Den perfekta sparringpartnern

Januari var en kanonmånad! Jag kom igång med power walks och zumba. I februari hade jag alla möjliga och omöjliga ursäkter. Det var is på trottoarerna, jag var förkyld, det var kallt.

När jag var hemma hos mamma och pappa på sportlovet hade jag tänkt ut den perfekta planen. Jag skulle fråga pappa om vi kunde utmana varandra. Han är som jag - envis med tävlingsinstinkt. Han låtsades ljummet intresserad "jag går ändå". Sedan var han ute och gick en timme en dag och en och en halv en annan, fast det fortfarande var februari och alltså utom tävlan. Min tanke var att utmaningen skulle vara mars-maj, men vi kom aldrig fram till hur den skulle gå till. Som det är nu sms:ar vi varandra när vi har varit ute och ringer ibland med glada tillrop, men det blev inte direkt någon utmaning. Fast jag leder.

Det är svårt att hitta en bra sparringpartner. Pappa är för långt bort och min kompis som jag drog igång med i januari har blivit ett träningsfreak och då blir jag inte heller inspirerad. Det finns säkert något bra program eller någon app, men jag ska nog klara att vara min egen coach. Jag är snart över tröskeln nu med 50 minuter i lördags, 60 i söndags och 40 idag. Ljuset och de isfria trottoarerna är på min sida.

Heja mig!

Kommer aldrig mer igen

Jag har läst de tre böcker pseudonymen Hans Koppel gav ut innan hans riktiga identitet blev känd. Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag. Jag gillade Medicinen bäst och tyckte inte alls om Kungens födelsedag.

Nu vet jag att Hans Koppel är Petter Lidbeck och nu har jag läst hans första thriller Kommer aldrig mer igen. Jag drar oftast öronen åt mig när en bok på baksidan beskrivs som en "bladvändare", men i det här fallet är jag benägen att skriva under på det. Som tur är boken bara på 256 sidor och gick att läsa ut på en och samma kväll. Stämningen är lite som Vi i villa, vilket är villaidyll med underströmmar. Upplägget är en riktigt vidrig hämndhistoria och pusseldeckare.

På plussidan var boken obehaglig, spännande och hade drivet jag gillar. På minussidan känns upplägget långsökt och inte riktigt trovärdigt. Men säg den deckare där det inte finns åtminstone en galning eller person påverkad av tidigare upplevelser.

Deg byggde denna kropp

Emellanåt försöker jag att helt utesluta bröd och börja ett liv utan kolhydrater. Det ska mycket till för att omskola en 42,5-årig lekamen uppfödd på sirapslimpa, rostbröd, farmors systers goda, tekakor, och socialstyrelsens råd om 6-8 skivor bröd om dagen.

Eftersom jag inte kan eller vill sluta helt, letar jag alltid efter mindre dåliga alternativ. Min favorit i den mjuka klassen är ICA:s Rågbröd solros. Jag hittar ingen bra länk, men det är små paket om 500g, som brukar ligga lite undanskymt ihop med pumpernickel och andra bröd med lång hållbarhet. Det är osötat och smakar mustigt och gott.

I den hårda klassen har jag inte knaprat mig igenom lika många alternativ, men jag har hittat en fiberrik och smakrik favorit utan tillsatt socker. Det är Ryvitas Sesame Rye. Fantastiskt gott till ägget och kaffet en solig söndagmorgon. En länk från United Kingdom kommer HÄR.

Loreen

Jag skulle också vilja vara så där blygmystisk, smidig och cool, med glittriga ögon under lugg och ha en urringning som går ner till naveln utan att brösten trillar ut.

Grattis! Rätt låt vann faktiskt.

En ny varulv i stan

Igår såg jag klart säsong 3 av True Blood och här följer senaste mansrapporten: Bill har halkat ner lite, Eric har klättrat en rejäl bit upp och jag har fått en ny favorit - varulven Alcide.

Han är så där mörk, lång och snygg som jag inte kan motstå och hans rollfigur är trevlig. Om man bildgooglar honom (eller bara ser serien) så får man se väldigt mycket av en lite väl deffad sixpack, men det får jag väl stå ut med.

