501

Nummerplåtsspaningarna behöver inte upphöra bara för att jag är klar... Min pappa förser mig med material. Han har hela tiden jobbat från båda håll - från 001 uppåt och från 999 nedåt. Lite mer avancerat för minnet, men han har ett block i bilen där han skriver upp vad han är på. Det har hela tiden gått bättre på nervägen.

Det lustiga är att nu mot slutet av min jakt har han närmat sig ett möte på mitten mellan upp- och nedgång. Han menade rent av att han skulle vinna över mig om han mötte sig själv innan jag tog 999. Inte för att jag höll med och som vi alla vet hann jag ju till 999 innan vi ens behövde ta den diskussionen.

Det ännu lustigare (särskilt med tanke på att han hela tiden hittat fler bilar på nervägen) är att jag i fredags fick ett sms: "501", vilket innebär att han mötte sig själv precis på mitten. Det är nummerplåtssammanträffandehumor det!

Lördagsskörden i bild

The End

Jag jagade 994 några fruktlösa dagar. Gick extrapromenader på okända gator. Den 994 som jag sedan tog var en som susade förbi medan jag slängde ett papper i en papperskorg.

995 tog jag när jag var ute och majade i Tyresö, eftersom den där röda 995:an som jag sett försvann lika plötsligt som den dök upp.

Redan på fredagkvällen gick jag en extrapromenad för att plocka en av de två 996:or jag "visste". Helt i onödan annat än ur motionssynpunkt... På lördagen hade jag bättre tur. Jag visste en 996 längre bort och den var snällt hemma när jag tog min morgonpromenad och sedan tog jag 997 på väg till en kompis och 998 på väg ut på Djurgården. Alla stod stilla, så jag kunde fota dem, men inte en enda av dem var de bilar jag "visste" fanns.

Idag - måndagen den 4 maj, ca 14,08 - tog jag 999. Det känns riktigt skönt och jag törs lova att jag inte ska börja om.

De sista sex

Det roligaste med nummerplåtarna, min "platespottinghobby", since 2003, har varit tillfälligheterna. De gånger jag bara sett en bil på en hel väg och det är den jag ska ha. När jag ibland har känt mig som om allt varit riggat och någon har ställt dit den bil jag behöver.

Jag räknar med att bli klar vilken dag som helst. Det är bara det att nu "vet" jag var resten av bilarna "bor" och man kan tycka att det vore enkelt att bara gå och plocka dem. Då står de inte där de ska.

I fredags hittade jag 990, som brukar stå på min gata. Det gjorde den nu också, men längre bort än vad den "skulle". Senare på dagen plockade jag genom en extra promenad 991 och 992. Det var bara det att jag hade räknat med att ta 993 och 994 också. På väg till den gata där 993 brukar stå fick jag se 995, en röd rackare som jag inte sett förut. Jag insåg då att jag efter att ha tagit 993 skulle kunna få även 994, 995 och kanske att 996 skulle stå där den brukade. Då stod 993 inte där den "skulle". På lördagens morgonpromenad gick jag den vägen igen. Ingen 993. Jag visste en till, som åtminstone på vardagar, brukar stå på en annan gata. Jag gick dit förgäves. Retsamt nog körde en 994 förbi på vägen dit... På kvällen igår stod jag och väntade på min kompis i korsningen Hötorget/Kungsgatan. Det kom rätt många bilar. Jag såg två stycken 992:or, men det hjälpte ju inte. Min kompis kom och vi skulle gå över gatan. Då kom 993 rullande förbi!

Trots de två 993:or jag trodde mig ha koll på, blev det alltså en okänd som jag räknade. Ett klassiskt fenomen. 994 "bor" på min gata, så på morgonens promenad skulle jag ta den och hela vägen upp till 998. Så var planen, men den lilla krumeluren är tydligen bortrest över helgen. Vill det sig riktigt illa så kommer den hem lagom till att den röda 995:an visar sig bara ha varit här över helgen.

Vad kan man lära av det här, då? Som vanligt - om man vill någonting för mycket så knyter det sig.

Ur roll

Igår var det Skärtorsdag. Jag passerade genom en galleria i stan när jag bakom mig fick höra en kvinna prata högt och ganska argt i mobiltelefon. Nyfiken av naturen tittade jag över axeln för att få se en vuxen kvinna i påskkärringutstyrsel. Bilden blev genast så mycket roligare.

Idag pratade jag med lillasyrran. Hon, Busen och Snubben hade gått påskparad igår tillsammans med en kompis till syrran. Kompisen hade puttat på syrran och gjort henne uppmärksam på två vuxna påskkärringar som hade rökpaus på illa vald plats.

Jag har uppenbarligen scennärvaro i ryggmärgen sedan mina år inom amatörteatern. Inte gå ur roll!

