Grävlingsläsare

Jag har gjort det förr. Hittat en författare jag inte läst förut, upptäckt att det är lätt att låna på mig alla fem utgivna böckerna och plöjläst. Nyss var det Kristina Appelqvist, nu är det Åsa Larsson.

Den stora fördelen är att jag har koll på ramberättelsen och huvudpersonerna. När det går för lång tid mellan två delar så glömmer jag bort och blandar ihop. Jag ser ju sällan till att äga böckerna, så det kan vara svårt att gå tillbaka och kolla. Särskilt svårt har jag att lära mig järngängen i de svenska kriminalserierna av Carin Gerhardsen, Lars Kepler och Kristina Ohlsson. Mons Kallentofts och Roslund & Hellströms figurer har jag hyfsad koll på.

Jag är en grävlingsläsare - jag biter tills det krasar.

Helgens vinnare

Fel låt vann Eurovisionsschlagerfestivalen.

Rätt lag vann hockey-VM. 

Reinfeldt har figurerat i båda.

Split vision

Så här såg det ut hemma hos mig klockan 15. Så här klockan 16:30 kan jag konstatera att Sverige är på väg att vinna VM-semifinalen mot Finland. Under tiden har ett litet frö placerats i min hjärna av SVTplays eftersnack, Anders Gärderud och 64 000 svettiga, men glada kämpar: Jag kanske ska sätta upp "Springa Göteborgsvarvet" på min att-göra-innan-jag-dör-lista.

Okej, jag sätter även upp "Skaffa en platt-tv på sisådär 40-50 tum" på samma lista.

Ovanför molnen står himlen på glänt

De som känner mig, och vet vad jag håller på med, missuppfattar inte frasen: "På måndag går jag in i vecka 9." Min löparkarriär är min egen lilla bäbis.

Idag såg jag mig nästan utifrån, kanske från den satellit min pulsklocka står i förbindelse med. Det var lite dimmigt ute. Först kallt om mina bara armar, sedan fuktigt och mysko. Benen pinnade på under kroppen med lagom små steg. Axlarna sänkta och armarna böjda med löst knutna händer. Jag läste någonstans att man kan sticka ut tummen mellan pek- och långfingret för då blir det svårare att knyta handen. Så tummen ligger där. "Korsetten" är åtdragen så ländryggen skonas. Jag drar åt extra hårt om jag känner mig trött. Det är oerhört meditativt att springa. I många år har mina långa promenader fyllt den funktionen, men jag sorterar banne mig ännu bättre på hjärnkontoret när jag springer och efter löprundan känner jag mig kreativ och effektiv och tar itu med en massa saker.

Idag sprang jag 45 minuter i sträck, veckans långlopp. Jag hann 7 kilometer i 6:25-tempo. Jag (tävlingsledningen på hjärnkontoret, rättare sagt) har börjat umgås med tankar på att kanske kunna klara milen under 60 minuter inom en hyfsat snar framtid, för jag håller igen när jag springer i nuvarande tempo. Jag vill lära mig hur min kropp fungerar och jag vill inte få håll, mjölksyra eller andnöd. På slutet tog jag den långa backen hyfsat enkelt. Visst hjärtat slog hårdare, men det är inte många veckor sedan jag kallade den "jävla mördarbacke".

På måndag är det bara en vecka kvar till "Krossa 28:31" (PB på 5 km i skrivande stund):

Boken är bättre än filmen, bevis femtielva

Jag fick tag i Åsa Larssons två första deckare med Rebecka Martinsson som huvudperson och läste raskt den första - Solstorm. Idag såg jag filmatiseringen från 2007, med Izabella Scorupco i huvudrollen. Jag gillade boken och jag gillar Izabella, men om jag var Åsa Larsson skulle jag vara grymt besviken.

