blir sjuk i maj?! På ett lov? Nu när alla vill vara ute i solen vill jag allra helst ligga under ett täcke.

Det enda jag kan hoppas på är att min kropp faktiskt är vältränad och tack vare det kastar ut den här förkylningen lika fort som den kom. Det började med halsont, sedan hosta, igår var huvudet som inbäddat i huvudvärk och svullna slemhinnor. Idag släppte vänster öra, men det gör ont och har knastrat och spökat hela morgonen. Jag kan bara sova tio timmar per natt, dricka mycket vätska och hoppas att det snart ska vara över.

Alan Banks musikval

Nu har jag läst min tolfte deckare av Peter Robinson. Fråga mig inte hur Minotaur gör när de översätter böckerna, för den här gavs ut 1997 och utspelar sig före den som jag trodde var först. Reginald Hill har jag slutat att läsa just på grund av den, minst sagt underliga, översättningsordningen.

Mycket av Alan Banks personlighet beskrivs genom hans val av musik. Detta har jag ibland tyckt varit irriterande och irrelevant, tills idag. I en scen står Banks med tårar brännande i ögonen. "Sedan gjorde han vad alla riktiga män skulle ha gjort i samma situation. Han satte på Mozarts Requiem på så hög volym han stod ut med och söp sig redlös." Lite senare åker han och lyssnar på repetitionen av Vivaldis Gloria med en kammarorkester där hans vän spelar altfiol.

Jag får säga att det var utomordentligt väl vald musik av Alan Banks. Där steg han i graderna, eftersom båda verken ligger mig extra varmt om hjärtat.

Duktig flicka

För mig har ordet duktig alltid varit lite av ett fult ord, med rötter i prestation, självförtroende, att vara till lags och duga. En duktig flicka är pålitlig och bra, men också lätt att störa sig på. Många gånger har jag tänkt att jag ska bli en slarver och slapphög, komma för sent, inte leverera, strunta i saker jag lovat, men det ligger inte i min natur. Jag tyckte ju till exempel det var jättejobbigt att börja komma till jobbet 7:45 istället för 7:15. Det kändes som slarv, trots att min arbetstid börjar 7:50.

På senaste tiden har jag vid flera tillfällen fått höra att jag varit duktig, men med den skillnaden att jag kunnat ta det, för jag håller med!

På årskontroll hos tandläkaren fick jag höra att jag skött mig mycket bra med tandtråd och borstning. Det är roligt att få komplimanger för sina mer dolda fysiska företräden, som fina slemhinnor och tandkött, ytterst lite tandsten och bra saliv.

Min sjukgymnast säger att jag är duktig varenda gång, men så har hon också gett mig exakt lagom många övningar. Sist sa hon att hon skulle kunna ge mig fler "men då gör du dem inte". Så sant. Berömmet får jag för att jag är lite bättre och lite starkare för varje gång.

Vi har haft öppet hus på skolan och klassrummet var fullt av föräldrar. Min parallellklass har haft det turbulent med många lärarbyten. Hon som är där nu har åstadkommit en stor förändring och hon får mycket beröm av föräldrarna. Jag har haft min klass i två år och det blir bara bättre och bättre. Jag älskar de där ungarna och vi har väldigt roligt ihop. Även om det borde räcka som bekräftelse och jag vet att när man inte hör någonting är alla nöjda, så har jag varit lite sotis. I tisdags så fick jag massor av glada tillrop när jag bekräftade att jag ska ha dem nästa år och några föräldrar med småsyskon som börjar sexårsverksamheten till hösten har redan tingat mig för tre år till.

Det som de här tre spaningarna har gemensamt är att jag gör dem för min egen skull. Egentligen behöver jag inte få höra från någon annan att jag är duktig, men det gör inte ont med bekräftelse. Jag försöker vara duktig (det där ordet igen) på att säga till folk som jag uppskattar att jag gör det.

Här hittade jag en doktorsavhandling som styrker det jag just skrivit.

Hopplöst efter

Jag försöker hänga med i den tekniska utvecklingen och åtminstone ha ett hum om tidens popstjärnor, idoler och trender. Det är bara att inse att det är kört. Jag är hopplöst lost och bara snäppet mindre töntig än mina elevers föräldrar.

Jag har haft stora svårigheter att få min hjärna att fatta vad Justin Bieber egentligen är känd för och nu läser jag i Expressen om ett "superhett pojkband" som heter One Direction (som jag aldrig ens har hört talas om). Jag tycker ungarna kan hålla sig till Sean Banan. Åtminstone tills de går ut 3:an.

Nöjd och stolt

Veckan är inte slut, men jag är redan beredd att utse den till en ovanligt bra en. Mycket bra har hänt - kanske mest kring träning och styrka.