Jag har precis läst en besynnerlig bok av Chuck Palahniuk (Fight Club). Den här hette Choke. Huvudpersonen i boken jobbar i en 1700-talsby för turister. Om de går ur roll på jobbet, eller är otidstypiska - tuggar tuggummi, pratar i mobiltelefon eller har en stämpel från ett disco på handen - så får de som straff sitta i stocken! Fast vi kan ju inte gärna bränna påskkärringarna på bål...

Earth Hour

Egentligen skulle jag inte varit hemma ikväll så det hade blivit nästan lite osportsligt att säga att jag var med på att släcka ner mellan 20.30 och 21.30. Nu är det dock ändrade planer och jag blir hemma. Jag tänker sträcka mig ut från balkongen, så jag ser nedsläckningen av Globen (nej, jag tänker inte använda det nya löjliga namnet). Efter det ska jag tända stearinljus, men inte fler än jag behöver eftersom det inte heller är bra för isbjörnarna. Efter det får vi väl se om jag kan läsa eller bara tänka i 60 minuter.

Jag blev nästan besviken när jag insåg att det inte är samtidigt på hela jorden. Det är för att jag tycker om kraften i den globala och kollektiva känslan. Om alla drar sitt strå till stacken så gör det skillnad och vi gör det tillsammans, bara på lite olika tider på samma dygn.

Mars 2009

Den här våren eller vintern...eller vårvintern alltså! Aprilväder i mars. För två veckor sedan hade vi mycket snö, sedan platta, gula gräsmattor och krokusknoppar och i morse snö igen. Fåglarna kvittrar åtminstone tappert och litar på sin inbyggda känsla för att våren är här.

Mars 2009 ackompanjerar skrämmande väl mitt läge på arbetsmarknaden. Jag hittar intressanta tjänster som skulle passa mig och söker, väntar förhoppningsfullt, får någon gång komma på intervju. Så vaknar jag en morgon och har fått tre mail med den ungefärliga innebörden "tack för visat intresse, men den av de 400 sökande vi valde var inte du". De flesta har inte tid att svara ens. Så börjar det om igen. Snön lägger sig över mig och mitt CV.

Jag får byta taktik, som jag gör med mars 2009. Jag kan välja att lyssna på småfåglarna och krafsa fram krokusarna igen. Då ska jag väl kunna krafsa fram ett sommarjobb någonstans.

Lyftkranarna dansar igen

Idag har jag lärt mig att inte bara lyftkran utan också trana heter crane på engelska! Det löjliga är att jag vet att trana heter Grus grus på latin, men att jag aldrig reflekterat över vad det heter på engelska.

Man lär så länge man har elever, brukade jag säga, men det här var faktiskt en statusrad på Facebooks förtjänst.

Nya gamla grejer

Man ska inte underskatta glädjen i att få köpa någonting nytt ibland.

Igår var jag på second hand-jakt efter en klänning till en "klädsel: kavaj"-fest. Jag hittade ingen, men däremot två andra plagg. Det första var en topp i stark fuchsia med paljetter runt halsringningen och trekvartsärm. Först lät jag den hänga, fast jag kände direkt att det var en finare sorts viskostrikå och den verkade helt oanvänd. Jag tyckte färgen var lite fel för mig.

Jag vandrade vidare och trodde inte mina ögon när jag stod framför exakt den typen av knickersjeans (vadlånga, något baggy, detaljsömmar och knappar på vaden) som jag är sugen på att ha till sommaren och som är snygga att dansa i. De såg också ut att vara oanvända och var av märket Bon´A Parte, vars katalog jag beställer ur ibland (danskt naturligtvis). 60:-!!!

In i provhytten tog jag dessutom med mig ett par andra jeans, mörka av märket Bläck, och fuchsiatoppen. Jeansen satt skitsnyggt på benen, men eftersom det var herrmodell gick de inte runt mina kvinnliga höfter. Smällar man kan ta när de andra två plaggen satt perfekt! Totalsumma 130:-

Jag vet ju att second hand är bra, men jag har liksom aldrig tagit mig tid att bläddra runt bland plaggen och ibland luktar det lite sunkigt. Det här är definitivt min nya grej. Tid har jag ju och i onsdags hade jag precis sålt två konstböcker för 120:-.

Ur en arbetssökandes torsdagsagenda

- Plocka 954. Bara en liten omväg i solen.

- Köpa strumpbyxor.

- Kolla second hand efter finklänning till kommande fest.

- Lämna böcker på biblioteket och låna några nya.

- Bli bjuden på en öl av före detta arbetskamrat.

- Dansa.

Total summa 90 kronor om jag ej hittar klänning.

