Jag har hört att gravida, som snart ska föda, kan få höra hemska historier om trassliga, komplicerade förlossningar och allt som kan gå snett. Jag har också hört (och varit med om) att när man står inför en visdomstandoperation så utlöser det folks obändiga lust att måla upp sina egna eller andras skräckupplevelser om vridna rötter och tandläkare som ser för gott att dra alla fyra på en gång när de ändå håller på.
Nu har jag noterat ett drag hos mig, som jag kanske alltid haft, men som blivit högaktuellt. Jag pratar om hemska saker i värsta tänkbara läge. Den senaste tiden har jag varit ute på långa kvällspromenader med en kompis. När jag har sällskap vågar jag gå på ställen där jag aldrig skulle gå själv, bland annat på oupplysta skogsvägar. DÅ, när vi befinner oss på det allra MÖRKASTE och LÄTTÖVERFALLNASTE stället då pratar vi om - våldtäkter, rånöverfall och hur lång tid det skulle ta för polisen att komma fram. Vi går över Årstabron. DÅ, när vi befinner oss MITT på bron vi båda sett under konstruktion och ett tåg SUSAR förbi då väljer vi samtalsämnet - rasade broar, hur vi minns Tjörnbron och vilka förvånansvärt låga räcken bron har.
Vad är detta? Samma mystiska gen som får människor att se filmer som skrämmer livet ur dem? Mamma lärde mig i och för sig en gång en metod som går ut på att man tänker ut det värsta tänkbara som kan hända om man är rädd eller nervös för något. Sannolikheten att det ska hända är så liten att man tänker ut det näst värsta och så håller man på tills det värsta som kan hända inte är så farligt. Jag tror jag ska damma av gamla värstatänkbarhetsteorin!
fredag, september 29, 2006
onsdag, september 27, 2006
Fascinerande
Det här är min blogg så jag fortsätter att berätta om mina fascinerande upplevelser i nummerplåtarnas fantastiska värld.
Igår behövde jag inte vänta tills jag kom hem till min gata, för på en annan gata i stan stod en röd liten 393:a och väntade på att bli sedd. Jag var inte helt säker först så jag blev tvungen att gå förbi och kolla bakplåten också. Annars räknas det inte (om jag inte är 100). Jag vände mig om, gick tillbaka och in på en annan gata stod 394 parkerad där. Bussen hem på kvällen hade den stora vänligheten att ha 395 monterad som sin registrering och i morse tog jag en liten genväg. På en vändplan där man egentligen inte fick stå stod en enda bil...396!
Vad ska jag göra med detta flow? Vad betyder det? Ska jag köpa en trisslott? Kommer jag att träffa mannen i mitt liv? Står stjärnorna i mitt tecken? Är det bara för att jag ska få ha lite kul?
Igår behövde jag inte vänta tills jag kom hem till min gata, för på en annan gata i stan stod en röd liten 393:a och väntade på att bli sedd. Jag var inte helt säker först så jag blev tvungen att gå förbi och kolla bakplåten också. Annars räknas det inte (om jag inte är 100). Jag vände mig om, gick tillbaka och in på en annan gata stod 394 parkerad där. Bussen hem på kvällen hade den stora vänligheten att ha 395 monterad som sin registrering och i morse tog jag en liten genväg. På en vändplan där man egentligen inte fick stå stod en enda bil...396!
Vad ska jag göra med detta flow? Vad betyder det? Ska jag köpa en trisslott? Kommer jag att träffa mannen i mitt liv? Står stjärnorna i mitt tecken? Är det bara för att jag ska få ha lite kul?
tisdag, september 26, 2006
Förvånad
Jag skrev igår att jag knappt blir förvånad när jag hittar 3 bilnummer i rad. Några timmar senare var jag på kvällspromenad och fick syn på min fjärde 389:a. En sekund därefter hörde jag min kompis, som var med och som tillhör den ganska oförstående sorten vad nummerplåtar anbelangar, helt lugnt säga: "Och där står en till." 5 389:or inom loppet av 5 timmar!!!!!