Och här kommer ingen bild, eftersom det var då blogger satte igång att bråka. Alcide heter egentligen Joe Manganiello och är klart lik Keanu Reeves, min gamla goding.

Motarbetad

Nu har jag försökt göra ett blogginlägg i 45 minuter som skulle ha kunnat ta 4,5 minuter!!! Dags att fixa en ny MODERN blogg?!

Uppsträckning

Min rygg, nacke och alla mina låsningar har varit med om det mesta i behandlingsväg genom åren - nålar, värme, knäckande, stretching och tryckande på triggerpunkter som fått mig att nästan svimma liggande. Idag var jag med om något nytt, annorlunda och effektivt. Jag blev upptejpad. Inte på ett kors, men i ett kors över skulderbladen.

Meningen är att det ska strama om jag kryper ihop och krullar in axlarna och än så länge funkar det. Jag ger tejpen en ungefärlig livslängd på 24 timmar, sedan har säkert min envisa kropp töjt ut dem. Men jag gillar idén i all sin enkelhet.

Egoboost och tillbakakaka

Det går inte att sticka under stol med att det är härligt att känna sig efterlängtad, men den bästa längtan är den ömsesidiga, precis som med alla former av kärlek. Jag kommer idag!

Sportigt värre

Sportlovet har startat i Stockholm. Jag kanske tar några promenader och någon zumbaklass, men annars kommer jag att byta ut sport- mot vil-, läs-, fixar-, miljöombytes-, umgänges-, vårnjutar- så mycket jag kan.

Jag startade med att sova 12 timmar i sträck och vaknade med en hejdundrande huvudvärk. Friskt!

Kommissarie Banks

Hur har jag kunnat missa att Peter Robinsons böcker, av vilka jag har läst alla, har filmatiserats och gått som tv-serie på SVT i somras!?

Nu får jag en ny chans, för på lördag sänds det första av ytterligare tre avsnitt. Kommissarie Banks heter serien och 21:30 är tiden. Jag är lite skeptisk, eftersom "min Banks" inte ser ut som i trailern.

Nordiska och mordiska

Jag är riktigt djupt nere i deckarträsket för tillfället. Mina nio senaste böcker är deckare/spänningsromaner, tio om man räknar in den obehaglige lille mannen under trappan. Jag har visst både mordiskt och nordiskt tema i år, vilket matchar Bokmässan 2012.

Först ut var Häxans tid av Árni Thórarinsson. Huvudpersonen är en journalist som får förflyttning från Reykjavík till Akureyri. Där börjar det genast hända spännande saker - som mord och försvinnanden. Romanen utspelar sig under påskhelgen och är trevligt skriven i en mer stillsam takt än vad jag normalt brukar gilla. Redan från början fick jag känslan av att det här inte var den första boken om Einar. Det är det inte heller - man har valt att översätta först den fjärde delen till svenska. Intressant kuriosa 1) Boken har filmatiserats och kommer att visas på svensk tv i vår, enligt baksidestexten. Intressant kuriosa 2) Jag läser nästan bara biblioteksböcker och de är inte alltid jättefräscha, men den här var typ oläst och luktade så där gott som bara ny bok kan (trycksvärta, papper, lim?). Jag kunde sniffa böcker!

Nästa författare har jag redan läst en gång i år utan att skriva något om. Den slank tydligen förbi som en av alla i raden. Jag måste haft för högt ställda förväntningar efter allt gott jag hört, men jag har tröttnat lite på "Läckberg-stuket" med gamla mordgåtor där nutid varvas med återblickar. Nu läste jag Nattfåk av Johan Theorin och höll på att aldrig släcka sänglampan igår kväll. Idag efter jobbet läste jag de sista 90 sidorna. Detta trots att den följer receptet nutid+återblickar. Det var bara så spännande, lite övernaturligt om man tror på det, lite människans ondska eller godhet, lite tragedi, många levnadsöden. Mycket bra! Ska man nu våga hugga i med hans tredje direkt...

PMS

Hehe, jag fortsätter på den inslagna bokstavsvägen.

Mina PMS-besvär brukar komma som en överraskning varje månad. Varför grät jag till den där filmen, nu då? Aj, vad det spänner och värker. Vad trött jag är. Jaha...är det PMS!? Det är en av livets stora gåtor - att jag aldrig lär mig tolka tecknen.