Det är inte "Okej, de fick ta bort lite här som inte fick plats." Det är ingenting som stämmer. Vissa viktiga personer finns inte. Saker händer på fel plats. Rebeckas minnen av sin farmor och det vackra med Kiruna hoppades över helt. En isfrostig relation är småmysigt omtänksam. De som dör blir inte mördade av samma personer i filmen som i boken och inte på samma sätt. En brand finns i filmen, som bara planeras men aldrig utförs i boken. Dock finns den med på omslaget av den pocket jag läst. Kraftkällans kyrka finns inte på riktigt i och för sig, men den är långt ifrån det församlingshem med gradänger som är kyrkan i filmen och som jag undrat hur ful "hästhuvudet" Anna-Maria Mella var egentligen. Det betonas många gånger i boken hur ful hon är, men bra och smart. I filmen är hon jättesöt.

Näe, jag var arg hela filmen. Jag är redan en bit in i andra boken Det blod som spillts. Gott så. Jag håller mig till mina egna bilder.

Strutsmentalitet

Veckan har dragit igång med full fräs, utvecklingssamtal, löpning, tandläkarbesök, Biggest Loser både måndag och tisdag och sista perioden av Sverige- Danmark i hockey-VM hann jag visst klämma in.

Det är under sådana lägen jag läser som mest. Jag känner igen mönstret. Många läser när de har mycket fri tid, på semestern exempelvis. Jag läser som någon desperat verklighetsflykt på resan till jobbet och i sängen tills jag verkligen måste sova åtminstone sex timmar. Förstås beror det även på tillgång och just nu har jag många bra böcker som jag är sugen på att läsa. Igår läste jag Kristina Appelqvists De blå damerna, den fjärde mysdeckaren från Skövde på kort tid. Se här. Idag har jag läst Torka aldrig tårar utan handskar, del 2, av Jonas Gardell. Jag grät på exakt samma scener som i SVT:s fantastiska filmatisering.

Lånebokens baksida

Det finns egentligen bara en dålig sak med låneböcker. Man vet aldrig var de har varit innan, eller med vem.

Skrivspaning

Som jag har undrat när jag ska få tummen ur och skriva "på riktigt" och inte bara blogga. Vad väntar jag på? Gör bara. Puttarna i rätt riktning kom i grupp om tre och antagligen precis lagom när det är dags.

Ungefär i samband med bokmässan i höstas hörde jag för första gången talas om en tidning som hette Skriva. Jag gillar den på Facebook och för någon månad sedan gjorde jag slag i saken och tecknade en prenumeration. Den verkar mycket lovande.

Jag har haft ögonen på en bok av Bodil Malmsten, som heter Så gör jag och handlar om skrivande. Bodil var med i Go'kväll och pratade om boken. Redan då kände jag att det här nog är en bok jag vill äga. Nu har jag lagt vantarna på den på biblioteket och jag hade rätt. Det är en bok jag vill äga. Mycket matnyttigt, som jag vill kunna återvända till.

En annan av mina "likes" på Facebook är LitteraturMagazinet. För sådär två veckor sedan startade de en mötesplats för skrivintresserade, med skrivarskola, forum och artiklar. Gissa om jag är med där. Och jag gör faktiskt övningarna.

Tre är en spaning, så det skulle kunna sluta där, men en fjärde bonusspaning kan jag bjuda på: Jag träffade min bror i fredags. Han följde mig till tunnelbanan när jag skulle åka hem och jag pratade lite om mitt skrivande och mina skrivardrömmar. Brorsan har aldrig visat intresse för mitt bloggande och han är redan fullt upptagen med övriga sociala medier. Idag har han startat en blogg. Jag säger inte att det är syrrans förtjänst, men han kan inte heller stoppa orden.

Powerpuffpingla

Idag var det veckans långpass/sammanhängande tid i 40 minuter. Jag höll ett tempo på 6:33 och då kändes det som om jag höll igen hela tiden. Å andra sidan blev det aldrig jobbigt. 5:56 höll jag när jag slog senaste rekordet på 5 km. Slutsatsen är väl att jag kan öka. Brorsan pratade om att man kan beräkna tempo och sluttider på olika lopp, men jag har googlat en halvtimme utan framgång.