Sedan tog jag 390 och 391 och i morse 392. 393 kommer jag senast plocka ikväll, för den bor hemma på min gata :)
Sedan tog jag 390 och 391 och i morse 392. 393 kommer jag senast plocka ikväll, för den bor hemma på min gata :)
måndag, september 25, 2006
Skördetid
Om någon undrar hur det går med mitt nummerplåtsamlande så går det bra, men hur jag än kämpar ligger chefen 40 nummer före. Å andra sidan ligger pappa 100 nummer efter. Idag på väg hem såg jag 3 stycken 389:or! Så är det ofta. Som med mycket annat i livet kommer de i klump. Jag blir knappt förvånad längre.
Augustiskörden, nummer 358 till 373=16 stycken.
Septemberskörden hittills, nummer 374-389=16 stycken.
Det ser mycket lovande ut för septembers slutresultat eftersom jag vet var flera av bilarna på 390-talet "bor". Det är bara att gå och plocka dem!
Augustiskörden, nummer 358 till 373=16 stycken.
Septemberskörden hittills, nummer 374-389=16 stycken.
Det ser mycket lovande ut för septembers slutresultat eftersom jag vet var flera av bilarna på 390-talet "bor". Det är bara att gå och plocka dem!
söndag, september 24, 2006
Vän av ordning
Jag har tidigare nämnt de galna strömlinjeformade fartdårar som kallas cyklister. Det finns olika sorters galna cyklister. Idag har jag observerat en cyklande amatörpolis och han var på intet sätt strömlinjeformad.
På den nya Årstabron har det blivit så (i alla fall alla gånger jag gått där) att både cyklister och gångare håller högertrafik. Det finns inga markeringar eller vita streck, men det verkar fungera för alla joggare, hundägare, barnvagnsförare, flanörer och cyklister. Utsikten är vacker och idag sken solen på oss som befann oss på bron. Då kom herr cyklande amatörpolisen, vän av ordning, med ett litet åskmoln hängande över sig. Först såg och hörde jag hur han med snäsig röst frågade ett par med barnvagn om de inte tyckte det var säkrare för barnet att dras i vagnen på vänster sida, där den skulle dras. Därefter cyklade han vidare och plingade på några. Ännu lite längre fram såg jag ett äldre par som tydligen tog honom på orden och bytte sida, med påföljd att de fick möte från motsatta hållet.
Hur nöjd kan en sådan person vara efter sin cykeltur? Hans ordningssinne kanske blev väldigt stört av oskicket att gå på höger sida, vad vet jag. Jag bara tänker att det var ganska destruktivt för alla inblandade. Han retade upp andra på vägen och fick själv stanna till, alltså avbryta sin cykeltur, för att säga till andra människor. Han var säkert jätteirriterad, så irriterad att han inte såg att det flöt för alla andra och gjorde för honom också, eftersom han nu också ville cykla till höger. Utsikten tror jag knappast han kan ha njutit av.
Bilden har jag lånat från Banverkets hemsida.
På den nya Årstabron har det blivit så (i alla fall alla gånger jag gått där) att både cyklister och gångare håller högertrafik. Det finns inga markeringar eller vita streck, men det verkar fungera för alla joggare, hundägare, barnvagnsförare, flanörer och cyklister. Utsikten är vacker och idag sken solen på oss som befann oss på bron. Då kom herr cyklande amatörpolisen, vän av ordning, med ett litet åskmoln hängande över sig. Först såg och hörde jag hur han med snäsig röst frågade ett par med barnvagn om de inte tyckte det var säkrare för barnet att dras i vagnen på vänster sida, där den skulle dras. Därefter cyklade han vidare och plingade på några. Ännu lite längre fram såg jag ett äldre par som tydligen tog honom på orden och bytte sida, med påföljd att de fick möte från motsatta hållet.