Lift

The only way is up! Visst låter det dessutom trevligare med en uppfärd än att bara åka "UPP" eller "NED" eller kommendera "HIT". En uppegupptäcksfärd skulle sitta fint idag.

Nödsituation

Nu när jag är så här ekonomiskt begränsad så händer fantastiska saker.

Mina vänner bjuder på en latte här och ett glas vin där. En vän har bjudit mig på en heldag på Yasuragi Hasseludden. Hon hade presentkort och valde att ta med mig, vilket skulle känts lyxigt vilken dag som helst men extra mycket nu. Min bästis var här en kväll och hade tio lila tulpaner bakom ryggen när hon kom, för hon tänkte att jag inte unnade mig det med min budget trots att jag älskar tulpaner. Jag har käkat flera gånger hos min granne och sett på hennes filmer och bara en gång har jag haft med mig vin (som hon inte ens drack så mycket av). Igår var jag på söndagsmysmiddag hos en gammal kollega och hennes man och på torsdag ska en annan gammal kollega och jag ta en öl eller två, på hans bekostnad. Så där håller det på.

Jag kan tänka att jag har en hel del att bjuda igen när jag får pengar igen.
Eller så kan jag tänka att jag har goda vänner, som ställer upp i nöden.

Så tråkigt att klockorna stannar

Jag är sjuk! Det är ju inte så ofta så jag tycker alltid extra synd om mig när jag blir det. Det som började som heshet, nysningar och nästäppa gick trots fyra dagars vila över i feber och halsfluss. Nu har jag fått Kåvepenin i alla fall. Det är lustigt vad det smakar barndom (minns när jag var 9-10 år och det gick åt ett halvt filpaket innan jag äntligen fick svalt dem).

Hur som helst så är det värsta att det är så tråååkigt att vara sjuk. Tråkigt så klockorna stannar. Jag tappar tidsuppfattningen när jag sover lite här och ser konstiga tv-serier lite där. Igår morse vaknade jag med feber och vinglade huttrande ut i köket efter Panodil. Jag slängde ett öga på köksklockan för att se om jag vaknat tidigt eller sent. Hon var tjugofem över två! För en kort stund hann jag tänka att jag i mina feberyror faktiskt sovit bort hela måndagen, men sedan såg jag hur sekundvisaren spasmiskt stod och högg på fem sekunder i och förstod att den stannat.

Slutlattat?

Jag har ännu inte betalat mer än 32 kronor för en latte på ett fik. Där går min smärtgräns, när ett halvkilo bryggkaffe kostar lika mycket (nästan ett helt kilo om det är extrapris). För några veckor sedan var jag på Coffehouse by George vid Odenplan. Jag blev bjuden på en latte, vilket var tur eftersom de tog 37 spänn! Igår var jag bara inne och vände på Coffehouse by George i NK-huset. De tog 39 kronor för en latte och 110 för en bakad potatis med räkor, som min kompis ville ha. Då gjorde vi det enda rätta och avbröt beställningen och gick. Som min kompis sa: "Det är inte okej."

Hur funkar den där franchisegrejen egentligen? Får samma kedja ha vilka priser de vill?

Att rätta mun efter a-kassan

Jag är en fattigråtta nu för tiden. Det ekar sorgligt tomt i kylskåpet. Allt som kan betraktas som onödigt förblir oersatt när det är slut. Således har jag ingen smörgåsgurka, ingen lingonsylt och ingen saft. Ketchupen tog slut häromdan och honungen också, precis lagom tills jag behövde den för att lindra begynnande förkylningssymtom.

Kläder har jag inte heller köpt på ett halvår eller mer. Att alla mina t-shirts och strumpor ser grådassiga och slitna ut lyckas jag än så länge bortförklara med att allas strumpor ser ut så i vårens obarmhärtiga ljus.

Mat och kläder måste jag ha, men något som jag brukar kosta på mig för att må bra är tjänster i form av kiropraktorbesök och fotvård. Det har varit uteslutet att få in det i budgeten nu. Behovet av kiropraktorn försvann i och för sig i samma stund jag slutade mitt förra jobb, men fotvårdsbehovet är större än nånsin. Idag ska jag gå på fotvårdsbehandling, pedikyr och vad- och underbensmassage! Jag har fått 50% rabatt genom ett erbjudande. Snacka om att det känns lyxigt. Jag har inte varit sedan i mars.

Baba Alling Glans

Jag är ju i allmänhet förtjust i långa killar, men det finns en sak som smäller högre än höjd över havet. I själva verket finns det en hel rad saker, men den jag tänker på nu är humor.

Därför vill jag härmed tillkännage två killar som har dispens om andan faller på (jag tror de är upptagna nämligen): Det är Morgan Alling och Johan Glans. Jag tycker att de verkar helmysiga båda två.