Igår köpte jag ett nytt löparset från Craft. Efter viss tvekan slog jag till på en knallcerise överdel som matchade tajtsens ränder. Förut bad jag nästan om ursäkt för mig själv, när jag kom flåsande. Nu inser jag att jag springer bättre om jag är lite snygg samtidigt. I den här outfitten känner jag mig nästan som en superhjälte. Blixten blev som en ledstjärna!

ICE HOCKEY WORLD CHAMPIONSHIP GAME 32 SWE-CAN

Jag har aldrig sett en hockeymatch live i hela mitt liv. Jag tror mest det beror på a) jag är en bandytjej och b) jag håller inte på något elitserielag. Eftersom jag tycker att "ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt" så var jag igår på VM-matchen SWE-CAN i Globen, inbjuden på ett företagsevent. Här är min kväll i bilder:

15:00: Champagne på uteservering. Matchtröjor utdelas och hela gänget inväntas.

17:00: Taxi till Globenområdet. Fortfarande hopp om seger.

17:15: Toast Skagen och Wallenbergare (jättegod). Kurre Lundmark var kvällens värd. Här pratar han med Challe Berglund. Där var också Jonas Bergqvist, som visade sig vara en av alla som inte kan säga Schweiz...

Ca 18:30: Jag har fått Challes autograf och blivit lite kär. Jag får be Mats Sundin om ursäkt, men av alla trevliga hockeykillar som jag inte har en chans på så delar ni förstaplatsen.

20:10: Loa Loa Loa.

20:35: Vi ligger under med 0-1 efter första perioden, men jag njuter av stämningen inne i ett fullsatt Globen tillsammans med 12 499 personer.

När Kanada gjorde första målet ringde jag upp pappa. Jag hörde inte honom så mycket, men jag hoppas han hörde hur jag hade det just då. Sedan promenerade jag det stenkast jag har hem från Globen. Fett najs kväll fast vi förlorade. Man måste alltid gå på helhetsintrycket och inte snöa in på en sån liten detalj.

Befriad

Före klockan tio denna röda dag har jag redan blivit skjutsad två vändor till återvinningscentralen, jag har pumpat cykeln, bäddat med nya lakan och nu kör jag en maskin tvätt.

Jag känner mig helt lätt och befriad. Äntligen är jag av med två års ihopsamlade gamla tvättkorgar, sopsäckar, ett set med utemöbler, gammalt elskräp och färgpytsar. Det är ju inget jag ser dagligen, för det har stått nere i källarförrådet, men det har stått på min att göra-lista och det har varit så belamrat där nere att jag knappt får in mina resväskor och annat som jag verkligen behöver ha där.

En del i den befriande känslan ligger nog i att jag blev erbjuden hjälp av en kompis, som hyrt bil för att slänga skräp och åka till IKEA. Jag tycker att det är jobbigt att be om hjälp och vara till besvär, så när någon frågar om de får hjälpa mig blir jag så glad och tacksam.

Faster Baba

Jag är inte bara moster längre. Sedan 11½ vecka tillbaka är jag också faster. Jag är mer förtjust i brorsonen än i titeln. Jag har vant mig vid att vara moster och det låter yngre. Hur som helst tänker jag inte byta namn på bloggen. Däremot har jag funderat på att göra den lite snyggare för mina fyra something läsare. Vi får se. Det är som med allting annat - innehållet är ändå det viktigaste.

Goda kroppsminnen

Pass två, vecka sju och jag var fast besluten att hitta ett tempo som ger mig ett bra kroppsminne av hur det ska kännas när det känns bra. Jag sprang-gick 15+2+15+2+10 idag, totalt 44 minuter och tempot snittade på 6:30. Det verkar vara ett lagom tempo för mig när jag ska springa lite längre. Ett tempo under 6 min/km funkar bara om jag springer under 5 km...än så länge, jag kanske blir snabbare. På lördag är det dags för veckans sammanhängande pass, 40 minuter utan gång. Det känns verkligen bra, det här.