Hur nöjd kan en sådan person vara efter sin cykeltur? Hans ordningssinne kanske blev väldigt stört av oskicket att gå på höger sida, vad vet jag. Jag bara tänker att det var ganska destruktivt för alla inblandade. Han retade upp andra på vägen och fick själv stanna till, alltså avbryta sin cykeltur, för att säga till andra människor. Han var säkert jätteirriterad, så irriterad att han inte såg att det flöt för alla andra och gjorde för honom också, eftersom han nu också ville cykla till höger. Utsikten tror jag knappast han kan ha njutit av.
Bilden har jag lånat från Banverkets hemsida.
söndag, september 17, 2006
Stress
Jag känner stress över en hel del saker, bland annat att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle vilja. Inte blir denna stress lättare av att läsa vad Niklas Rådström skriver i söndagens SvD.
"Den som läser en bok om dagen, avstår samtidigt från de andra fyra tusen böcker som publiceras varje dag."
Och:
"Om vi tänker oss att vi läser fyra böcker i veckan, en fullt möjlig målsättning, och att all publicering av kommande böcker avbröts, så skulle det ändå ta oss 250 000 år att ta del av allt som hittills skrivits. Bara att läsa en lista över titlar och författarnamn på alla utgivna böcker skulle ta mer än 15 år."
Jag menar inte att jag vill läsa allt som givits ut, men jag har min hög med ännu olästa böcker och en lista på böcker som jag skulle vilja läsa om någon gång. Nu blev jag alldeles fartblind. Bäst att fokusera på de böcker jag faktiskt har läst och njuta av dem. Det låter sundare, eller hur?
"Den som läser en bok om dagen, avstår samtidigt från de andra fyra tusen böcker som publiceras varje dag."
Och:
"Om vi tänker oss att vi läser fyra böcker i veckan, en fullt möjlig målsättning, och att all publicering av kommande böcker avbröts, så skulle det ändå ta oss 250 000 år att ta del av allt som hittills skrivits. Bara att läsa en lista över titlar och författarnamn på alla utgivna böcker skulle ta mer än 15 år."
Jag menar inte att jag vill läsa allt som givits ut, men jag har min hög med ännu olästa böcker och en lista på böcker som jag skulle vilja läsa om någon gång. Nu blev jag alldeles fartblind. Bäst att fokusera på de böcker jag faktiskt har läst och njuta av dem. Det låter sundare, eller hur?
fredag, september 15, 2006
Feng shui
Jag undrar hur jag ska kunna rensa i röran när en stickprovskontroll visar att schampohyllan ser ut så här (observera att jag bor en (1) person här)?:
torsdag, september 14, 2006
Betald motion
Jag håller på att tjäna in september månads SL-kort genom att promenera in det. Vi skriver den 14:e i månaden och jag har handlat biljetter för endast 60 riksdaler. Detta innebär i princip att jag får betalt för att motionera (annars brukar det kosta multum på ett gym alternativt vara gratis)!
Nya morgonrutinen är att vakna och gå till jobbet (30 minuters rask promenad) och sedan duscha och äta frukost där. Ska jag till kören eller salsan så går jag in till stan efter jobbet och ibland även hem efteråt. Vi får väl se hur det blir när kvällarna blir mörkare, men jag hittar vägar som känns trygga.
Jag har för länge sedan konstaterat att jag är en apostlahästperson och ingen velocipeddito (jag skulle kunna skriva ett eget kapitel om dessa strömlinjeformade fartdårar) och det känns himla bra! Den här stan är som gjord för att promenera i. Särskilt alla broar som jag övar min höjdskräck på ger fina upplevelser och jag tänker så bra när benen trummar på.
Nya morgonrutinen är att vakna och gå till jobbet (30 minuters rask promenad) och sedan duscha och äta frukost där. Ska jag till kören eller salsan så går jag in till stan efter jobbet och ibland även hem efteråt. Vi får väl se hur det blir när kvällarna blir mörkare, men jag hittar vägar som känns trygga.