Min hjärna och jag

Jag upphör aldrig över att förvånas över min hjärna och dess selektiva seende.

Efter att ha läst hittills åtta böcker i Alexander McCall Smiths serie om Damernas detektivbyrå samt en i serien om Filosofiska söndagsklubben har jag nu lånat tre stycken i serien om Professor Dr von Igelfeld. Jag satt och drack en kopp kaffe och läste i "Portugisiska oregelbundna verb" som den första boken heter och på sidan 43 dyker en professor J. G. K. L. Singh från Chandighar upp.

Knappt hade jag sett ordet "Chandighar" förrän det började bläddra i arkiven uppe på hjärnkontoret och jag visste att jag hade läst någonstans om denna plats tidigare idag, men aldrig tidigare före det. Ibland - om det är ett ansikte som ska placeras kan jag få bläddra länge i mina imaginära arkiv. Nu visste jag direkt att det varit i DN. Ett under bara det, eftersom jag i princip bara bläddrat rakt igenom den. Efter ytterligare en genombläddring hittade jag bildtexten som levererat informationen tidigare under dagen. Jag läste inte ens Dan Jönssons krönika. Jag såg bilden och läste bildtexten "Mats Eriksson skildrar den indiska idealstaden Chandigarh, här 'The high court, Chandigarh', 2003".

Datumparkering

Om jag inte visste att det är datumparkering på min gata skulle jag kanske ha trott att vi haft en hel armada av marsianer här inatt. Mycket väluppfostrade marsianer, vill säga, som satt sig in i hur det parkeras här på Tellus.

Trots den bilfria gatan har jag håvat in 935, 936 och 937 idag. Känns oerhört bra!

Du är inte ensam i kollektivtrafiken

Jag förväntar mig inte att alla människor ska vara väluppfostrade. Men vad hände med sunt förnuft, vanligt hyfs och hänsyn? Det kryllar av egon, stora som fyra säten på tunnelbanan.

Idag har varit en embarmligt mörk dag. Det är jag den första att skriva under på - men så sitter jag heller inte och vrålgäspar utan att hålla för munnen så personen en meter framför får en titt på vad jag åt till frukost och kanske även lite härlig utandningsluft på köpet!!! Vad är det med folk? Nyser, hostar och gäspar gör man bortvänd eller med förhållen mun. Det lär man ju småbarn. Eller...?

Och vad är det med spottande? Vad är det som driver människor till att sitta på en bänk vid en busshållplats och loska så att det är helt blött och slemmigt på marken (isfläck kan det bli den här årstiden). I min värld är det otroligt nonchalant att spotta inomhus och dit räknar jag faktiskt kaklat golv innanför tunnelbanespärrarna. Är det okej så länge nån annan städar?

Värst just nu är ändå det som jag vill kalla den nya tidens bergsprängare. För 20 år sedan kom de med värsta kassettdäcket på axeln och full kräm. Nu räcker det med en mobiltelefon och några mp3-filer för att störa en hel tunnelbanevagn. Jag tänkte skriva att tonåringar är värst, men efter att ha åkt tvärbana med nån minaretliknande sång på högsta volym är jag beredd att ändra mig.

Tre är, som bekant, en spaning. Adjö!

Årsstämmor

Jag var på årsstämma i bostadsrättsföreningen igår. Jag kände ett kollektivistiskt och demokratiskt ansvar. Dessutom ville jag se om samlingslokalen eventuellt skulle kunna hålla måttet för en rackabajsarns 40-årsfest vad det lider.

Det började klockan 19.00 och när jag kom sa jag att jag måste gå senast 20.30 (salsa). Ja, då skulle vi vara klara. "Inte mer än en timme.".

Årsstämmor är grymt tråkiga, men ganska roliga på ett knastertorrt sätt. Början gick jättebra. Han som höll i stämman var nån extern snubbe som körde järnet, men sedan kom vi till årsberättelser, balansräkningar och noter, alltsammans förevisat med en projektor men pyttelitet så man inte såg siffrorna. Och sedan visade sig att många av de här grannarna jag har, men aldrig ser röken av, hade en och annan fråga eller observation.

När jag tassade ut (med min prassligaste vinterjacka) hade de bara hunnit till "beslut om fastställande av resultat- och balansräkning", vilket var punkt "j" av "a-t".

Och snart kommer årsmöte med kören. Då förvandlas mina trevliga körkamrater och fram kryper alla pensionerade akademiker och före detta ordförande i olika styrelser fram, för att inte tala om körmedlemmarna som varit med sedan körens grundande. Man kan inte säga pip med mindre än att det ska bläddras i stadgar och säger man mer än pip så blir man invald i styrelsen. Slutsats: silvertejpen på när det stadgeenligt utlyses om årsmöte.