Brutal sanning

Jag gillar verkligen Marian Keyes. Hon sticker ut från övriga chick lit-författare. Jag brukar även kalla hennes genre för 30+. Just nu läser jag "Oväntat besök på Star Street" och en av huvudpersonerna fyller till min glädje 40 år redan på första sidan.

I en tidigare bok (Vattenmelonen tror jag) är det en tjej som reflekterar över hur hon och hennes systrar stod framför spegeln och ojade sig över sina tjocka rumpor när de var tonåringar, fast de egentligen var jättefina. Den tanken brukar jag tänka ibland. Så bortkastat. I den här boken får 40-åringen, Katie, en Livet börjar-dagbok full av små bittra aforismer. En av dem är lite på samma spår, men snäppet grymmare. Den lyder så här: "Älska din kropp precis som den är. Du tycker att den är långt ifrån perfekt och det har du rätt i, men den kommer ändå bara att bli värre och värre."

Koffeinkänslig

I november eller strax före jul tror jag att jag skulle kunna dricka kaffe precis innan sänggåendet, men ändå kunna somna utan problem.

På sommaren kan jag det inte. Då är jag för utvilad och koffeinet har stark effekt.

Igår drack jag kaffe klockan 19.00 och kunde först inte somna och vaknade sedan 03.15 med hjärtat i halsgropen. Jag tolkar det som att jag blivit utvilad under julledigheten. Synd att jag sabbade sömnbalansen redan natt två in på terminen...

Att tappa fotfästet

Idag är det fullkomligt livsfarligt att gå ut. Trottoarerna är knöggliga av is. Snöhögarna är också hala och går att rutscha utför om de är branta. Ser man en kal bit av gatan att sätta foten på för lite fäste, så kan man ge sig sjutton på att den är slipprig av väta eller salt. Två gånger for jag nästan omkull och båda gångerna ryckte jag ut med högerarmen, som nu behöver stretchas.

Jag firade nyår i London och det jag saknade mest när jag kom hem var inte folket, afternoon tea eller de fantastiska fyrverkerierna vid tolvslaget. Det var de snöfria trottoarerna... Vi gick och gick utan att vara rädda för att falla omkull en enda gång.

Jag har egentligen svårt för käcka ordspråk. Ta till exempel "Man saknar inte kon förrän båset är tomt", men det har något snille kommit på, som långt innan mindfulness hade hajat att det är i avsaknaden av något som man uppskattar det som mest. Sedan när man får sin barmark i nio månader då går man ju inte dagligen och njuter av den. Synd.

Allt är inte sagt

God fortsättning säger jag ut i cyberrymden. Kanske till ingen. Jag får skylla mig själv och det är ingen idé att komma med ursäkter. Nu är det dags igen och förhoppningsvis är det inga dödsryckningar. Det kan jag säga att om avsikten varit att låta bloggen somna in så hade jag skrivit det, men jag har nog bara tagit ett sabbatshalvår.

Ibland behöver man tid och andra perspektiv. Så är det med mitt yrke. Helt plötsligt kan, vill och orkar jag vara lärare. Äntligen har jag provat klart andra grejer. Jag kan inte lova att det är för alltid, men för just nu duger gott.

Jag tänker ofta på den här bloggen. Jag får uppslag så gott som dagligen, men så tänker jag att jag redan har skrivit nåt liknande. So what?! säger jag nu. Det finns väl andra vinklingar och jag är för den delen inte ens samma person nu som jag var 2005.

Häng med!

Låt bokmalen mala

När halva 2010 har gått har jag läst 25 böcker. Det blev bara en i juni, men nu ska det bli ändring. Vid tre besök på tre olika stockholmsbibliotek har jag släpat hem den här skörden. En salig blandning av hemska deckare och mer lättsmälta karameller och så lite kokböcker, Feng Shui och filosofi som kan läsas parallellt med den "sköna" litteraturen.

Jag gillar att ha många olika att välja bland, så jag kan välja den som bäst passar för stunden. Just nu läser jag "I hundarnas våld". Jag grunnar också på vilken eller vilka böcker som ska få åka tåg med mig i helgen (vilket då inte blir 630 sidor våldsamma droguppgörelser). Det står mellan lättsamma Damernas Detektivbyrå eller filosofiska "Vem är jag - och i så fall hur många?". Hm...fast Damerna är också kloka och filosofiska. Kanske en deckare ändå.