Nog med nörderi, här lite andra betraktelser från morgonen:

Jag är ledig idag och ska åka och handla korta löpartajts, dock känner jag mig lite rädd för de allra kortaste. Jag tänker vita, dallrande lår...mina ben är snyggast helt täckta i svart, gärna i ett material som lyfter och håller in.

Vilken skillnad på grönska bara sedan i måndags! Jag är så tacksam att jag inte är pollenallergiker. Jag har kanske en ganska ful löprunda just nu (Sockenplan-Svedmyra-Tussmötevägen-Årstafältet), men jag behöver inte åka till Kungsträdgården för att se körsbärsblom. De finns vid Årstafältet också.

De har fortfarande inte sopat bort allt grus, men där det är nysopat flyger man fram. Lite samma känsla som när jag var liten och cyklade på nyasfalterat. Man är först och inget är i vägen.

Två män cyklade förbi mig och ropade "Heja, heja!". Det var kul. Jag ropade "Tack!", men sedan såg jag att jag ökade i tempo av de glada tillropen. Kan bli jobbigt under till exempel Midnattsloppet om jag är så lättflirtad, bäst att jag håller mig till tempot jag har bestämt.

Det verkar som om svett inte håller samma salthalt som tårvätska, för aj vad det sved i mina ögon på slutet.

Omständigheter

Idag var första passet på vecka sju av tolv: springa 15 min, gå 2, springa 10, gå 2, springa 10. Glad i hågen kutade jag iväg. Jag försökte hålla nere tempot, för när jag glatt springer på i början blir jag alltid trött på slutet, men jag har upptäckt att det inte är lätt att springa långsamt. Mina ben är för långa. Solen sken och idag hade jag kortärmad funktionströja och trekvartstajts.

Fem minuter in i de sista löpminutrarna fick jag min första mjölksyra sedan jag började springa. Jag blev jättetrött. Då gick jag faktiskt en minut innan jag sprang de sista fyra igen. Under den där minuten tänkte jag att det kanske inte var så konstigt. Vi hade friluftsdag idag. Jag har varit ute i solen, gått med 26 ungar 3 km till och 3 km hem ifrån platsen där vi hade orientering, ätit en rätt klen matsäck (jämfört med vanlig lunch) och försökt efterdricka vatten när jag kom tillbaka till skolan. Med detta i tankarna kände jag mig i slutänden fett nöjd och eftersvetten rann länge i mitt solanfrätta anlete.

Extra knäckande i det hela var att jag blev omsprungen av en kille i Guns N' Roses-t-shirt, cargoshorts med fickor och nån sorts platta tennisskor, men jag tänker att han är en sån där som sticker ut en gång för att se hur det känns och blir så slut så han inte orkar fler gånger. Dessutom hade han ännu vitare ben än jag.

No shit, Sherlock.

Visst kan jag ibland ge en kommentar till någon, utan att det är vare sig en komplimang eller en förolämpning. Jag sa till exempel "Du är alldeles rosig om kinderna!" till min kompis igår när vi var och dansade på Gröna Lund. Med det menade jag säkert ungefär "Vad roligt du måste ha och vad glad och uppspelt du ser ut."

Ändå! Ändå kan jag inte bli klok på kommentaren "Vad lång du är." Det var ett tag sedan sist, faktiskt, men jag får den rätt ofta och igår var det dags igen. Det är lika kul och obegripligt varje gång. Vad ska jag svara liksom? Den här gången fann sig killen rätt fort och tillade "...ja, det är fint alltså."