Jag har för länge sedan konstaterat att jag är en apostlahästperson och ingen velocipeddito (jag skulle kunna skriva ett eget kapitel om dessa strömlinjeformade fartdårar) och det känns himla bra! Den här stan är som gjord för att promenera i. Särskilt alla broar som jag övar min höjdskräck på ger fina upplevelser och jag tänker så bra när benen trummar på.
lördag, september 09, 2006
Mitt kök
Äntligen kan man se mitt kök på nätet!
Efterbilderna är tagna ganska snart efter att köket blev klart. Ena luckan under diskbänken kom till exempel senare, eftersom den var specialbeställd. Kyl/frys och spis ska bytas så småningom-när penningpungen är fylld igen. Tavlor och en hylla över arbetsbänken har jag också tänkt mig, men gardiner struntar jag nog i.
Särskilt nöjd är jag med golvet, luckorna, kaklet (dock ej fogarna, som jag ville ha mörkare) och min lilla ekmöbel. Den köpte jag på blocket till samma pris som en av stolarna skulle ha haft som ny!
Efterbilderna är tagna ganska snart efter att köket blev klart. Ena luckan under diskbänken kom till exempel senare, eftersom den var specialbeställd. Kyl/frys och spis ska bytas så småningom-när penningpungen är fylld igen. Tavlor och en hylla över arbetsbänken har jag också tänkt mig, men gardiner struntar jag nog i.
Särskilt nöjd är jag med golvet, luckorna, kaklet (dock ej fogarna, som jag ville ha mörkare) och min lilla ekmöbel. Den köpte jag på blocket till samma pris som en av stolarna skulle ha haft som ny!
fredag, september 08, 2006
Red red wine
Pappa har varit här på en snabb kopp kaffe. Han har varit på kurs och skulle köra hem nu ikväll. Han har inte varit här sedan köket blev klart, så det var kul. (Bilder SKA snart komma. Jag har dem i datorn nu.)
Hur som helst fick jag en försenad 37-årspresent av honom och mamma. Jättefina kristallglas, som jag blev förtjust i när jag var hemma och sippade sangria i somras. Mamma hade köpt dem på Blocket, tror jag, och de hade tydligen inte hunnit fästa sig vid dem så nu fick jag dem. Perfekt anledning att knalla ner till Gullis (Gullmarsplan) och köpa lite rödvin. Jag blev helt plötsligt väldigt sugen på det...
Hur som helst fick jag en försenad 37-årspresent av honom och mamma. Jättefina kristallglas, som jag blev förtjust i när jag var hemma och sippade sangria i somras. Mamma hade köpt dem på Blocket, tror jag, och de hade tydligen inte hunnit fästa sig vid dem så nu fick jag dem. Perfekt anledning att knalla ner till Gullis (Gullmarsplan) och köpa lite rödvin. Jag blev helt plötsligt väldigt sugen på det...
tisdag, september 05, 2006
Long time no see
Det var hemskt länge sedan jag skrev nu, men det är inte mycket energi kvar på kvällarna. Jobbet är alltid som tuffast på hösten och livet i övrigt är också lite småknackigt. Det gläder mig ändå att se att ni inte gett upp hoppet om mig. Idag har 11 (!) personer varit inne och förmodligen undrat varför jag inte skriver nåt nytt. Syrran skickade ett oroligt sms och undrade vad jag har för mig. Ska försöka bättra mig!
Kören tar också mycket tid just nu, med Brahms requiem och allt. I helgen var vi på internat och på vägen dit roade jag mig med att lägga några olika ortsnamn på minnet. Vad sägs om:
Tuttorp - tutar man där eller bor där någon med tre tuttar?
Ullälva - låter som något tovat, men skulle också kunna vara namnet på ett kändisbarn.
Värna - där bor nog några som bryr sig om.
Fillinge - vänort till Trosa kanske.
Kören tar också mycket tid just nu, med Brahms requiem och allt. I helgen var vi på internat och på vägen dit roade jag mig med att lägga några olika ortsnamn på minnet. Vad sägs om:
Tuttorp - tutar man där eller bor där någon med tre tuttar?
Ullälva - låter som något tovat, men skulle också kunna vara namnet på ett kändisbarn.