Victoria hjärta Daniel

Idag gifter sig Victoria och Daniel. Bortsett från det faktum att jag alltid har tyckt om att titta på vad kungligheterna har för kläder och smycken så har jag följt just det här brudparet mycket på grund av den kärlek som de utstrålar.

Ända sedan förlovningsdagen har jag sett på dem med varma, lyckönskande ögon. Jag grät när de satt i förlovningssoffan, jag grät under deras festkonsert igår. Den var helt fantastisk och det vet jag ju: musik+känslor=tårar, rys och knotter. Jag grät i morse när jag läste om folkets stöttning (jubel) av Madeleine, när hon klev ut på röda mattan på Hötorget. Bland alla kungliga gäster kunde man se ögonkast och handpåläggningar, som man inte ser annars. Jag blev till och med rörd av statsministerns tal till brudparet och hans smekningar av Filippas armar när alla gäster kommit till Skeppsholmen.

Love is all around. Den här kärleken är av en sort som gör mig helt oförmögen att känna avundsjuka eller missunnsamhet. Jag uppfylls bara av hopp - om att kärlek på det här sättet finns. Den smittar och påminner människor om att uppskatta den kärlek de har och känner.

Jag har alltid trott att om jag någonsin gifter mig så kommer jag att gråta mig igenom hela dagen, men kanske inte. Kanske är lyckan så stor att man bara ler, som Victoria. Trygg i förvissningen. Dessutom har jag på senare år klarat både att läsa bibelord på min brors bröllop och att hålla ett improviserat tal på farmors begravning utan att gråta, så det ska inte få stoppa mig.

Denna dag hyllar jag kärleken och önskar alla att få uppleva den. Särskilt mig själv.

Hm, hur ska vi presentera oss på vår hemsida...?

Förlåt min dåliga humor, men jag besöker mången hemsida på mitt nuvarande jobb och jag tycker den här flygfototrenden är hysteriskt kul. "Varsågod, här är vårt tak. Vi är också vassa på muttrar!"

Zu Zu Pets

När jag nu ska tillbaka till 7-åringarnas värld (lärarjobb igen till hösten), så måste jag sätta mig in i ett och annat. Sist jag hade en 1:a så var det Tamagotchi-tider. De fick inte följa med in i klassrummet utan hängde i jackor utanför klassrummet och en tjej fick ett nervöst sammanbrott under en brandövning, för att hennes Tamagotchi skulle brinna inne.

I söndags hade älskade Busen sitt 7-årskalas. Den bästa presenten var en leksakshamster - en Zu Zu Pet. Jag förstod genast att det här var information värd att spara på hårddisken. Den lilla hamstern kunde åka fram och tillbaka och prata något som jag trodde var japanska, men som visade sig vara burkig engelska "Let´s go" sa den när den åkte iväg.

Lite senare satte Busen igång att dressera den, vilket tydligen ska vara möjligt. Han satte ned den, lade ett hinder (såpbubblepinne) framför och sa. "Lyssna, lyssna, hoppa över." Den lilla Zu Zu:n lydde inte och efter upprepade försök frågade jag om det inte var så att den bara förstod engelska. Busen har haft engelsk avdelning på sin förskola så jag tänkte att han säkert kunde ge enkla instruktioner på engelska.

Zu Zu sattes ned igen. Busen tittade henne/honom/den stint i ögonen och sa: "Lyssna, lyssna! Prata svenska."

Rar tystnad

I morse vaknade jag en kvart innan mobilen ringde. Det är inget konstigt. I cirka två veckors tid har jag vaknat tidigt, ibland redan vid halv fyra. Det är väl årstiden, ljuset och fågelsången. Kanske har jag ett minskat sömnbehov.

I morse slog jag upp ögonen, konstaterade att jag vaknat tidigt igen, men att någonting var annorlunda. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var. Det var tyst. Helt tyst. Jättemysko. Inte en enda fågel sjöng eller kvittrade. Jag låg helt stilla och lyssnade på tystnaden. Jag ville inte ens prassla med täcket. Det hördes inga ljud utifrån eller inne i huset, från grannar eller rör.

