NYC

Nu drar jag och tar några rejäla bett av The Big Apple!

En roligare feber

I lördags var jag hos läkare för tredje gången och nu är jag äntligen frisk nog att flyga på semester. Nu har jag istället drabbats av resfeber och är sjukt ineffektiv när det kommer till packningen.

Positivitetsträning

Trots att hela min varelse är nedsatt av denna stygga, bakteriella infektion och jag emellanåt är galet rastlös så försöker jag se positivt på det hela:

- Jag har hunnit läsa jättemycket (fast sällan har jag somnat mitt i så ofta).
- Jag har hunnit se matcher ur fotbolls-EM som jag annars inte skulle sett, Italien-Kroatien till exempel.
- Jag har sovit så mycket att när min semester väl börjar lär jag ha haft klart den där nödvändiga nedvarvningsperioden.
- Jag lider mycket av att inte få träna, men jag har gått ned i vikt äntligen (mest muskler och vätska då, men förstör inte glädjen för mig).
- Jag har hunnit fixa med reseförsäkring, bokat tid för pensionsparrådgivning, bekräftat bokningen på hotellet i New York, kollat vårt byte mellan flygplatserna i London och så vidare.
- Jag hinner tänka en massa i lugn och ro. Detta är på gott och ont. Får jag mycket mer tid nu så kan det slå över, men hittills kommer min isolerade snorhjärna fram till bra saker.
- På ett sätt är jag glad att sjukdomen satte käppar i hjulet för mig och tvingade mig att tänka på min hälsa före jobbet. Synd att jag inte lyssnade på kroppen tidigare och var tvungen att bli så sjuk som jag blev.
- Jag blir påmind om hur bra Liljeholmens vårdcentral är, med sin närakut, sitt tidbokningssystem, sin personal och sin tillgänglighet.
- Jag har inte sminkat mig på en vecka. Inte lika snygg som vanligt alltså, men det är onekligen mer praktiskt. Mascara går dåligt ihop med klumpar av ögonvar.
- Jag slipper åka kollektivt. Min lilla tripp till vårdcentralen i onsdags (för att ta en ny snabbsänka) gjorde mig alldeles genomsvettig och darrig.

80-talet, det ljuva

På nyårsafton 1989 gick ett radioprogram som hette åtta timmar åttiotal. Delar av det spelade jag in. På kassettband.

Nu har åttiotalet kastat sig över mig igen, i långt mer än åtta timmar. Det började en ny tv-serie, Eighties, på SVT i fredags och Macken började gå i repris. Eighties ska ta upp ett år i taget under tio avsnitt. Första avsnittet handlade alltså om 1980 och hette "Synth eller hårdrock?" (jag var varken det ena eller det andra). Macken är från 1986. Jag blev tvungen att se båda på svt.play på lördagen, eftersom jag såg filmen Flashdance från 1983 på Sjuan under fredagen. På lördagen lyckades jag dessutom lägga vantarna på både andra och tredje boken av Haruki Murakamis 1Q84, som utspelar sig 1984. Dallas ska komma tillbaka.

Här kommer tre spaningar ur Flashdance, som skvallrar om att det var lite annorlunda då:

När Alex och Nick har varit på date och han ska köra henne hem, så låser han upp (manuellt) på passagerarsidan. Alex hoppar in och böjer sig över förarsätet och ploppar upp låsknappen så Nick kommer in.

På en annan date vill Alex provocera Nick och frågar honom om han har fantiserat om att ha sex i en telefonkiosk.

I den berömda slutscenen kommer Alex in i danssalen och går fram för att sätta på musiken, som hon naturligtvis har på en LP-skiva.

Tillstånd

Jag ska inte lägga ner än, men just nu är jag ovanligt sjuk. För att vara jag, alltså. Först var jag ju förkyld en vecka i mitten av maj. Sedan tyckte jag att jag var frisk och började träna. Nästäppan släppte dock aldrig helt. Något busade i öron och bihålor. I tisdags släppte det lös rejält. I torsdags fick jag penicillin och nässpray med kortison. Idag är det söndag, tre dagar in på kuren, och jag har fortfarande febertoppar på kvällarna och vaknar dessutom varje morgon med igenvarade ögon. Det gjorde jag inte ens innan jag började med penicillinet. Det hjälper ju inte att det är mitt i utflykts-, konsert- och avslutningstider heller. Jag "kan" inte vara sjuk. Dessutom har jag ett flyg att passa om 11 dagar.

Det enda positiva är att jag betar av 1Q84-trilogin i spännande hög hastighet.

Döden dö?

Jag funderar på att avsluta den här bloggen i brist på läsare. Jag har lurat mig själv ganska länge med att det är för att det är roligt som jag skriver, men det är inte sant. Då kan jag ju skriva dagbok. Jag behöver bekräftelse, helt enkelt. Jag tycker ju själv att jag skriver rätt så roligt kring fantastiska vardagsämnen och betraktelser. Okej, platespottandet kanske hade en extremt smal publik, men det har jag ju slutat med nu.

Om jag sätter punkt för Moster Baba, vad ska jag då ha för projekt? Ska jag äntligen skriva en bok istället? Ska jag öppna ett twitter-konto? Ska jag starta en ny blogg och verkligen sälja in den? Sälj har ju aldrig varit min starka sida, men det finns ju massa olika sätt att hamna högt på blogglistor.

Jag vet inte. Jag kanske känner mig omotiverad för att det är så mycket annat nu...