Värna - där bor nog några som bryr sig om.
Fillinge - vänort till Trosa kanske.
lördag, augusti 26, 2006
Tillbaka till naturen
Jag var på promenad i morse och svettades rejält i den fuktvarma sensommaren. Sista biten är en stigning som består av några skruttiga (vinterväghålles ej), men branta stentrappor i skogen. Det är aldrig någon där trots att det står en gammal mossig bänk i mitten. Att vila sig på förmodar jag.
Idag blev jag således extra förvånad av att se någon röra sig där uppe, men en bit ut i skogen. Det var en kvinna med två papperskassar i ena handen. När jag kom närmare såg jag att hon hade någon kartongbit i den andra handen. Precis när jag kom uppför trappan vände hon sig om och log lite generat. Jag log tillbaks och frågade vad hon höll på med. Då berättade hon att hon hade slängt lite jord och blomrester på väg till återvinningscentralen. Hon sa att om växterna inte var helt döda tyckte hon att man skulle sätta ut dem i skogen. Jag höll med. Jag brukar själv smyga till skogen och hälla ut jord som blivit över när jag byter i blomkrukorna hemma.
Vi nickade i samförstånd och fortsatte våra respektive promenader. Är det bara vi som är så här knäppa?
Idag blev jag således extra förvånad av att se någon röra sig där uppe, men en bit ut i skogen. Det var en kvinna med två papperskassar i ena handen. När jag kom närmare såg jag att hon hade någon kartongbit i den andra handen. Precis när jag kom uppför trappan vände hon sig om och log lite generat. Jag log tillbaks och frågade vad hon höll på med. Då berättade hon att hon hade slängt lite jord och blomrester på väg till återvinningscentralen. Hon sa att om växterna inte var helt döda tyckte hon att man skulle sätta ut dem i skogen. Jag höll med. Jag brukar själv smyga till skogen och hälla ut jord som blivit över när jag byter i blomkrukorna hemma.
Vi nickade i samförstånd och fortsatte våra respektive promenader. Är det bara vi som är så här knäppa?
Akta sig
Man ska akta sig för vad man önskar sig...det kan gå i uppfyllelse.
Jag har inte försvunnit från jordens yta. Jag har bara lite utmaningar att tampas med.
Jag har inte försvunnit från jordens yta. Jag har bara lite utmaningar att tampas med.
lördag, augusti 19, 2006
Magi?
Något magiskt har hänt på min arbetsplats och jag tror inte att det endast är våra svinganden i träden som varit utlösande faktor. Kanske ligger ett elektriskt moln över oss precis just nu, för folk har börjat göra saker. En har köpt båt. En har köpt motorcykel. Och jag har åkt motorcykel (fast inte med hon som köpte sin igår).
Jag hade inte så mycket dödsångest. Ingen alls faktiskt. Försökte mest koncentrera mig på att slappna av och hänga med i svängarna (i dubbel bemärkelse). Det var närmare midnatt och inte så mycket bilar ute, lagom kallt och härligt.
Vilken är min nästa utmaning? Come on bara. Jag är på!
Jag hade inte så mycket dödsångest. Ingen alls faktiskt. Försökte mest koncentrera mig på att slappna av och hänga med i svängarna (i dubbel bemärkelse). Det var närmare midnatt och inte så mycket bilar ute, lagom kallt och härligt.
Vilken är min nästa utmaning? Come on bara. Jag är på!
onsdag, augusti 16, 2006
Hög på höjder
I tisdags började jag jobba. Det var länge sedan jag längtat så lite efter att börja jobba efter sommaren, men det beror på att jag haft en så bra sommar - inte att jag inte trivs på jobbet.
Idag skulle vi ha kick off. Som vanligt var det lite hemligt och oömma kläder var enda instruktionen. Jag gillar vanligen att ha lite mer kontroll än så och när jag började förstå vartåt det lutade blev jag inte särskilt glad. Vi klev av bussen precis vid en skylt där det stod Äventyrsbanan. Jag försökte hålla min höjdskräck i schack och tänkte att det nog inte skulle bli så farligt, att det säkert fanns olika nivåer och att ingen skulle kunna bli tvingad. Jag är inte glad i att gå över Tranebergsbron ens en gång.