Det var mysko, men skönt, och jag kände att jag var med om någonting väldigt, väldigt ovanligt.

Varför blå marsipan är en dålig idé

Ett ord på vägen

Om jag måste välja mellan te och kaffe är valet glasklart. Jag skulle avstå allt te i världen om jag så bara fick en kopp kaffe om dagen. Trots denna inställning köper jag ändå ibland hem och provar någon spännande tesort. Just nu är det ett Yogi-te, som är ayurvedic herbal formula, ekologiskt och KRAV-märkt. Det heter Ginger Lemon och luktar uuunderbart...tills man lägger det i hett vatten. Då blir det hölukt, som jag tycker med allt te. Fast i ärlighetens namn smakar det faktiskt rätt gott och starkt om man bortser från lukten.

Det roligaste med det här teet är att på varje tepåseflärp står ett citat eller klokt ord. "We are spiritual beings having a human experience." eller "You are unlimited.". Lite väl flummigt ibland, men trevligt. Att öppna en ny påse är lite som att bryta en lyckokaka.

Nu sitter jag i vardagsrummet. Har precis vinkat av lillasyrran, som övernattat här. Efter sig har hon lämnat en tom godispåse från Caramella på Slöjdgatan (som hon gillar att besöka tack vare utbudet av framför allt lakrits). Godiset där är väl inte direkt ayurvediskt även om man inte ska underskatta feel-good-faktorn på snask. Hur som helst - på baksidan av denna, till synes vanliga lösgodispåse, står: "Alla människor har något gott att tillföra. Litet som stort. Ta hand om varandra." Förvånande fint, tycker jag.

Dentist hair day

Lokalbedövning är en riktigt bra uppfinning. Det är den som gör att det enda jag behöver oroa mig för, när två visirförsedda anleten lutar sig över mig för att avlägsna min sista amalgamfyllning, är att håret blir så platt i nacken efter kudden.

Lika som blå gubbar

Varje år är det karneval i min gamla hemstad. Den går av stapeln under studentveckan. Vi var clowner när jag gick i 3:an, efter att ha förkastat bland annat "bruna bönor med fläsk". De bruna bönorna skulle vara alla vi tjejer och fläsket skulle vara de tre humanistkillarna. Jag tror att den idén föll på fläskstadiet.

Nu verkar det vara värsta folknöjet, för syrran skulle dit med hela familjen. Min ogifte svågers lillebror tar studenten i år. Lillan hade sagt att deras klass skulle vara de där blå som varit med i melodifestivalen. Blue Man Group alltså. Så det har syrran sagt till alla hela dan.

Väl framme vid gräsplanen där karnevalen startar ser syrran en grupp med Blue Man Group-gubbar, som hon håller koll på för att inte missa när de går förbi. Karnevalen börjar och plötsligt ropar Lillan: "DÄR är han!" och pekar in i en grupp med Avatar-gubbar. "Nej." säger min syrra, men Lillan insisterar. Hon blir frustrerad och till slut fattar alla att det är han. Någonstans på vägen har blå gubbar blivit andra blå gubbar, men båda sorterna fanns med i karnevalen. Jag tror mer på att förvirringen startade hos Lillans farmor än hos Lillan, för hon är en tjej med koll.

Visual Bookshelf - osynliga sektionen

Svedd av Sandra Gustafsson finns inte i Visual Bookshelf på Facebook!

Remover

Den senaste veckan har jag removat 129 friends från facebook. Nu har jag 125 kvar, men jag vill ner till under 100. De som fått stanna är mest sådana jag har kontakt med och träffar hyfsat ofta, ett gäng av mina salsakompisar och en och annan kompis från förr.

De som rykt är blandade småkusiner, salsakurskamrater jag aldrig ser ute längre, salsafolk med intresse av att sprida sina events men aldrig av att dansa med mig eller ens heja när jag ser dem ute, kompisar till kompisar och såna som inte skriver en rolig statusrad då och då eller kommenterar på mina.

Det är väl ungefär kriterierna. Detta innebär att jag har kvar en kompis till brorsan som jag knappt känner, men som skriver mycket underhållande statusrader. Han bjussar lite. Det är det jag vill göra i ett sånt där socialt forum - bjussa och bjussas.