På bussen hem var jag ändå lite uppmärksam på ett av de allra första tecknen - en viss lättirriteradhet. Det är den tiden i månaden när jag inte kan tåla folk som smaskar! Detta gäller allt ifrån äppelätare till kaffesörplande morgonpendlare och kvinnan bredvid mig på bussen hade uppenbarligen inte gått kursen i hur man suger på en Fisherman's Friend.

Å

Å, vad jag trivs i min lägenhet.

Å, vad jag njuter av en sån här slö, skön, söndag med eftermiddagslur och tid för återhämtning och eftertanke.

Å, vad jag är glad i böcker. I förrgår upptäckte syrran att Lillen, 5 år, kan läsa. Välkommen in i böckernas värld, raring, den är bäst!

Så, nu efter luren har jag ätit god kycklinggryta ur frysen med ett glas rött och tända ljus i mitt lilla kök. Därefter började jag på en ny bok. Ursprungsplanen var att jag skulle städa idag och jag har städat - köket och sovrummet, kört med svinto, bytt sängkläder, dammat och dammsugit. Sedan tog orken slut. Dammsugaren står på golvet i vardagsrummet och ser inte ens förebrående ut. Spanskaläxan, som jag brukar göra på söndagkvällarna i sann procrastination-anda, gjorde jag i torsdags. Det är bara en vecka kvar till sportlovet. Imorgon kommer det att vara ljust när jag väntar på bussen. Boken är bra. Förkylningen på väg bort och ikväll får jag gå och lägga mig i nybäddad säng.

D

I True Blood tar de "V". Själv har jag tagit "D" de senaste månaderna. Idag går sista kapseln, så nu får vi se hur det går med den kropp jag bor i. Jag hade ju planerat att burken med D-vitamin skulle ta slut lagom till den riktiga solen tog vid och jag har tajmat det bra. Även om det inte är solsken just idag, så är det en fröjd att snart kunna gå både till och från jobbet i dagsljus (det är bara en liten bit kvar på dagarna vi går till 17:00).

Bring it on!

Barnen

Jag är förkyld, men Busen smäller högre. Han opererade bort sin blindtarm igår kväll. När jag skulle somna hade jag alla möjliga jobbiga tankar om att se barn sövas ner och rullas iväg på bårar. Syrran har sett båda sina söner sövas ner och säger att det inte är så farligt. Det kanske värre när man inte är där.

Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att jag tappar bort mina syskonbarn eller elever. Det finns så mycket hemskheter som kan hända dem. Jag vet att man inte kan leva i skräck för allt som skulle kunna hända. Jag vet att det goda, roliga och bra överväger. Men det är läskigt ändå. När jag har tänkt klart allt det hemska och läskiga så brukar jag ändå kunna vända känslan av maktlöshet till dess motsats. Jag kan faktiskt göra någonting för att barn ska få det bättre. Jag kan vara världens bästa moster. Jag kan visa att jag bryr mig. Jag kan få en flicka eller pojke att tro på sig själva genom att hjälpa dem se sina framsteg. Jag kan ge en kram eller lite vuxentid. Allt det där gör jag varje dag och det gör faktiskt skillnad. Ibland glömmer jag bort att det är en av de bästa sakerna med att jobba med barn. Bäst att jag påminner mig ibland.

Rödkindad

Först varma, röda rosor på kind av spansk grammatik och hjärnans språkcentrum på högvarv.

Sedan kalla, röda kinder av språngmarsch i snömodd. Svårt att hålla hastigheten, men allt slirande i modden ger säkert högre förbränning.

Snart blir det mera rött - True Blood, andra säsongen, avsnitt 5.

Whitney

Idag vaknade jag, och hela världen, till nyheten att Whitney Houston har dött. Inte särskilt förvånande, men så sorgligt och onödigt. Återigen får vi svart på vitt vad kombinationen framgång och droger kan leda till.

Senast igår smådansade jag i busskuren med I wanna dance with somebody who loves me i öronen. Den ligger på min 80-talsspellista på Spotify.

Sov gott, lilla gumman.