Först hade vi ett tvåtimmarspass med samarbetsövningar som var jättekul. Sedan var det kaffe och efter det kom det jag fasat för - höghöjdsbanorna, där vi skulle få tillfälle att utmana oss själva. Vi kom fram till den första. Det var en linbana där man skulle åka två och två i en vajer. 18 meter ovan mark! Och man fick själv klättra upp på märlor inslagna i en tallstam. Jag hade bestämt mig för att inte åka, men sedan var det andra som var lika rädda som jag som sa att det var klart att jag skulle och en arbetskamrat som såg att jag var rädd och frågade med en gång om jag ville åka med henne. Så jag gjorde det! Ganska snart. Jag tror vi var tredje paret ut. Det skulle varit mycket värre att vänta. Jag var skiträdd, darrig efter uppklättringen och hade mjölksyra i hela kroppen, men själva åkningen var förtjusning om än skräckblandad. Jag gillar ju faktiskt berg-och-dal-banor. Och självklart skrek jag och klamrade mig fast vid min arbetskamrat.
Nästa station gick ut på att dra på sig en sele med gummisnoddar i, klättra 14 meter upp, gå ut på en smal brygga och hoppa rakt ut i en sorts bungy jump. Jag stod nedanför och svettades i händerna för varje hoppare, men jag visste att alla inte skulle hinna och ville liksom ändå inte missa chansen, så rätt vad det var stod jag och drog på mig den där selen i alla fall. De flesta tyckte att den här var värre, men jag tror banne mig att när jag väl klarat av tröskeln (som var 18-metersklättringen) så släppte det. Här fick man hoppa själv. På den förra utlöste en personal linbanan. Hjärnan växlar mellan att inse att det är säkert och att det är totalt mot allt förnuft att frivilligt låta sig falla från hög höjd.
Och på tal om hög, så är det vad jag har varit resten av kvällen och jag är inte så lite stolt!!! Detta hade jag aldrig trott mig själv om!
Idag skulle vi ha kick off. Som vanligt var det lite hemligt och oömma kläder var enda instruktionen. Jag gillar vanligen att ha lite mer kontroll än så och när jag började förstå vartåt det lutade blev jag inte särskilt glad. Vi klev av bussen precis vid en skylt där det stod Äventyrsbanan. Jag försökte hålla min höjdskräck i schack och tänkte att det nog inte skulle bli så farligt, att det säkert fanns olika nivåer och att ingen skulle kunna bli tvingad. Jag är inte glad i att gå över Tranebergsbron ens en gång.
Först hade vi ett tvåtimmarspass med samarbetsövningar som var jättekul. Sedan var det kaffe och efter det kom det jag fasat för - höghöjdsbanorna, där vi skulle få tillfälle att utmana oss själva. Vi kom fram till den första. Det var en linbana där man skulle åka två och två i en vajer. 18 meter ovan mark! Och man fick själv klättra upp på märlor inslagna i en tallstam. Jag hade bestämt mig för att inte åka, men sedan var det andra som var lika rädda som jag som sa att det var klart att jag skulle och en arbetskamrat som såg att jag var rädd och frågade med en gång om jag ville åka med henne. Så jag gjorde det! Ganska snart. Jag tror vi var tredje paret ut. Det skulle varit mycket värre att vänta. Jag var skiträdd, darrig efter uppklättringen och hade mjölksyra i hela kroppen, men själva åkningen var förtjusning om än skräckblandad. Jag gillar ju faktiskt berg-och-dal-banor. Och självklart skrek jag och klamrade mig fast vid min arbetskamrat.