Let's go crazy

Mina systrar var med mig en gång när jag skulle "köpa 3 betala för 2" nagellack och de skrattade åt min beslutsvånda, eftersom de tyckte att jag ändå valde tre nästan likadana. När jag radar upp hela min palett kan jag se vad de menar. Jag går aldrig långt från Las Vegas, min favorit, nummer sex från vänster. Det turkosa längst till höger har jag bara använt en gång.

Let's go crazy är också namnet på nummer tre från höger. Klicka på bilden och njut av hela spektrumet i närbild.

Varma ben och lite för het hjärna

Två konstateranden efter morgonens löprunda:

1. Hög tid att lägga undan fleecetajtens. Nu verkar våren någorlunda stabil och man blir ju fasligt varm av att springa. För varm i fleecetajts och dubbla överdelar...även om det behövdes häromdan när det blåste och jag längtade efter vantar.

2. Dags att sluta med vinnarskallefasoner på träningsrundorna. Idag var det dags för veckans sammanhängande pass (utan gång inlagd) och jag skulle springa 35 minuter. Målet är att orka längre och längre och hitta ett bra tempo, men jag hade bara "slå PB på 5 km" för ögonen. Jag lyckades med det (28,31) men i gengäld orkade jag inte springa 6,30 minuter till efteråt med mindre än att mina lungor hade exploderat.

Skrevande män

Listan över irriterande saker i kollektivtrafiken kan göras lång, men en av mina värsta grejer är män som sitter och skrevar så jag måste sitta mellan deras ben. Det här råkar jag ut för flera gånger i veckan och många har vett att maka på sig när 181 cm kvinna med väl tilltagna lårben slår sig ner. Idag råkade jag dock ut för en av de värsta någonsin, så skrevande att jag trodde det var ett skämt. Det var en ung kille, som inte flyttade sig en millimeter när jag satte mig mittemot, snarare tvärtom. Han sjönk ännu längre ner i sätet. Till slut hade han sina fötter under mitt säte.

Så jag gjorde lite som hemsidan Macho i Kollektivtrafiken. Jag tog en bild. Där kan man se att det är ju inte direkt för att han är extra välhängd som han måste sitta så där, så man undrar vad grejen är.

Konsten att vara kvinna

Caitlin Morans twitterkonto är skitsvårt att följa. Jag är för dåligt insatt i personer och referenser. Men hennes bok Konsten att vara kvinna är asbra. Läs!

Jag började på den på pendeltåget till jobbet igår och redan i kapitlet "Jag får päls!", som handlar om puberteten och könshår, skrattade jag så jag skakade och tårar rann nedför kinderna. Boken är väldigt underhållande skriven. Kapitlen består av egna erfarenheter och åsikter, nästan i dagboksform, blandat med fakta och referenser från andra feminister .

Jag måste köpa ett eget exemplar så jag kan göra understrykningar. Hon har så många enkla och användbara knep. Om man till exempel är osäker på om man blivit utsatt för sexism, kan man byta ut ordet sexism mot hövlighet och säga "Ursäkta, men det där lät allt lite...oartigt". Boken innehåller inga pekpinnar, snarare ifrågasättanden och undringar, om hur det kan vara och vad hon har kommit på under åren.

"Jag trodde att jag måste lägga allt krut på att vara fantastisk snarare än att göra fantastiska saker."

Löparnörden

Varje träningsblogg med självaktning ska väl ha skrytbilder av hurtbullen ifråga. Den här är tagen 8:01 på morgonen idag, 1:a maj. Kroppen trodde det var vardag och väckte mig halv sex, så jag passade på att gå upp och äta och dricka lite. Sedan somnade jag om tills alarmet ringde och upp och ut 5,5 km.

Det var en alldeles underbar löprunda. Helt tyst ute. Man kunde inte höra det vanliga bakgrundssuset av tung trafik långt bort. Jag mötte bara några hästar, några som sprang och några som promenerade. På Årstafältet var rätt många hunddressörer och några golfspelare stod så klart och slog på driving rangen.

Det är vi som är nördarna och vi gillar't!