En riktigt bra bok

I torsdags läste jag ut Dinosauriens fjädrar av Sissel-Jo Gazan, en dansk författare som tidigare inte givits ut i Sverige. Hon skriver tydligen för Femina, men jag hade inte hört talas om henne förut. Den här boken knuffar sig upp på min, ännu icke nedskrivna lista, över de bästa böcker jag någonsin läst. Jag ska nog försöka sätta ihop en sådan lista.

Vad är det som påverkar att en bok lämnar avtryck hos mig?

Språket - hur författaren skriver/är korrekturläst/översatt. Hur beskrivningar av personer, miljöer och situationer är gjorda så man får lagom mycket till att skapa egna bilder. Hur känslor förmedlas.

Huvudpersonerna - gillar jag personerna? Många av mina deckarserier läser jag för att jag vill se hur det går för Harry Bosch (Connelly), Malin Fors (Kallentoft) och Petra Westman (Gerhardsen). Morden kommer och går. Det är inte ofta jag kommer ihåg vem som gjorde't.

Berättandet - är det ett bra upplägg som knyts ihop bra på slutet? Är det driv framåt, lugn känsla, rolig knorr, något oväntat?

Intelligens - har författaren höga tankar om läsarnas intelligens? Kan jag lära mig något och bli utmanad? Finns det "planteringar" så jag kan ligga steget före? Har boken flera bottnar, blandar den genrer, blir den för högtravande eller svår och snöar in på ett specialområde?

Slumpen - är en viktig faktor.

Tajming - för att en bok ska gå till historien som bra för mig krävs en viss tajming. Var är jag just nu i mitt liv? Är jag mottaglig? Ligger jag på en strand eller sitter jag på ett kallt pendeltåg?

Dinosauriens fjädrar var snygg och stod i ögonhöjd på biblioteket, när jag var på jakt i deckarhyllan (slump). Jag var redo för något med lite substans (tajming). I början tänkte jag att den skulle vara för akademisk kring forskning och dinosaurier så jag inte skulle orka sätta mig in i den, men det var den bara i början. Av baksidestexten trodde jag att det skulle vara en bok med mycket driv, som jag gillar. Det var det också, men på ett mycket mer raffinerat och utdraget sätt än med enkla cliffhangers och korta kapitel (släng dig i väggen Dan Brown). Jag kan inte riktigt genrebestämma boken, eftersom det inte är en ren deckare. Kapitlen är långa och vandrar mellan olika personer och deras historier och vad som gjort dem till de personer de är. De interagerar intressant och det finns kärlek, hat, stora känslor av förlust, svek, att inte räcka till som människa, förälder, vän. Inte en sekund kände jag mig skriven på näsan. Ingen är helt god. Ingen helt ond (berättande, intelligens, huvudpersoner).

Jag älskar språket och vill egentligen läsa om den igen snart för att fokusera på hur hon har skrivit. Hur hon kan skriva om en stor personlig tragedi på ett nästan vardagligt sätt och ändå få mig att känna som ett slag i magen till exempel.

Mycket, mycket bra! Mina varmaste rekommendationer.

Snyftigt

Sådär ja, en vecka full av ös krönt av gråtfest till Biggest Loser Sverige. Idag fick några av deltagarna ringa hem till sina kära.

Den som grät mest var jag.

Harry Boschs våldsamma vardag

Jag läste Kråkflickan av Eriksson och Axlander Sundquist, men den tänker/kan jag inte riktigt utvärdera förrän jag läst Hungerelden och sedan även den tredje boken i den trilogin. Jag får återkomma helt enkelt.

Sedan gjorde jag ett neddyk i Harry Boschs våldsamma vardag i Michael Connellys Nio drakar. Boken Blodspår av Connelly var den bok som fick mig att inse att deckare, thrillers och spänningsromaner skulle bli min grej. Det var år 2000 och när jag nu kikar på tidigare utgivna böcker av Connelly, så har jag läst dem alla. Det översätts nya hela tiden och jag läser dem, trots att de följer samma recept, för då och då dyker det upp en som sticker ut och den vill man ju inte missa. Jag känner ju liksom Harry, den gamla buffeln.

Ska jag rekommendera en Connelly till en förstagångsläsare så föreslår jag någon av de fristående Blodspår, Månskugga och Framgångens pris.