I tisdags var det en gästinstruktör på zumban (en kille som jag känner till från salsasammanhang) som körde skiten ur oss...in a good way. Man kunde ta på energin i rummet. Måndag, onsdag och idag har jag gå-joggat och det går bättre för varje gång. Jag är en löpare. Ord som ligger, något ovant, men bra i munnen. Sjukgymnasten var nöjd med mig i torsdags och jag själv ser resultat av mitt styrketränande med gummibandet och andra övningar som jag fått. Det är jag så nöjd med för att det känns som en aktiv handling och något jag kan påverka själv, till skillnad från de behandlingar jag gått och fått hos kiropraktor och akupunktör.

På den mentala nöjdsidan ligger flera aktiva beslut, några trevliga möten samt uppbjudandet av en salsakille som jag aldrig brukar våga bjuda upp, vilket händelsevis slutade som kvällens bästa dans. Livet är för kort för att vara en tvekare, inte sant?!

Vanans makt

För ovanlighetens skull ställde jag om klockan på mikron samma dag som det blev sommartid. Fast något blev ändå fel, för sedan dess har den gått två minuter efter. Det sjuka med det är att jag verkar tycka att det är jobbigare att rätta till det än att vänja mig vid att lägga på två minuter varje gång jag tittar på den.

Något som är ännu sjukare, men som åtminstone min ena syster har ofantligt roligt åt, är min fjärrkontroll till tv:n. Inte en enda kanal ligger rätt, men om man vill veta var de ligger så kan jag svara. 3:an ligger på 15, 5:an på 1, 1:an på 9 och 2:an på 11. Och varför ändra något som fungerar? Nu har jag precis zappat in 10:an för att kolla på Halv åtta hos mig och sedan lite hockey-VM.

Örhänge

Jag ropar ju in ett och annat fynd på Tradera. Idag blev det en väska från Ceannis, som jag hållit ögonen öppna efter en längre tid. Vissa perioder kan jag sitta och göra olika sökningar i timmar. Man hittar så roliga saker. Det jag har upptäckt är att man ska söka på alla variationer. För örhängen kan man prova örhängen - örhänge - öronhängen, vilket osökt får mig att skratta. Jag tänker på en elev till min kompis som en dag sa till min kompis: Åh, har du nya hängöron!

Onödigt

Hur får man ett blött golv och onödig irritation? Jo, man tvättar och tar med sig alla smutsiga handdukar ned i källaren utan att hänga dit nya, rena. Sedan duschar man och får överraskningen när draperiet dras undan.

Tre skryt

Årets 27:e bok lagd till handlingarna. Nu blir det personalfest. Jag återkommer inom kort och berättar om Paris.

Snodd

Om jag äter ägg som någon annan har stekt så äter jag glatt. Men jag måste undra - är det bara jag som tar bort äggsnoddarna när jag steker ägg? Jag skyndar mig att göra sönder gulan och hiva upp snoddarna i skalhalvorna innan de koagulerar. Om de halkar tillbaka igen måste jag vrida stekpannan och lura mig själv var de hamnade.

Beavis and Butt-Head - otecknat

Jag gillar inte Beavis and Butt-Head, men jag förstår hur Mike Judge kom på hur de skulle prata. Han åkte bara tunnelbana några gånger när det var tonåringar ombord och så skrev han ner deras tal.

Jag har hört tonåringar av manligt kön prata flera gånger den senaste tiden. De pratar inte klart meningarna, de använder så få ord men så många ljudillustrationer som möjligt och de pratar mer för alla runt omkring än med den de pratar med.

Och nu gör de reklam för nypremiär av Beavis and Butt-Head - i tunnelbanan.

Läsning, språk, inspiration

I fredags hände det sig att jag fick gå på läskonferens på ChinaTeatern hela dagen. Det var bra, inspirerande och tänkvärt och jag har antecknat sida upp och sida ner med företeelser, metoder och forskning som jag ska kolla vidare kring. Störst intryck på mig gjorde Mats Wänblad (jag kommer att köpa hans läromedel), Mats Myrberg (jag kommer att citera honom många gånger, vad jag tror) och Jonas Hassen Khemiri (roligt att höra honom prata om sin "besatthet" av ord, språk och läsning).

Det regnade ute i fredags, så vi fick bli ledda i en underjordisk gång in till Berns där lunchen serverades. Min skola har en jättefin skolrestaurang, men lärare på studiedagar brukar inte få lunch på Berns, så det kändes oerhört lyxigt.

Extra kul var att i garderoben stod en gammal elev som sken upp och kramades över disken. Jag mindes hans namn, så klart - eftersom jag har extremt bra namnminne. Det här är killen som jag lånade tredje och fjärde Harry Potter-böckerna. Det var engelska utgåvor som han fått från sina kusiner, innan de kom på svenska.