Skärpning!

Nu är det jag som skärper till mig och fortsätter att blogga. Man får ta uppehåll, men inte hur långa som helst. Folk glömmer fort i bloggiversum och jag har uppenbarligen helt tappat bloggomvärldsuppfattningen.

Igår var jag på SANDRAs bokreleasefest. Jag äger nu ett signerat och rykande färskt exemplar av Svedd av Sandra Gustafsson. Recension kommer.

Jag gick utan sällskap på den här festliga tilldragelsen på El Mundo. Det har jag inget emot. Jag är en social varelse och lite av en proffsminglare. Igår var det dock svårt. Jag pratade med några men jag var mer där i storgemenskapen, inte riktigt med i nåt gäng. Det var trevligt. När Sandra signerade min bok sa jag att jag knappt bloggar längre. "Varför då?!" utbrast hon. Jag kom inte på nåt bra svar...men hon avslöjade sig nog lite där, att hon inte precis hänger här ofta så det stör. Och vem kan klandra henne?

Nåväl, idag bloggar hon så klart om gårkvällen och då, först då, står det klart för mig att halva Sveriges bloggelit var där! Jag måste vara helt ute som inte hajade detta. Mest upprörd blir jag över att Hedgehog var där. Henne skulle jag ju vilja säga "Hej! Vad bra du är" till.

Androgynt

Så här dagen efter Internationella kvinnodagen har jag gått och blivit könsförvirrad. Alltså mitt eget kön har jag koll på, men jag såg en tant på tunnelbanan idag. Eller först var jag helt övertygad om att det var en tant med blå lysande ögon och runda kinder. Hon påminde lite om farmor. Min blick föll på henne flera gånger och rätt vad det var såg jag att hon hade skägg. Inte sånt där tantskägg som jag kommer att få när jag bli tant, utan riktigt skägg. Det var bara att det var vitt och hon...han satt en halv vagn bort, eller så var jag så bestämd i min uppfattning att han var en hon.

Senare i kväll var jag på stor körövning. Min kör ska så småningom delta i en kördag med massa andra körer. När altarna skulle göra en omflyttning i förstaaltar och andraaltar så såg jag en äldre man med lite bakåtslickat mörkgrått hår ibland oss. Men jag såg fel igen. Det var en alttant.

Tänk om jag kommer att bli en skäggig alttant som gäckar ungdomar på tunnelbanan om så där 40 år. Häftigt!

Tionde dagen

Så här långt har det varit oväntat lätt att sluta köpa och äta godis. Igår var första gången på nio dagar som jag fick tänka en medveten tanke för att inte följa mitt invanda mönster. På en fest skickades det runt en skål med stora chokladpraliner. Av ren slentrian skulle jag lätt kunna ha stoppat en i munnen utan att ens tänka mig för och utan att ha smakat antagligen.

So far so good

Än så länge går det bra. Det jag främst vill är att bli av med min ovana att äta godis, men det är väl bra om jag kan bli av med annat socker också. På måndagar får vi frukost på jobbet och jag åt bara underdelen av min leverpastejmacka och hoppade över pago-juicen. Den tycker jag är sötsliskig även när jag har hög sockervana i kroppen, så det är inte direkt en uppoffring.

På kvällen var jag på teater. Ett bra tips mot slentrianmässigt letande i skåpen hemma. Aktivitet och socialt umgänge byter jag gärna mot en påse lakritskonfekt. Ikväll blir det mer aktivitet - stämrep med altarna!

Anonyma sockerister

Den senaste tiden har tidningarna (de där kvällstidningarna, som jag skulle sluta att läsa) skrivit mycket om sötsug och sockerberoende. Idag var det ett test. Förra vecka fyra skrattretande dåliga tips på vad man kan göra när suget sätter in...som om att dricka ett glas vatten kan stoppa mig när jag vill ha choklad!

Hur som helst har det gått tre dagar när jag inte ätit godis och en vårmånad står för dörren. Jag tänker göra som det stod på ett ställe att man inte skulle men på ett annat ställe att det var en som hade gjort - sluta rakt av. Allt eller inget. Nolltolerans. Det har funkat förr, när jag körde med GI.

Välkommen till 34 dagar utan socker!