Nästa station gick ut på att dra på sig en sele med gummisnoddar i, klättra 14 meter upp, gå ut på en smal brygga och hoppa rakt ut i en sorts bungy jump. Jag stod nedanför och svettades i händerna för varje hoppare, men jag visste att alla inte skulle hinna och ville liksom ändå inte missa chansen, så rätt vad det var stod jag och drog på mig den där selen i alla fall. De flesta tyckte att den här var värre, men jag tror banne mig att när jag väl klarat av tröskeln (som var 18-metersklättringen) så släppte det. Här fick man hoppa själv. På den förra utlöste en personal linbanan. Hjärnan växlar mellan att inse att det är säkert och att det är totalt mot allt förnuft att frivilligt låta sig falla från hög höjd.
Och på tal om hög, så är det vad jag har varit resten av kvällen och jag är inte så lite stolt!!! Detta hade jag aldrig trott mig själv om!
fredag, augusti 11, 2006
onsdag, augusti 09, 2006
Böcker till barnen!!!
Jag var hos syrran och Busen igår vid sextiden, när det var sovdags. Det är så gosigt att natta Busen och läsa saga. Igår läste jag en ny bok - När Åkes mamma glömde bort av Pija Lindenbaum - som Busen fått från biblioteket. De har en kampanj på biblioteket där han bor. Om barn lånar fem böcker och skriver lite om dem, så får de en bok. Fantastiskt!
Jag frågade Busen vilka han hade lånat och han berättade. Personligen blev jag mest intresserad av en bok som heter Häxan Baba-Jaga (är det inte intressant hur Baba sticker upp sitt huvud när man minst anar det?).
Sedan läste vi Byggar Bobs födelsedag och det märks att Busen läst den förut, för han fyller i med kommentarer, pekar på bilderna, skrattar ibland och säger "Vad tokigt.". Hur kan så små barn (3) ha sådan inlevelse? Jag tycker det är bra att syrran och svågern läser mycket för honom. Det finns böcker överallt hemma hos dem och det är inte bara barnböcker. Han vet att man kan hitta information i böcker, att man kan läsa för att ha roligt, mysigt eller för att man tycker om en speciell karaktär och vill vara med den en stund.
Nu genomsyras det här av min kärlek till Busen, men jag skulle verkligen önska alla barn massor av böcker, härliga läsupplevelser och vuxna omkring sig som förmedlar budskapet att böcker är viktiga. Jag hade det så när jag var barn och det är jag evigt tacksam för.
Jag frågade Busen vilka han hade lånat och han berättade. Personligen blev jag mest intresserad av en bok som heter Häxan Baba-Jaga (är det inte intressant hur Baba sticker upp sitt huvud när man minst anar det?).
Sedan läste vi Byggar Bobs födelsedag och det märks att Busen läst den förut, för han fyller i med kommentarer, pekar på bilderna, skrattar ibland och säger "Vad tokigt.". Hur kan så små barn (3) ha sådan inlevelse? Jag tycker det är bra att syrran och svågern läser mycket för honom. Det finns böcker överallt hemma hos dem och det är inte bara barnböcker. Han vet att man kan hitta information i böcker, att man kan läsa för att ha roligt, mysigt eller för att man tycker om en speciell karaktär och vill vara med den en stund.
Nu genomsyras det här av min kärlek till Busen, men jag skulle verkligen önska alla barn massor av böcker, härliga läsupplevelser och vuxna omkring sig som förmedlar budskapet att böcker är viktiga. Jag hade det så när jag var barn och det är jag evigt tacksam för.
söndag, augusti 06, 2006
Stjärnögd
Ikväll har jag varit på picknick på Mariaberget i Stockholm. När mörkret sänkte sig lade vi oss ner på gräsmattan och tittade på stjärnorna. Man fick vänja sig, men sedan såg jag riktigt många och två stjärnfall! Någon i gänget hade en vetenskaplig förklaring på att vi i mitten av augusti kan se fler stjärnfall, men det spelar ingen roll. Jag har legat och tittat på stjärnorna tillsammans med vänner i augustinatten - min älsklingsmånad. Mina känslor inför det har ingen vetenskaplig förklaring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)